Den 8 november 1971 avtäcks Led Zeppelin IV. Albumet är Led Zeppelins mest ambitiösa och genomtänkta verk så långt och täcker allt de tidigare vidrört stilmässigt. Inledande ”Black Dog” är en anrikad ”Whole Lotta Love” – svintung dynamisk blues med en lika explicit inledningsrad och ett lika häftigt riff som sin förlaga. Även ”Rock and Roll” tar avstamp i Led Zeppelin II – som Jerry Lee Lewis i ”Great Balls of Fire” med en turboladdad V8-motor som kompband. ”The Battle of Evermore” och ”Going to California är albumets folkmusikpräglade bidrag medan ”When the Levee Breaks” (Kansas Joe McCoy/Memphis Minnie, 1927) kanske är gruppens mest lyckade bearbetning av gamla bluesoriginal. Men det är ”Stairway to Heaven” som är den monumentala låten och det avgjort mest framgångsrika exemplet på med vilken arkitektonisk precision gitarristen tillika producenten Jimmy Page jobbade. Tre separata segment sammanfogade genom tempoväxlingar och skiften i instrumentation som resulterar i att tiden står stilla i nästan åtta minuter.
Vol 4, utgiven i september 1972, vände blad för Black Sabbath. Efter tre album och konstant turnerande i tre år tog gruppen för första gången lite ledigt inför ett nytt album och när det var dags för inspelning tog Tony Iommi full kontroll. Och det hörs. Albumet flödar över i gitarriff och melodier, pålägg och musiksnuttar som närapå ger inledande ”Wheels of Confusion” en progressiv touch. ”Changes” bryter gitarrdominansen och låter piano och mellotron ackompanjera Ozzy i den svepande balladen innan a-sidan avrundas med svängpärlan ”Supernaut”. Det tilltänkta titelspåret ”Snowblind” inleder b-sidan i stor stil. Texten handlar visserligen om att gå vilse i kokaindimman men musiken är grandios med drillande och klämtande Iommislingor, vinande mellotron, tempoväxlingar och resolut men följsamt komp. Men nog hade man kunnat trycka in den fantastiska refrängen en andra gång? Inledningsriffet i ”Cornucopia” är lika hotfullt som när de levande döda kravlar sig ur sina gravar, ”Laguna Sunrise” en snygg akustisk gitarrfigur och ”St. Vitus Dance” gungar, men det är inte förrän i avslutande eposet ”Under the Sun” som Black Sabbath visar sin verkliga storhet igen. Och återigen uppbyggd kring Iommis gitarrarmada av riff och melodier tar den med lyssnaren på en seglats lika dramatisk och rik på idéer som Uppenbarelseboken. Det var ju den låten som skulle heta ”Cornucopia” (latin för ymnighetshorn)!
Duellpoäng:
Led Zppelin IV 8/10
Vol. 4 7/10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar