KLARA BAND TILL ULFSTOCKFESTIVALEN 2020

Här är samtliga artister som är presenterade till Ulfstockfestivalen 2020

J.B. Hutto & The Hawks

”Hawk Squat”

Vid det här laget så vet den väletablerade Ulfstockbesökaren att festivalen alltid inleds med en bluesakt. Så även i år men frågan är om någon av er är bekant med årets bokning J.B. Hutto & The Hawks?! Bluesgubben Joseph Benjamin Hutto föddes 1926 och kastade in handduken 1983 och hann under sin levnadstid leverera en handfull plattor med olika konstellationer men utan att få något större genombrott. Men det sagt så betyder det inte att han gjorde dålig musik. Tvärtom! Stilmässigt rör hans sig från Chicago ned till Mississippideltat utan att fastna i någon speciell bluesfåra. Det han dock har blivit mest känd för är hans slidegitarrspel och hans rivig sångröst som inspirerat efterkommande bluesmusiker. Även hans album skiftar en aning i stil men till Ulfstock kommer han med sitt första band The Hawks och tillsammans kommer de bjuda oss på rivig slidegitarrblues!

Ten Years After

”A Space in Time”

Black Sabbath, Led Zeppelin och Deep Purple är med rätta betraktade som de stora stilbildarna inom tyngre rockmusik. Men ibland blir man som musikkonnässör smått förtvivlad över mediernas smalspåriga fokus. "Dags för utryckning!" säger vi på Ulfstock och kallar in Ten Years After från Nottingham, England. I allmänhet förknippas Ten Years After med sitt framträdande på Woodstock 1969 och låten I’m Going Home. Men de var så mycket mer. Stilmässigt ligger de närmast Led Zeppelin av De Tre, men innan ynglingarna från Birmingham hade släppt sitt ikoniska album IV i november 1971 hade Ten Years After redan givit ut sex album. När gruppen splittrades för första gången 1974 och tog en 15 år lång paus ifrån varandra hade de förärat världen med nio dundertuffa album. Gruppen är fortfarande aktiv och de två originalmedlemmarna trummisen Ric Lee och keyboardisten Chick Churchill kompletteras sedan 2014 av sjungande gitarristen Marcus Bonfanti och basisten Colin Hodgkinson. Så sent som i december i fjol var delar av Ulfstockledningen och såg Ten Years After på Trägårn i Göteborg och det kortfattade referatet lyder: still going strong!

Crowfoot

”Find the Sun”

Om ni tyckte att vår blueakt var i obskyraste laget så lär ni inte tycka annorlunda när vi nu presenterar amerikanska Crowfoot! Ett band med en ganska gedigen bakgrundsstory att studera men där inte mycket av välkända namn dyker upp. Största meriten är väl att bandets gitarrist Russell DaShiell samt bassist Doug Killmer medverkar på Norman Greenbaums hit Spirit in the Sky (ja ni känner igen den när ni hör den). Hur som helst, bandet bildades redan 1964 som The Beau Gentry men efter några medlemsbyten samt geografiska flyttar så landade de i San Fransisco och tog namnet Crowfoot. De hann släppa två album innan de upplöstes 1971 och nu är de aktuella för Ulfstockfestivalen! Musikaliskt kan ni förvänta er tidstypisk amerikansk rock med inslag av folkrock och psykedeliska tendenser. Vissa kommer kanske till och med att tycka att bandet rent av flörtar med The Allman Brothers. Oavsett hur de låter så kan vi i alla fall utlova en oerhört trevlig stund i Crowfoots sällskap!

Boston

”Boston”

AOR-skolan del II

Ulfstock VII gick i detalj igenom vad riktig AOR är och som de goda lärjungar ni är undrar ni naturligtvis: ”Men hur började det, vilket var det allra första AOR-albumet?”. Svaret är långt och mycket hemligt, men ha tålamod och läs vidare, Ulfstock VIII blir er guide in i genrens urkund.

1970 sitter Tom Scholtz i sin källarlägenhet i Boston och klurar. Han har en färsk magisterexamen i ingenjörsteknik från MIT i Massachusetts, han älskar att bygga saker och framför allt, han älskar musik. I sin barndom tog han pianolektioner och lyssnade på Beethoven, Rachmaninov, Chopin, Ravel, Tjajkovskij och andra melodiernas mästare. I sin ungdom gick han igång på The Animals, The Kinks och The Yardbirds och han älskade verkligen gitarrspel och dyrkade Ray Davies, Jeff Beck och Jimmy Page. Men när han hörde hur Todd Rundgren skapade harmonierande melodier var han fast; han skulle lära sig spela gitarr, skriva låtar och spela in dem i en studio som han skulle bygga själv i sin lägenhet! Och Tom var en beslutsam ung herre. I sex år jobbade han med sin studio och sin musik. Allt han förtjänade som tekniker på Polaroid gick till hans hobby tillika livsstil. Parallellt bildade han ett band med vilka han framförde och förfinade sina kompositioner. År ut och år in blev hans demos refuserade av olika skivbolag ända tills CBS nappade och gav ut gruppens debutalbum den 25 augusti 1976. När Tom fick höra sin More Than a Feeling på radion veckan efter gick han till sin chef på Polaroid och sade upp sig.

Ridå upp: Boston!

Metal Church

”The Dark”

Vi på Ulfstock försöker boka band i de flesta genrer (som vi gillar) både för att variera oss men även för att förkovra vår publik. Genren US Power Metal har vi ännu inte gett oss i kast med ordentligt så varför inte göra det nu och dessutom genom ett av festivalgeneralens favoritband – Metal Church! Bandet har en brokig historia med flertalet medlemsbyten och har även legat på is ett par gånger men bandet starke man Kurdt Vanderhoof har styrt skutan stadigt genom åren. Störst framgångar rönte de på andra halvan av 80-talet och buntades, inte så konstigt, ihop med de då största inom thrash metal scenen men det lyfte tyvärr aldrig riktigt. Förmodligen mest på grund av just alla medlemsbyten. Men thrash? Skulle de inte spela US Power Metal? Jo men vad är US Power Metal egentligen? Thrash-ig heavy metal? Melodiös thrash? Och kommer inte Power Metal från Tyskland och hette Speed Metal i början? Och har vi inte sett en tidig Metallica-logga med ordet Power Metal skrivet under? Hur många olika Power Metal kan det finnas egentligen? Hur som helst, Metal Church är helt klart för melodiösa för att vara thrash men samtidigt för hårda för att vara heavy metal. Allt som oftast har de placerats i kategorin US Power Metal så vi får kalla dem det. Men vet ni vad? Varför överlåter vi inte denna diskussion till er festivaldeltagare istället? Metal Church kommer oavsett att leverera ett hårt, men melodiöst, set med härliga METAL-låtar på årets Ulfstockfestival!

Magnum

”Sleepwalking”

Det där med att smälta maten i lugn och ro är väldigt viktigt. Alla som varit på festival vet hur lätt offensiva gaser uppstår om man glupskt slukar en måltid i steget under moshpiten framför kravallstaketet. Så för att ni inte ska behöva idissla i takt till vilt krängande och våldsamt dånande trummor direkt på måltiden vill vi bjuda på en dos mysrock som dessert medan ni bekvämt lutar er tillbaka. Vi kommer nämligen att få uppleva en mjukt gungande och melodiskt förförande föreställning av Birminghams allra förnämsta historieberättare, Magnum.

Bandets kärna, sångaren Bob Catley och gitarristen Tony Clarkin, har hängt ihop som ler och långhalm sedan 1972. Till och med när gruppen var upplöst 1995-2001 spelade de tillsammans i konstellationen Hard Rain. Till dags dato har de avtäckt respektabla 21 album (23 om man räknar Hard Rain-skivorna).

Magnum skapar alltid en varm atmosfär. De bygger upp en varsamt fängslande stämning där vackra melodiska mönster bjuder lyssnaren att följa med på episka resor. Catley och Clarkin må vara de mest uppmärksammade medlemmarna i Magnum, men många lyssnare förbiser skickligheten med vilken gruppens dynamiska skiftningar och rytmiska precision utförs. Så spänn gärna öronen lite extra när Magnum tar över scenen.

Trouble

”Psalm 9”

Året är 1970, platsen är Birmingham, England och Black Sabbath har precis avtäckt sitt debutverk som kom att förändra musikvärlden för all framtid. Subgenren doom började så sakta växa fram där tungt rullande gitarriff utgjorde huvudkomponenten i den mörka musiken och en ockult framtoning var viktig i estetiken. Band som Pentagram och Blue Cheer nämns ofta som de första doombanden där det senare till och med ibland kallas det första stonerrockbandet. På 80-talet växte sedan genren till sig rejält, fick ett litet svängigare uttryck och började att kallas för doom metal. Våra egna pionjärer i Candlemass gick här i främsta led tillsammans med de amerikanska banden Saint Vitus och Trouble. För att hjälpa oss att förkovra oss i denna genre så har de sistnämnda lovat att komma och spela för oss på Ulfstockfestivalen. Trouble cementerade sin plats i doomhistorien med sina tre första album och sångaren Eric Wagner satte standarden för hur en doomsångare skall låta. Deras musik har utvecklats gradvis genom åren men tyngden och det psykedeliska 70-talet har varit stadiga komponenter. Vi välkomnar Trouble till vår scen!

Manfred Mann’s Earth Band

”Nightingales & Bombers”

Den 21 oktober 1940 föddes Manfred Sepse Lubowitz i Johannesburg, Sydafrika. I sin ungdom studerade han musik på universitetet och jobbade som jazzpianist på olika barer runt om i Johannesburg. Åren runt 1960 spelade han tillsammans med vännen Saul Ozynski in två album. De kallade sig The Vikings och räknas som Sydafrikas första rock’n’roll band.

Apartheidsystemet drev Lubowitz till England 1961. Där försörjde han sig som skribent på tidningen Jazz News under pseudonymen Manfred Manne efter jazztrummisen Shelby Manne. Strax därefter kortade Manfred ner sitt nya efternamn till Mann.

1971, efter att under 60-talet bildat och fullbordat grupperna Manfred Mann respektive Manfred Mann Chapter Three, startade han Manfred Mann’s Earth Band. Ulfstock gillar Manfred Mann’s Earth Band. Originaluppsättningen, vilken spelade den avgjort intressantaste formen av rockmusik av bandets alla olika inkarnationer, bestod av förutom klaviaturspelaren Manfred Mann själv av sjungande gitarristen Mick Rogers, basisten Colin Pattenden samt slagverkaren Chris Slade, vilken senare spelat i supergruppen The Firm men även i ett litet pubrockband från Australien.

Ulfstock 2020 kan förvänta sig ett synnerligen drivet artrockband, varje musiker är ett ess. Mann själv anses vara den främste i världen på Minimoog, rytmsektionen får de g-krafter som stridsflygare brottas med att framstå som domkrafter och gitarristen Rogers… tja, hänger man med i det sällskapet är man nog rätt styv. Musikformen de spelar får nog räknas som rock med jazziga improvisationer. Ungefär hälften av låtarna är instrumentala och ibland ger de sig i kast med orädda tolkningar av andras material. Bruce Springsteen och Bob Dylan står som kompositörer på de flesta av coverversionerna, men det är sällan dessa känner igen sina egna låtar efter att de fått en bearbetning av Manfred Mann’s Earth Band.

U.D.O.

”Faceless World”

Presentation av årets Special Guest är egentligen onödig. Ni känner i alla igen den raspiga rösten och lägger vi till att han är kort, tysk och ofta klädd i kamouflage så skanderar alla i kör Udo Dirkschneider! LiveStock-publiken har redan stiftat bekantskap med hans tidigare band Accept men när han nu intar Black Gold Stage som näst sista akt ut så är det med sitt soloband U.D.O.! Bandet som för någon vecka sedan släppte sitt 17:e studioalbum! En mer rutinerad frontman är alltså svårt att uppbringa och musikaliskt är det få heavy metal-akter som är bättre än U.D.O.. De är även det perfekta bandet att boka ifall headlineakten av någon anledning skulle ställa in. För även om U.D.O.-fansen anser att U.D.O. är bättre än Accept så är det Accepts låtar som den stora massan känner till. Så skulle det otänkbara vara framme så ändrar Udo och hans mannar lite i setlisten och fyller ut headlinekängorna utan problem. Vi är dock ganska säkra på att detta inte skall behövas och vi ser fram emot tidlös heavy metal av Udo och hans U.D.O.!

Judas Priest

”Sad Wings of Destiny”

Skivspegeln Borås, sommaren 1982. En from 12-årig gosse har bestämt sig. Han ska bli hårdrockare. Med sig har han sin likaledes fromme far som gör sitt premiärbesök i en skivaffär. De gör entré tillsammans men med vitt skilda förnimmelser. Medan pojken är som Kalle i chokladfabriken är fadern Bambi på hal is. Snart övergår dock 12-åringens eufori i oro. På skyltarna står det pop, jazz eller klassiskt och de är alla bekanta begrepp för honom. Men ingenstans står det att läsa "hårdrock"! Han drar sig slokörad mot sin far som för säkerhets skull fattat ett stadigt grepp om disken vid kassorna närmast utgången. Där står också butikens ägare: "Hittar du vad du söker"? Svaret han får är en blyg huvudskakning följt av en besviken min. "Vad är du ute efter"? fortsätter mannen bakom disken. "Hårdrock... Men jag hittar inte". Den hjälpsamme butiksägaren plockar fram ett album. "Jag fick in den här idag. De är rätt så populära". Jag tittar på omslaget - Judas Priest.