För sitt
tredje album begav sig herrar Page,
Plant, Jones och Bonham till ett
avlägset beläget lantställe i Wales. Där satt de i godan ro och lät de
akustiska strängarna tala och naturligtvis hörs detta på Led Zeppelin III, som
gavs ut i oktober 1970. Det finns elektriska urladdningar varav den ståtliga
bluesballaden ”Since I´ve Been Loving You” är klart bäst. Den vikingainfluerade
Tarzanritten ”Immigrant Song” har ett taggigt riff och en offensivt pulserande
rytm, men den och övriga elektriska låtar känns mer som bra låtidéer och
intressanta experiment än flygfärdiga zeppelinare. Lyfter gör däremot de i den
engelska folkmusiktraditionen vilande ”Gallows Pole”, ”That´s The Way” och
”Bron-y-aur Stomp”. ”Gallows Pole” byggs upp med akustisk gitarr, bas och mandolin
innan tempot höjs och kulminerar i ett rafflande crescendo där trummor och
banjo hamrar intensivt. ”That´s The Way” är en spröd men samtidigt gripande
ballad medan ”Bron-y-aur Stomp” drar iväg som en bluegrassterrier ackompanjerad
av kastanjetter, skedar och handklapp.
Black Sabbath lade ingen möda på att söka nya
musikaliska vägar – de valde att förädla sitt koncept med lugubra tongångar och
bitande samtidskritik. Inspirerade av diverse droger hostar de igång Master of
Reality med blivande stoner rock-klassikern ”Sweet Leaf”, drar upp tempot med
”Fairies Wear Boots”-ättlingen ”After Forever” och ringer ut albumets första
sida med en av gruppens finaste stunder. Den eviga ”Children of the Grave”
rider på vågor av välriktade pukslag och hotfullt dundrande basgångar från
underjorden medan Tony Iommis strängar bygger upp ett melodiöst rekviem som
publikhav världen över alltid kommer att skandera likt klostermunkar i en
högmässa. Albumets andra sida är inte lika snärtig men icke desto mindre slagkraftig.
Här förankrar de armerade cementblocken ”Lord of This World” och ”Into the Void”
för evigt Black Sabbath som skapare och uppehållare av musikformen heavy metal.
Den vemodiga visan ”Solitude” är detta albums stilmässiga avsteg och innehåller
flera anmärkningsvärda detaljer som Ozzys avspända men inlevelsefulla sång och
att Iommi färgsätter med akustisk gitarr, flöjt och piano.
Duellpoäng:
Led Zeppelin III 6/10
Master of Reality 8/10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar