Vi börjar med att konstatera att nio avverkade Ulfstock innebär 99 spelade album. Nittio nio! Det som började som en kamratträff har utvecklats till en manifestation för god musik. Må detta fortsätta i många år till.
Den
traditionella bluesöppningen kändes som en optimal inledning. Inte bara för ett
kalasframträdande utan även för att det på många sätt kändes som en resumé av
våra tidigare öppningsakter. The Kenny Wayne Shepherd Band tog en tripp
längs minnenas allé och framförde sina favoritblueslåtar i sin karaktäristiskt medryckande
stil. Årets överraskning var nog ändå efterföljande The Good Rats som
med sitt genreöverskridande sväng förlängde och fördjupade den livsbejakande
stämning som denna festival hyllar. Och knappt har Peppi Marchellos
programförklaring ”Songwriter” tonat ut över ängarna innan Fleetwood Mac
i sann Woodstock-anda kliver upp på scenen och fullbordar känslan av
förbrödring.
Monty
Python sade: And now something completely different. Och vad som följer nu är
en kavalkad av tvära kast. Först australisk lättgrunge med Silverchair.
Visst, man hör diverse Seattleimitationer men det hör ju till själva
grungekonceptet. Det är aldrig en slump att ett band får uppträda på Ulfstock
vilket denna talangfulla trio lever upp till. Ja, vi sade kavalkad av tvära
kast – vad sägs om grunge till västkustrock? Inga ljusår geografiskt men Airplay
gör skäl för namnet och luckrar upp Silverchairs täta ljudmatta med sitt
pastellfärgade konfettiregn och heliumsång.
The
Police
serverar sin lunchkonsert med sedvanlig ackuratess. Hits varvas med tonsatta
tankenötter och man blir lite orolig över vilka som ska axla deras mantel när
de avslutar sin sejour som husband på Ulfstockfestivalen nästa sommar. Detta är
en oro som Kreator inte delar. Mille Petrozza begrundar betydligt
svårare frågor än så och detta strålar ut i gruppens muskulösa
samhällsbetraktelser. Djupet i kompositionerna och det nyansrika och melodiösa
gitarrspelet gör Kreators thrash till mer än bara thrash. Helt annat ljud i
skällan blir det när Camel äntrar scenen. Deras tekniska folk- och
progpyntade mjukrock sätter publiken i en kontemplativ sinnesstämning. Camels
unika sound, läckra melodibyggen och gruppens spännande instrumentering
kompenserar för bristen på direkta hitkrokar och belönar den tålmodige
lyssnaren. Substantivet öken är länken mellan Queens of the Stone Age
och Camel. QOTSA drämmer till med en underhållande spretig föreställning och
visar att stonerrock inte nödvändigtvis måste upplevas i skuggan av The Joshua
Tree. Det funkar alldeles utmärkt i sportradion och på Ulfstock.
När
kvällen drar in över Hulta Ängar vet vi att det börjar bli dags att knyta ihop
säcken. Alcatrazz med den röststarka Graham Bonnet vid mikrofonen vet
precis hur men krattar manegen för sin headliner och den här gången är även
Yngwie Malmsteen medgörlig. Han visar upp sig från sin allra bästa sida och får
publiken att undra vad det är som förmörkat gitarristens kreativa musa de
senaste decennierna. Gruppens melodiösa klassiska hårdrock ger en bekväm
övergång till The Rolling Stones. ”Gimmie Shelter” slår an tonen och
därifrån är det ren defilering. Charlie Watts myndiga spel dirigerar gruppens
lynniga superstjärnor och vi upplever en enastående uppvisning i hur en
slipsten ska dras och rullas när det kommer till rock’n’roll. När detta skrivs
är trumslagarens bortgång en nyhet men på inget sätt betyder det att han är
färdig med Ulfstock. Välkommen tillbaka Charlie och alla andra!
Ulfstockfestivalen 2021 i siffror:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar