FINAL:
När vår broderförening Vinylkvällssällskapet samlades i familjen Paananens musiktrimmade vardagsrum den gångna helgen för att slutligen avgöra Slaget om Storbritannien hade inga detaljer lämnats åt slumpen. Alla var mätta och belåtna, drycker stod på armlängds avstånd och Ulfstockgeneralens minutiöst utformade protokoll var utdelade. Juxon drog bedömningskriterierna för betygen:
1 – en dålig låt; som lätet från ett bräkande får.
2 – något tam låt, känns ofullbordad; som ljudet av en jamande kattunge.
3 – en låt som ger något positivt; som ett skall från en glad hund.
4 – en mycket bra låt, ger starkt positiva känslor; man vill gärna gnägga som en häst.
5 – en fenomenal låt; man vill gala som en tupp!
Först på skivtallriken var Deep Purples Fireball. Den mätte 72-75 dB i broder Dennis mätningar och samlade ihop 14 skall, 20 gnäggningar och 8 galanden.
Motörheads Overkill peakade naturligtvis högre i Dennis mätningar, 72-79 dB, och samlade ihop 2 jamningar, 19 skall, 28 gnäggningar och 11 galanden.
Vid en snabb anblick ser det ut som att Overkill gick vinnande ur striden. Men matematiken tar hänsyn till antalet låtar per skiva och då blir resultatet annorlunda. Men jämnt var det; Overkill fick 3,80 i medelbetyg medan Fireball fick 3,86.
Uträkning Overkill:(2x2+3x19+4x28+5x11)/60=3,80
Uträkning Fireball: (3x14+4x20+5x8)/42=3,86
Vinnare och Storbritanniens bästa hårdrocksband är: DEEP PURPLE!
1. DEEP PURPLE
Deep Purple har utvecklats som musiker och grupp under fem decennier och i och med det överlevt medlemsbyten som skulle sänka vilket skepp som helst. Som liveband är de utan like. De behärskar alla musikaliska stilar och lekfulla som en kull hundvalpar skvätter de livets vatten över allt de företar sig. Fireball är lika glödande idag som 1971. -Juxon
1. MOTÖRHEAD
Inget snack om saken. Motörhead är och förblir mitt brittiska favoritband. Som vi alla vet lämnade Lemmy oss för inte så länge sedan och några nya album lär det inte bli. Tur då att hans Motörhead gav oss 22 studioalbum att lyssna till även efter Lemmys frånfälle. 22 album fullmatade med okonstlad hård rock'n'roll som inspirerat och influerat mer band och artister än vad man kan räkna upp. Jag fastnade tidigt för bandets råa energi, medryckande riff och Lemmys karismatiska sång och basspel. Inget annat band lät som Motörhead, inget annat band låter som Motörhead och inget annat band kommer att låta som Motörhead. Bastards (1993) var länge favoritskivan men numer är det Overkill (1979) som innehar den positionen. -Uffe
2. UFO
Michael Schenker skapade gruppens odödliga musik riff för riff med den glödande lavan ur en aktiv vulkan och dekorerade med skimrande melodier. Men Phil Mogg är som vampyren Lestat. Hans berättarkonst är så levande att han helt enkelt måste ha återvänt från de döda. Walk on Water (1995) är en talande titel. -Juxon
2. SAXON
Det överlägset bästa bandet inom New Wave of British Heavy Metal och lika överlägsna när det kommer till allt som kallas heavy metal idag. Saxons klassiska era under tidigt åttiotal är naturligtvis grundpelarna i min dyrkan men det är nytändningen i slutet på nittiotalet och framåt som ligger mig närmast hjärtat. Efter nytändningen har bandet inte släppt ett enda dåligt album och de fortsätter än i dag att dominera hela heavy metal-scenen. Ett bra bevis på det är att min favoritskiva med bandet just nu är Call to Arms från 2011. -Uffe
3. THIN LIZZY
Karaktärerna Phil Lynott sjöng om var som tagna ur pojkrummets äventyrsromaner och serietidningar. Men han täckte även in livets allvar och skörbarhet. Thin Lizzys melodiösa och rytmiskt medryckande musik var den idealiska plattformen för romantikern Lynott. Bad Reputation (1977) är ett perfekt exempel. -Juxon
3. DEEP PURPLE
Behöver man ens förklara varför man älskar Deep Purple? Bandet med större familjeträd än något annat band vinner mitt gillande oavsett laguppställning. Det är dock när Glover och Paice håller en mästerligt gungande rytm, Gillan levererar omänskligt bra sång och Lords orgel duellerar med Blackmores gitarr under ett liveframträdande som jag går igång som mest. Att välja favoritalbum med Deep Purple är inte lätt men av någon underlig anledning så har alltid den ojämna Who Do We Think We Are (1973) tilltalat mig lite extra. -Uffe
4. LED ZEPPELIN
De där riffen. Det där kraftfulla trumspelet. De akustiskt klingande folkmusikmotiven och de österländskt svävande dramatiska ackorden. Den turboladdade bluesen och de arkitektoniskt utstuderade mastodontlåtarna. I sina bästa stunder är Led Zeppelin ouppnåeliga. Hör bara Houses of the Holy (1973). -Juxon
4. DEF LEPPARD
Def Leppard har alltid legat mig varmt om hjärtat sedan tidigt i min aktiva musiklyssnarkarriär. Inkörningsporten var den fluffiga Adrenalize (1992) men fråga min inte vad det var som jag fastnade för men jag som blev besatt. Jag vet än idag inte vad det är som gör att jag dras till bandet för jag gillar allt de släpper ifrån sig. Men även om jag uppskattar bandets alla olika musikaliska faser så är det nog ändå debuten On Through the Night (1980) som snurrar mest hemma hos mig. -Uffe
5. MAGNUM
18
studioalbum och blott ett klavertramp (Breath of Life, 2002, programmerade
trummor - urk!) gör Tony Clarkin till brittisk hovkompositör av episk mysrock.
Ok, vissa album är snarlika varandra men det fråntar dem inte deras skönhet.
Och det album som är mitt och bara mitt är Sleepwalking (1992). -Juxon
5. BLACK
SABBATH
Bandet med
många ansikten. Jag uppskattar Black Sabbaths alla faser de har gått igenom men
jag föredrar eran med Ronnie James Dio och skivan Heaven and Hell (1980) som
jag håller som ett av musikhistoriens allra bästa album. Men samtidigt går det
inte att komma ifrån att bandets fyra inledande album är monumentala klassiker.
Det är då som de lägger grunden för allt som vi idag kallar för heavy metal. -Uffe
6. RAINBOW
Ritchie Blackmores riff och melodier kan bara beskrivas i termer av naturkrafter. När han är som bäst är han lika hänförande som ljusfenomenet som hans band är uppkallat efter (eller är det tvärtom?). Bent out of Shape (1983) är rungande allsång, men Rising (1976) är ett sjusjungande praktverk. -Juxon
6. LED ZEPPELIN
Legendarernas legendarer. Bandet som satte den hårda stenen i rullning. Superlativen är överflödiga. Historien kan alla. Om jag var tvungen att bara ha kvar en Led Zeppelin-skiva i samlingen då kan jag bara välja den heltäckande och välljudande samlingen Remasters (1990). Men om en sådan gedigen samling går emot reglerna då får det bli det råa och opolerade självbetitlade debutalbumet från 1969. -Uffe
1984 fulländar Whitesnake sin åtta år långa charmigt svängiga blueshårdrockresa och blir ett band med hitpotential. Slide it In var dock ett avtal med hin håle. Det ledde till topplistorna i USA men till priset av själen som gör Live...In the Heart of the City (1980) till ett oumbärligt album. -Juxon
7. THE CULT
Inga andra låter som Ian Astburys skötebarn vars rock är mörkare än genomsnittet, känslosamt som få och svängigt så det förslår. Det tog ett tag innan jag lärde mig uppskatta bandet men när blytunga och helgjutna Beyond Good and Evil anlände 2001 så kunde jag inte värja mig längre. De må ha haft sin storhetstid under andra halvan av åttiotalet men de släpper än idag galet bra musik vilket många nog tyvärr inte är medvetna om. -Uffe
8. BLACK SABBATH
70-talsplattorna byggde visserligen upp gruppens befogade legendstatus men det var Black Sabbaths 80-tal som var den mest spännande perioden i gruppens historia. Den ena fantomsångaren avlöste den andre och ett flertal album med tio tigrars styrka gavs ut. Och Mob Rules (1981) är det starkaste av alla. -Juxon
8. JETHRO TULL
Den progressiva folkrockens obestridda kungar med barden Ian Anderson i spetsen ståendes på ett ben med tvärflöjten i högsta hugg. Förlöjligade av många men älskade av desto fler. Vad många inte tänker på är att det tog dem hela fjorton album innan de gav ifrån sig något som ens kan klassas som någorlunda ointressant. Odödliga klassiker som Aqualung (1971) och Thick as a Brick (1972) i alla ära men det är den schizofrena A Passion Play (1973) som roar mig mest och Songs from the Wood (1977) som jag gillar bäst. -Uffe
9. THUNDER
Att skapa musik som låter som det bästa av Faces, Free och Whitesnake men ändå som något eget ska egentligen inte vara möjligt. Vilken tur då att Thunder dök upp 1990 när deras förebilder hade stagnerat. Laughing on Judgement Day (1992) täcker alla baser och vitaliserar den bluesbaserade hårdrocken. -Juxon
9. OZZY OSBOURNE
Ozzy Osbourne lämnade Black Sabbath och släppte solodebuten Blizzard of Ozz nästan samma månad som hans tidigare kollegor gav oss mästerverket Heaven and Hell. Ändå var det Ozzy som då gick segrande ur striden bland fansen. Idag är världsbilden en annan men faktum är att Ozzys solokarriär är helt fenomenal med flera odödliga klassiker i våra skivbackar och min personliga favorit är den helgjutna Ozzmosis (1995). -Uffe
10. FREE
Mellan 1969 och 1973 släppte Free sex album som utgör handboken för alla som låter hård rockmusik filtreras genom blues. Gruppens storhet ligger i förmågan att göra det sparsmakade oefterhärmligt. Genombrottet heter Fire and Water (1970) men jag tar med mig uppföljaren Highway (1970) till en öde ö. -Juxon
10. FOGHAT
Sent omsider under gallringen så tar sig Foghat in på min topp-10-lista. Jag har alltid gillat detta Londongäng men det är först på senare tid som jag har börjat studera deras album mer ingående och därmed fallit som en fura för bandet. Deras boogierock som är en mix av den amerikanska södern och den skitiga brittiska arbetarklassen svänger och kränger utan krusiduller. Framförallt är det bandets sjuttiotal som ligger mig varmast om hjärtat med Night Shift (1976) som favorit bland studioalbumen men flest snurr på skivtallriken får nog 1977 års konsertdokument Live. -Uffe
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar