ULFSTOCKLISTAN:DE BÄSTA BRITTISKA HÅRDROCKSBANDENFINAL! DEEP PURPLE vs MOTÖRHEAD

När vår broderförening Vinylkvällssällskapet samlades i familjen Paananens musiktrimmade vardagsrum den gångna helgen för att slutligen avgöra Slaget om Storbritannien hade inga detaljer lämnats åt slumpen. Alla var mätta och belåtna, drycker stod på armlängds avstånd och Ulfstockgeneralens minutiöst utformade protokoll var utdelade. Juxon drog bedömningskriterierna för betygen:

1 – en dålig låt; som lätet från ett bräkande får.
2 – något tam låt, känns ofullbordad; som ljudet av en jamande kattunge.
3 – en låt som ger något positivt; som ett skall från en glad hund.
4 – en mycket bra låt, ger starkt positiva känslor; man vill gärna gnägga som en häst.
5 – en fenomenal låt; man vill gala som en tupp!

Först på skivtallriken var Deep Purples Fireball. Den mätte 72-75 dB i broder Dennis mätningar och samlade ihop 14 skall, 20 gnäggningar och 8 galanden.

Motörheads Overkill peakade naturligtvis högre i Dennis mätningar, 72-79 dB, och samlade ihop 2 jamningar, 19 skall, 28 gnäggningar och 11 galanden.

Vid en snabb anblick ser det ut som att Overkill gick vinnande ur striden. Men matematiken tar hänsyn till antalet låtar per skiva och då blir resultatet annorlunda. Men jämnt var det; Overkill fick 3,80 i medelbetyg medan Fireball fick 3,86.

Uträkning Overkill:(2x2+3x19+4x28+5x11)/60=3,80
Uträkning Fireball: (3x14+4x20+5x8)/42=3,86

Vinnare och Storbritanniens bästa hårdrocksband är: DEEP PURPLE!

ULFSTOCKDUELLEN:LED ZEPPELIN vs BLACK SABBATHHALVTIDSSUMMERING

Halvtidsresultat: Led Zeppelin vs Black Sabbath     1 - 2

Match 1/8: Led Zeppelin vs Black Sabbath     7-7

Match 2/8: Led Zeppelin II vs Paranoid     7-8

Match 3/8: Led Zeppelin III vs Master of Reality     6-8

Match 4/8: Led Zeppelin IV vs Vol.4     8-7

Juxons halvtidstankar:

Det är två orädda debutanter som inleder med stor beslutsamhet och övertygelse. Black Sabbaths rytmsektion kopplar ett resolut grepp om händelserna med tunga slag och mullrande basgångar. Led Zeppelin svarar med samma mynt fast med ett något kvickare fotarbete och vigare basgångar. Tempomässigt är det jämnt. Båda grupperna behärskar såväl långsamt som snabbt och besitter förmågan att slå om från tunga riff till klösigt drag och när Zeppelin strängar om till akustiskt kontrar Sabbath med munspel. När gonggongen ljuder efter första ronden är det jämnt skägg.

Båda förlitar sig till sitt bluesiga grundspel där Sabbath upplevs som något tryggare. Dessa lyckas utveckla spelet vilket tvingar Zeppelin att söka nya grepp. Men deras akustiska folktongångar står sig slätt mot Sabbaths bombastiska riffkanonad. Sabbath visar upp både kraft och finess och tvingar ner Zeppelin i brygga vilket står klart när den andra ronden klingar av. Halvvägs in i den tredje ronden är trycket konstant mot Zeppelin. De strängar om och experimenterar men Sabbath är nu i sitt esse. Gruppens tyngd och riff leder till det ena genombrottet efter det andra och Zeppelin söker desperat efter motmedel medan de väntar på gonggongens befriande klang.

Scenförändringen är inte total men markant när kombattanterna gör entré för fjärde ronden. Zeppelin rekapitulerar sin taktik och finslipar sina hittills bästa vapen. Deras offensiv är genomtänkt och variationsrik. Sabbaths tyngd har mattats av och i den virvlande anstormning de är utsatta för börjar de att experimentera. De lägger på fler gitarrlager och väver in nya mönster vilket ger dem möjlighet att retirera under ordnade former. Men Zeppelin vädrar blod och tvingar med varenda trick i boken in Sabbath i den svarta ringhörnan. När klockan klämtar har Zeppelin reducerat Sabbaths ledning, men när matchen omsider fortsätter är det alltjämt fördel Black Sabbath i denna halsbrytande holmgång. -Juxon

Uffes halvtidstankar:

På förhand kändes denna duell oerhört oviss och det visade sig att känslan inte var obefogad. Kombattanterna visar i den första duellen hur de båda kämpar med att hitta rätt musikalisk stig att vandra på. De har de rätta verktygen, de vet vad de vill bygga men ritningen är fortfarande något oklar. Medan Led Zeppelin levererar en explosiv form av blues där det fria tänket ständigt känns närvarande så kontrar Black Sabbath med ett tyngre och mer fokuserat sound där finurligt musicerande och underliggande melodislingor bildar ljudlandskapet. Att den första duellen slutar oavgjort känns full rimligt med tanke på att de båda levererar stabila debutalster med några toppar vardera.

Inte mycket tid hinner gå mellan gruppernas första respektive andra album men musikaliskt tar de jättekliv. Zeppelin visar att deras folkmusikinfluenser kommer vara en stor del av deras framtida ljudbild och med ”Whole Lotta Love” sätter de den tunga bluesrocken på kartan. Sabbath i sin tur blir tyngre och starkare med låtar som ”Iron Man” och den för doom metal så viktiga ”War Pigs”. Att Sabbath vinner denna duell tillskriver jag antalet ”hits”. ”Paranoid” är helt enkelt ett bättre album rakt igenom.

Till den tredje holmgången så kom Zeppelin till spel med ett mer akustiskt sound medan Sabbath blir allt mörkare. Här tycker jag inte att det är mycket till duell att prata om vilket resultatet också vittnar om. Zeppelin anfaller i och för sig med snygga bluesballaden ”Since I've Been Loving You” och mäktiga ”Gallows Pole” men det är ändå ingen match för Sabbath som hostar igång med ”Sweet Leaf” och ytterligare en musikgenre har fötts - stonerrock. Sedan krossar de allt motstånd med episka ”Children of the Grave” cementerar skapandet av heavy metal med ”Lord of this World” och ”Into the Void”. Zeppelin gör en bra match, de spelar underhållande, men det är ändå ingen match för Sabbaths blytunga anfallsspel.

Precis när man tror att storebror Zeppelin har blivit omsprungen så levererar de sitt fjärde album och de tar en ganska odiskutabel seger trots det jämna slutresultatet. Ett varierat material bjuder på god dynamik och med ånglok som ”Black Dog” och ”Rock and Roll” så är det svårt att stoppa ett skenande tåg som dessutom bjuder på den tidlösa klassikern ”Stairway to Heaven”. Det slår mig när jag lyssnar att det sänker sig en påtaglig vördnad över stämningen i rummet när en låt som ”Stairway to Heaven” spelas. Både kropp och själ hamnar i zenit och man inser att det är perfektion man lyssnar på. Andra gånger jag har upplevt samma sak är när Deep Purples ”Child in Time” och Black Sabbaths ”Heaven and Hell” har avnjutits. Att det är brittiska band som bjuder på dessa stunder av yttersta njutning ser jag inte som någon tillfällighet. Black Sabbath hade dock behövt värva in just ”Heaven and Hell” inför den här duellen för att ha haft en chans. Deras fjärde, tillika Iommi-kontrollerade, album är förvisso fyllt till bristningsgränsen med typiska Iommi-riff, melodier och annat godis men de riktigt topparna saknas. ”Wheels of Confusion” och ”Under the Sun” i all ära men det är albumets starka helhet som gör att Sabbath trots allt ger Zeppelin en match i denna fjärde duell.

De båda banden inte bara följs åt i antalet släppta album samt till och från replokalen, deras utvecklingskurva ser även den ungefär likadan ut. Båda grupperna ger oss oförglömliga ögonblick, skapar tidlösa klassiker och skänker timmar av njutning. Andra halvlek ser klart spännande ut och det är fullständigt omöjligt att ens försöka sig på att skapa sig en uppfattning hur det skall gå. Det vi vet är att vi har flera timmar av fantastisk musik att ta del av innan en vinnare kan koras. -Uffe

Kommande duellmatcher:

Match 5/8: Houses of the Holy vs Sabbath Bloody Sabbath

Match 6/8: Physical Graffiti vs Sabotage

Match 7/8: Presence vs Technical Ecstasy

Match 8/8: In Through the Out Door vs Never Say Die

ULFSTOCKDUELLEN:LED ZEPPELIN vs BLACK SABBATHMatch 4/8Led Zeppelin IV vs Vol. 4

Den 8 november 1971 avtäcks Led Zeppelin IV. Albumet är Led Zeppelins mest ambitiösa och genomtänkta verk så långt och täcker allt de tidigare vidrört stilmässigt. Inledande ”Black Dog” är en anrikad ”Whole Lotta Love” – svintung dynamisk blues med en lika explicit inledningsrad och ett lika häftigt riff som sin förlaga. Även ”Rock and Roll” tar avstamp i Led Zeppelin II – som Jerry Lee Lewis i ”Great Balls of Fire” med en turboladdad V8-motor som kompband. ”The Battle of Evermore” och ”Going to California är albumets folkmusikpräglade bidrag medan ”When the Levee Breaks” (Kansas Joe McCoy/Memphis Minnie, 1927) kanske är gruppens mest lyckade bearbetning av gamla bluesoriginal. Men det är ”Stairway to Heaven” som är den monumentala låten och det avgjort mest framgångsrika exemplet på med vilken arkitektonisk precision gitarristen tillika producenten Jimmy Page jobbade. Tre separata segment sammanfogade genom tempoväxlingar och skiften i instrumentation som resulterar i att tiden står stilla i nästan åtta minuter. 

Vol 4, utgiven i september 1972, vände blad för Black Sabbath. Efter tre album och konstant turnerande i tre år tog gruppen för första gången lite ledigt inför ett nytt album och när det var dags för inspelning tog Tony Iommi full kontroll. Och det hörs. Albumet flödar över i gitarriff och melodier, pålägg och musiksnuttar som närapå ger inledande ”Wheels of Confusion” en progressiv touch. ”Changes” bryter gitarrdominansen och låter piano och mellotron ackompanjera Ozzy i den svepande balladen innan a-sidan avrundas med svängpärlan ”Supernaut”. Det tilltänkta titelspåret ”Snowblind” inleder b-sidan i stor stil. Texten handlar visserligen om att gå vilse i kokaindimman men musiken är grandios med drillande och klämtande Iommislingor, vinande mellotron, tempoväxlingar och resolut men följsamt komp. Men nog hade man kunnat trycka in den fantastiska refrängen en andra gång? Inledningsriffet i ”Cornucopia” är lika hotfullt som när de levande döda kravlar sig ur sina gravar, ”Laguna Sunrise” en snygg akustisk gitarrfigur och ”St. Vitus Dance” gungar, men det är inte förrän i avslutande eposet ”Under the Sun” som Black Sabbath visar sin verkliga storhet igen. Och återigen uppbyggd kring Iommis gitarrarmada av riff och melodier tar den med lyssnaren på en seglats lika dramatisk och rik på idéer som Uppenbarelseboken. Det var ju den låten som skulle heta ”Cornucopia” (latin för ymnighetshorn)!

Duellpoäng:

Led Zppelin IV 8/10

Vol. 4 7/10

ULFSTOCKDUELLEN:LED ZEPPELIN vs BLACK SABBATHMatch 3/8Led Zeppelin III vs Master of Reality

För sitt tredje album begav sig herrar Page, Plant, Jones och Bonham till ett avlägset beläget lantställe i Wales. Där satt de i godan ro och lät de akustiska strängarna tala och naturligtvis hörs detta på Led Zeppelin III, som gavs ut i oktober 1970. Det finns elektriska urladdningar varav den ståtliga bluesballaden ”Since I´ve Been Loving You” är klart bäst. Den vikingainfluerade Tarzanritten ”Immigrant Song” har ett taggigt riff och en offensivt pulserande rytm, men den och övriga elektriska låtar känns mer som bra låtidéer och intressanta experiment än flygfärdiga zeppelinare. Lyfter gör däremot de i den engelska folkmusiktraditionen vilande ”Gallows Pole”, ”That´s The Way” och ”Bron-y-aur Stomp”. ”Gallows Pole” byggs upp med akustisk gitarr, bas och mandolin innan tempot höjs och kulminerar i ett rafflande crescendo där trummor och banjo hamrar intensivt. ”That´s The Way” är en spröd men samtidigt gripande ballad medan ”Bron-y-aur Stomp” drar iväg som en bluegrassterrier ackompanjerad av kastanjetter, skedar och handklapp.

Black Sabbath lade ingen möda på att söka nya musikaliska vägar – de valde att förädla sitt koncept med lugubra tongångar och bitande samtidskritik. Inspirerade av diverse droger hostar de igång Master of Reality med blivande stoner rock-klassikern ”Sweet Leaf”, drar upp tempot med ”Fairies Wear Boots”-ättlingen ”After Forever” och ringer ut albumets första sida med en av gruppens finaste stunder. Den eviga ”Children of the Grave” rider på vågor av välriktade pukslag och hotfullt dundrande basgångar från underjorden medan Tony Iommis strängar bygger upp ett melodiöst rekviem som publikhav världen över alltid kommer att skandera likt klostermunkar i en högmässa. Albumets andra sida är inte lika snärtig men icke desto mindre slagkraftig. Här förankrar de armerade cementblocken ”Lord of This World” och ”Into the Void” för evigt Black Sabbath som skapare och uppehållare av musikformen heavy metal. Den vemodiga visan ”Solitude” är detta albums stilmässiga avsteg och innehåller flera anmärkningsvärda detaljer som Ozzys avspända men inlevelsefulla sång och att Iommi färgsätter med akustisk gitarr, flöjt och piano.

Duellpoäng:

Led Zeppelin III 6/10

Master of Reality 8/10

ULFSTOCKLISTAN:DE BÄSTA BRITTISKA HÅRDROCKSBANDENPLATS 1

 

DEEP PURPLE

Deep Purple har utvecklats som musiker och grupp under fem decennier och i och med det överlevt medlemsbyten som skulle sänka vilket skepp som helst. Som liveband är de utan like. De behärskar alla musikaliska stilar och lekfulla som en kull hundvalpar skvätter de livets vatten över allt de företar sig. Fireball är lika glödande idag som 1971. -Juxon

MOTÖRHEAD

Inget snack om saken. Motörhead är och förblir mitt brittiska favoritband. Som vi alla vet lämnade Lemmy oss för inte så länge sedan och några nya album lär det inte bli. Tur då att hans Motörhead gav oss 22 studioalbum att lyssna till även efter Lemmys frånfälle. 22 album fullmatade med okonstlad hård rock'n'roll som inspirerat och influerat mer band och artister än vad man kan räkna upp. Jag fastnade tidigt för bandets råa energi, medryckande riff och Lemmys karismatiska sång och basspel. Inget annat band lät som Motörhead, inget annat band låter som Motörhead och inget annat band kommer att låta som Motörhead. Bastards (1993) var länge favoritskivan men numer är det Overkill (1979) som innehar den positionen. -Uffe

ULFSTOCKLISTAN:DE BÄSTA BRITTISKA HÅRDROCKSBANDENPLATS 2

 

UFO

Michael Schenker skapade gruppens odödliga musik riff för riff med den glödande lavan ur en aktiv vulkan och dekorerade med skimrande melodier. Men Phil Mogg är som vampyren Lestat. Hans berättarkonst är så levande att han helt enkelt måste ha återvänt från de döda. Walk on Water (1995) är en talande titel. -Juxon

SAXON

Det överlägset bästa bandet inom New Wave of British Heavy Metal och lika överlägsna när det kommer till allt som kallas heavy metal idag. Saxons klassiska era under tidigt åttiotal är naturligtvis grundpelarna i min dyrkan men det är nytändningen i slutet på nittiotalet och framåt som ligger mig närmast hjärtat. Efter nytändningen har bandet inte släppt ett enda dåligt album och de fortsätter än i dag att dominera hela heavy metal-scenen. Ett bra bevis på det är att min favoritskiva med bandet just nu är Call to Arms från 2011. -Uffe

ULFSTOCKLISTAN:DE BÄSTA BRITTISKA HÅRDROCKSBANDENPLATS 3

 

THIN LIZZY

Karaktärerna Phil Lynott sjöng om var som tagna ur pojkrummets äventyrsromaner och serietidningar. Men han täckte även in livets allvar och skörbarhet. Thin Lizzys melodiösa och rytmiskt medryckande musik var den idealiska plattformen för romantikern Lynott. Bad Reputation (1977) är ett perfekt exempel. -Juxon

DEEP PURPLE

Behöver man ens förklara varför man älskar Deep Purple? Bandet med större familjeträd än något annat band vinner mitt gillande oavsett laguppställning. Det är dock när Glover och Paice håller en mästerligt gungande rytm, Gillan levererar omänskligt bra sång och Lords orgel duellerar med Blackmores gitarr under ett liveframträdande som jag går igång som mest. Att välja favoritalbum med Deep Purple är inte lätt men av någon underlig anledning så har alltid den ojämna Who Do We Think We Are (1973) tilltalat mig lite extra. -Uffe

ULFSTOCKLISTAN:DE BÄSTA BRITTISKA HÅRDROCKSBANDENPLATS 4

LED ZEPPELIN

De där riffen. Det där kraftfulla trumspelet. De akustiskt klingande folkmusikmotiven och de österländskt svävande dramatiska ackorden. Den turboladdade bluesen och de arkitektoniskt utstuderade mastodontlåtarna. I sina bästa stunder är Led Zeppelin ouppnåeliga. Hör bara Houses of the Holy (1973). -Juxon

DEF LEPPARD

Def Leppard har alltid legat mig varmt om hjärtat sedan tidigt i min aktiva musiklyssnarkarriär. Inkörningsporten var den fluffiga Adrenalize (1992) men fråga min inte vad det var som jag fastnade för men jag som blev besatt. Jag vet än idag inte vad det är som gör att jag dras till bandet för jag gillar allt de släpper ifrån sig. Men även om jag uppskattar bandets alla olika musikaliska faser så är det nog ändå debuten On Through the Night (1980) som snurrar mest hemma hos mig. -Uffe

ULFSTOCKLISTAN:DE BÄSTA BRITTISKA HÅRDROCKSBANDENPLATS 5

MAGNUM

18 studioalbum och blott ett klavertramp (Breath of Life, 2002, programmerade trummor - urk!) gör Tony Clarkin till brittisk hovkompositör av episk mysrock. Okej, vissa album är snarlika varandra men det fråntar dem inte deras skönhet. Och det album som är mitt och bara mitt är Sleepwalking (1992). -Juxon

BLACK SABBATH

Bandet med många ansikten. Jag uppskattar Black Sabbaths alla faser de har gått igenom men jag föredrar eran med Ronnie James Dio och skivan Heaven and Hell (1980) som jag håller som ett av musikhistoriens allra bästa album. Men samtidigt går det inte att komma ifrån att bandets fyra inledande album är monumentala klassiker. Det är då som de lägger grunden för allt som vi idag kallar för heavy metal. -Uffe

ULFSTOCKLISTAN:DE BÄSTA BRITTISKA HÅRDROCKSBANDENPLATS 6

RAINBOW

Ritchie Blackmores riff och melodier kan bara beskrivas i termer av naturkrafter. När han är som bäst är han lika hänförande som ljusfenomenet som hans band är uppkallat efter (eller är det tvärtom?). Bent out of Shape (1983) är rungande allsång, men Rising (1976) är ett sjusjungande praktverk. -Juxon

LED ZEPPELIN

Legendarernas legendarer. Bandet som satte den hårda stenen i rullning. Superlativen är överflödiga. Historien kan alla. Om jag var tvungen att bara ha kvar en Led Zeppelin-skiva i samlingen då kan jag bara välja den heltäckande och välljudande samlingen Remasters (1990). Men om en sådan gedigen samling går emot reglerna då får det bli det råa och opolerade självbetitlade debutalbumet från 1969. -Uffe

ULFSTOCKLISTAN:DE BÄSTA BRITTISKA HÅRDROCKSBANDENPLATS 7

WHITESNAKE

1984 fulländar Whitesnake sin åtta år långa charmigt svängiga blueshårdrockresa och blir ett band med hitpotential. Slide it In var dock ett avtal med hin håle. Det ledde till topplistorna i USA men till priset av själen som gör Live...In the Heart of the City (1980) till ett oumbärligt album. -Juxon

THE CULT

Inga andra låter som Ian Astburys skötebarn vars rock är mörkare än genomsnittet, känslosamt som få och svängigt så det förslår. Det tog ett tag innan jag lärde mig uppskatta bandet men när blytunga och helgjutna Beyond Good and Evil anlände 2001 så kunde jag inte värja mig längre. De må ha haft sin storhetstid under andra halvan av åttiotalet men de släpper än idag galet bra musik vilket många nog tyvärr inte är medvetna om. -Uffe

ULFSTOCKLISTAN:DE BÄSTA BRITTISKA HÅRDROCKSBANDENPLATS 8

BLACK SABBATH

70-talsplattorna byggde visserligen upp gruppens befogade legendstatus men det var Black Sabbaths 80-tal som var den mest spännande perioden i gruppens historia. Den ena fantomsångaren avlöste den andre och ett flertal album med tio tigrars styrka gavs ut. Och Mob Rules (1981) är det starkaste av alla. -Juxon

JETHRO TULL

Den progressiva folkrockens obestridda kungar med barden Ian Anderson i spetsen ståendes på ett ben med tvärflöjten i högsta hugg. Förlöjligade av många men älskade av desto fler. Vad många inte tänker på är att det tog dem hela fjorton album innan de gav ifrån sig något som ens kan klassas som någorlunda ointressant. Odödliga klassiker som Aqualung (1971) och Thick as a Brick (1972) i alla ära men det är den schizofrena A Passion Play (1973) som roar mig mest och Songs from the Wood (1977) som jag gillar bäst. -Uffe

ULFSTOCKLISTAN:DE BÄSTA BRITTISKA HÅRDROCKSBANDENPLATS 9

THUNDER

Att skapa musik som låter som det bästa av Faces, Free och Whitesnake men ändå som något eget ska egentligen inte vara möjligt. Vilken tur då att Thunder dök upp 1990 när deras förebilder hade stagnerat. Laughing on Judgement Day (1992) täcker alla baser och vitaliserar den bluesbaserade hårdrocken.
-Juxon

OZZY OSBOURNE

Ozzy Osbourne lämnade Black Sabbath och släppte solodebuten Blizzard of Ozz nästan samma månad som hans tidigare kollegor gav oss mästerverket Heaven and Hell. Ändå var det Ozzy som då gick segrande ur striden bland fansen. Idag är världsbilden en annan men faktum är att Ozzys solokarriär är helt fenomenal med flera odödliga klassiker i våra skivbackar och min personliga favorit är den helgjutna Ozzmosis (1995).
-Uffe

ULFSTOCKLISTAN:DE BÄSTA BRITTISKA HÅRDROCKSBANDENPLATS 10

FREE

Mellan 1969 och 1973 släppte Free sex album som utgör handboken för alla som låter hård rockmusik filtreras genom blues. Gruppens storhet ligger i förmågan att göra det sparsmakade oefterhärmligt. Genombrottet heter Fire and Water (1970) men jag tar med mig uppföljaren Highway (1970) till en öde ö. 

-Juxon

FOGHAT

Sent omsider under gallringen så tar sig Foghat in på min topp-10-lista. Jag har alltid gillat detta Londongäng men det är först på senare tid som jag har börjat studera deras album mer ingående och därmed fallit som en fura för bandet. Deras boogierock som är en mix av den amerikanska södern och den skitiga brittiska arbetarklassen svänger och kränger utan krusiduller. Framförallt är det bandets sjuttiotal som ligger mig varmast om hjärtat med Night Shift (1976) som favorit bland studioalbumen men flest snurr på skivtallriken får nog 1977 års konsertdokument vilket enkelt är betitlat Live.

-Uffe

ULFSTOCKLISTAN:DE BÄSTA BRITTISKA HÅRDROCKSBANDEN

FINAL:

När vår broderförening Vinylkvällssällskapet samlades i familjen Paananens musiktrimmade vardagsrum den gångna helgen för att slutligen avgöra Slaget om Storbritannien hade inga detaljer lämnats åt slumpen. Alla var mätta och belåtna, drycker stod på armlängds avstånd och Ulfstockgeneralens minutiöst utformade protokoll var utdelade. Juxon drog bedömningskriterierna för betygen:

1 – en dålig låt; som lätet från ett bräkande får.
2 – något tam låt, känns ofullbordad; som ljudet av en jamande kattunge.
3 – en låt som ger något positivt; som ett skall från en glad hund.
4 – en mycket bra låt, ger starkt positiva känslor; man vill gärna gnägga som en häst.
5 – en fenomenal låt; man vill gala som en tupp!

Först på skivtallriken var Deep Purples Fireball. Den mätte 72-75 dB i broder Dennis mätningar och samlade ihop 14 skall, 20 gnäggningar och 8 galanden.

Motörheads Overkill peakade naturligtvis högre i Dennis mätningar, 72-79 dB, och samlade ihop 2 jamningar, 19 skall, 28 gnäggningar och 11 galanden.

Vid en snabb anblick ser det ut som att Overkill gick vinnande ur striden. Men matematiken tar hänsyn till antalet låtar per skiva och då blir resultatet annorlunda. Men jämnt var det; Overkill fick 3,80 i medelbetyg medan Fireball fick 3,86.

Uträkning Overkill:(2x2+3x19+4x28+5x11)/60=3,80
Uträkning Fireball: (3x14+4x20+5x8)/42=3,86


Vinnare och Storbritanniens bästa hårdrocksband är: DEEP PURPLE!


1. DEEP PURPLE
Deep Purple har utvecklats som musiker och grupp under fem decennier och i och med det överlevt medlemsbyten som skulle sänka vilket skepp som helst. Som liveband är de utan like. De behärskar alla musikaliska stilar och lekfulla som en kull hundvalpar skvätter de livets vatten över allt de företar sig. Fireball är lika glödande idag som 1971. -Juxon

1. MOTÖRHEAD
Inget snack om saken. Motörhead är och förblir mitt brittiska favoritband. Som vi alla vet lämnade Lemmy oss för inte så länge sedan och några nya album lär det inte bli. Tur då att hans Motörhead gav oss 22 studioalbum att lyssna till även efter Lemmys frånfälle. 22 album fullmatade med okonstlad hård rock'n'roll som inspirerat och influerat mer band och artister än vad man kan räkna upp. Jag fastnade tidigt för bandets råa energi, medryckande riff och Lemmys karismatiska sång och basspel. Inget annat band lät som Motörhead, inget annat band låter som Motörhead och inget annat band kommer att låta som Motörhead. Bastards (1993) var länge favoritskivan men numer är det Overkill (1979) som innehar den positionen. -Uffe

2. UFO
Michael Schenker skapade gruppens odödliga musik riff för riff med den glödande lavan ur en aktiv vulkan och dekorerade med skimrande melodier. Men Phil Mogg är som vampyren Lestat. Hans berättarkonst är så levande att han helt enkelt måste ha återvänt från de döda. Walk on Water (1995) är en talande titel. -Juxon

2. SAXON
Det överlägset bästa bandet inom New Wave of British Heavy Metal och lika överlägsna när det kommer till allt som kallas heavy metal idag. Saxons klassiska era under tidigt åttiotal är naturligtvis grundpelarna i min dyrkan men det är nytändningen i slutet på nittiotalet och framåt som ligger mig närmast hjärtat. Efter nytändningen har bandet inte släppt ett enda dåligt album och de fortsätter än i dag att dominera hela heavy metal-scenen. Ett bra bevis på det är att min favoritskiva med bandet just nu är Call to Arms från 2011. -Uffe

3. THIN LIZZY
Karaktärerna Phil Lynott sjöng om var som tagna ur pojkrummets äventyrsromaner och serietidningar. Men han täckte även in livets allvar och skörbarhet. Thin Lizzys melodiösa och rytmiskt medryckande musik var den idealiska plattformen för romantikern Lynott. Bad Reputation (1977) är ett perfekt exempel. -Juxon

3. DEEP PURPLE
Behöver man ens förklara varför man älskar Deep Purple? Bandet med större familjeträd än något annat band vinner mitt gillande oavsett laguppställning. Det är dock när Glover och Paice håller en mästerligt gungande rytm, Gillan levererar omänskligt bra sång och Lords orgel duellerar med Blackmores gitarr under ett liveframträdande som jag går igång som mest. Att välja favoritalbum med Deep Purple är inte lätt men av någon underlig anledning så har alltid den ojämna Who Do We Think We Are (1973) tilltalat mig lite extra. -Uffe

4. LED ZEPPELIN
De där riffen. Det där kraftfulla trumspelet. De akustiskt klingande folkmusikmotiven och de österländskt svävande dramatiska ackorden. Den turboladdade bluesen och de arkitektoniskt utstuderade mastodontlåtarna. I sina bästa stunder är Led Zeppelin ouppnåeliga. Hör bara Houses of the Holy (1973). -Juxon

4. DEF LEPPARD
Def Leppard har alltid legat mig varmt om hjärtat sedan tidigt i min aktiva musiklyssnarkarriär. Inkörningsporten var den fluffiga Adrenalize (1992) men fråga min inte vad det var som jag fastnade för men jag som blev besatt. Jag vet än idag inte vad det är som gör att jag dras till bandet för jag gillar allt de släpper ifrån sig. Men även om jag uppskattar bandets alla olika musikaliska faser så är det nog ändå debuten On Through the Night (1980) som snurrar mest hemma hos mig. -Uffe

5. MAGNUM

18 studioalbum och blott ett klavertramp (Breath of Life, 2002, programmerade trummor - urk!) gör Tony Clarkin till brittisk hovkompositör av episk mysrock. Ok, vissa album är snarlika varandra men det fråntar dem inte deras skönhet. Och det album som är mitt och bara mitt är Sleepwalking (1992). -Juxon

5. BLACK SABBATH

Bandet med många ansikten. Jag uppskattar Black Sabbaths alla faser de har gått igenom men jag föredrar eran med Ronnie James Dio och skivan Heaven and Hell (1980) som jag håller som ett av musikhistoriens allra bästa album. Men samtidigt går det inte att komma ifrån att bandets fyra inledande album är monumentala klassiker. Det är då som de lägger grunden för allt som vi idag kallar för heavy metal. -Uffe

6. RAINBOW
Ritchie Blackmores riff och melodier kan bara beskrivas i termer av naturkrafter. När han är som bäst är han lika hänförande som ljusfenomenet som hans band är uppkallat efter (eller är det tvärtom?). Bent out of Shape (1983) är rungande allsång, men Rising (1976) är ett sjusjungande praktverk. -Juxon

6. LED ZEPPELIN
Legendarernas legendarer. Bandet som satte den hårda stenen i rullning. Superlativen är överflödiga. Historien kan alla. Om jag var tvungen att bara ha kvar en Led Zeppelin-skiva i samlingen då kan jag bara välja den heltäckande och välljudande samlingen Remasters (1990). Men om en sådan gedigen samling går emot reglerna då får det bli det råa och opolerade självbetitlade debutalbumet från 1969. -Uffe

7. WHITESNAKE
1984 fulländar Whitesnake sin åtta år långa charmigt svängiga blueshårdrockresa och blir ett band med hitpotential. Slide it In var dock ett avtal med hin håle. Det ledde till topplistorna i USA men till priset av själen som gör Live...In the Heart of the City (1980) till ett oumbärligt album. -Juxon

7. THE CULT
Inga andra låter som Ian Astburys skötebarn vars rock är mörkare än genomsnittet, känslosamt som få och svängigt så det förslår. Det tog ett tag innan jag lärde mig uppskatta bandet men när blytunga och helgjutna Beyond Good and Evil anlände 2001 så kunde jag inte värja mig längre. De må ha haft sin storhetstid under andra halvan av åttiotalet men de släpper än idag galet bra musik vilket många nog tyvärr inte är medvetna om. -Uffe

8. BLACK SABBATH
70-talsplattorna byggde visserligen upp gruppens befogade legendstatus men det var Black Sabbaths 80-tal som var den mest spännande perioden i gruppens historia. Den ena fantomsångaren avlöste den andre och ett flertal album med tio tigrars styrka gavs ut. Och Mob Rules (1981) är det starkaste av alla. -Juxon

8. JETHRO TULL
Den progressiva folkrockens obestridda kungar med barden Ian Anderson i spetsen ståendes på ett ben med tvärflöjten i högsta hugg. Förlöjligade av många men älskade av desto fler. Vad många inte tänker på är att det tog dem hela fjorton album innan de gav ifrån sig något som ens kan klassas som någorlunda ointressant. Odödliga klassiker som Aqualung (1971) och Thick as a Brick (1972) i alla ära men det är den schizofrena A Passion Play (1973) som roar mig mest och Songs from the Wood (1977) som jag gillar bäst. -Uffe

9. THUNDER
Att skapa musik som låter som det bästa av Faces, Free och Whitesnake men ändå som något eget ska egentligen inte vara möjligt. Vilken tur då att Thunder dök upp 1990 när deras förebilder hade stagnerat. Laughing on Judgement Day (1992) täcker alla baser och vitaliserar den bluesbaserade hårdrocken. -Juxon

9. OZZY OSBOURNE
Ozzy Osbourne lämnade Black Sabbath och släppte solodebuten Blizzard of Ozz nästan samma månad som hans tidigare kollegor gav oss mästerverket Heaven and Hell. Ändå var det Ozzy som då gick segrande ur striden bland fansen. Idag är världsbilden en annan men faktum är att Ozzys solokarriär är helt fenomenal med flera odödliga klassiker i våra skivbackar och min personliga favorit är den helgjutna Ozzmosis (1995). -Uffe

10. FREE
Mellan 1969 och 1973 släppte Free sex album som utgör handboken för alla som låter hård rockmusik filtreras genom blues. Gruppens storhet ligger i förmågan att göra det sparsmakade oefterhärmligt. Genombrottet heter Fire and Water (1970) men jag tar med mig uppföljaren Highway (1970) till en öde ö. -Juxon

10. FOGHAT
Sent omsider under gallringen så tar sig Foghat in på min topp-10-lista. Jag har alltid gillat detta Londongäng men det är först på senare tid som jag har börjat studera deras album mer ingående och därmed fallit som en fura för bandet. Deras boogierock som är en mix av den amerikanska södern och den skitiga brittiska arbetarklassen svänger och kränger utan krusiduller. Framförallt är det bandets sjuttiotal som ligger mig varmast om hjärtat med Night Shift (1976) som favorit bland studioalbumen men flest snurr på skivtallriken får nog 1977 års konsertdokument Live. -Uffe

VI PRESENTERAR: ULFSTOCKLISTAN!

Ja då var det dags att presentera en ny avdelning här på Ulfstocksidan - Ulfstocklistan!

Denna avdelning är precis vad det är, en avdelning där vi listar saker som vi på Ulfstockkontoret känner behöver listas! Skivor, sångare, plektrum...ja vad som helst kan det bli och vi vill gärna dela med oss av dessa listor till er.

Första ämnet är Uffe och Jukkas respektive favoriter från de brittiska öarna! Storbritannien är den tunga rockens urmoder så att börja där känns helt rätt.

Men vi nöjer oss inte bara med att kasta upp en lista hur som helst för med början imorgon måndag (17/10) så kommer vi i två veckors tid presentera våra listor i ämnet. Vi inleder med våra två tiondeplaceringar med tillhörande presentationer sedan blir det en placering varje dag med uppehåll för helg i klassisk Ulfstockanda tills varsin etta är utsedd.

Vi hoppas ni vill vara med oss när vi sätter tänderna i detta maffiga ämne. Under tiden, om ni scrollar lite nedåt så hittar ni listorna från Ulfstockfestivalen.

ULFSTOCKLISTAN:BÄST PÅ LIVESTOCK & ULFSTOCKFESTIVALEN

Som alla vet så betygssätts samtliga skivor (förutom lunchkonserten) på Ulfstockfestivalen. Dessa betyg ligger till grund för dessa listor (2013-2015) som ni ser på denna sida. De gånger ett album har fått samma poäng så räknas antalet fempoängare som det albumets låtar har fått ihop totalt.

Från och med festivalen 2016 så är även våra besökare med och sätter poäng och en lista med festivalens bästa band/album utses av samtliga besökare samma kväll som festivalen.

År 2018 så blev Ulfstock med ny festival – LiveStock – där samma betygsättningssystem som infördes på Ulfstockfestivalen 2016 gäller.

BÄST PÅ ULFSTOCKFESTIVALEN 2013
1. Motörhead - Ace of Spades
2. Jethro Tull - Thick as a Brick
3. Frank Marino - Juggernaut
4. Clutch - Earth Rocker
5. Rush - Power Windows
6. Airbourne - Black Dog Barking
7. Robert Cray - Strong Persuader
8. Deep Purple - Now What!
9. Mother's Finest - Another Mother Further
10. Pain of Salvation - Road Salt One


BÄST PÅ ULFSTOCKFESTIVALEN 2014
1. AC/DC - Powerage
2. The Traveling Wilburys - Vol.1
3. Yes - 90125
4. Demon - The Unexpected Guest
5. Mason Ruffner - Gypsy Blood
6. Joe Lynn Turner - Rescue You
7. California Breed - California Breed
8. Living Colour - Vivid
9. Seasick Steve - I Started Out with Nothin'...
10. North Mississippi Allstars - World Boogie is Coming


BÄST PÅ ULFSTOCKFESTIVALEN 2015
1. Rainbow - Rising
2. Twisted Sister - Stay Hungry
3. Asia - Asia
4. Audioslave - Audioslave
5. Heavy Pettin’ - Lettin’ Loose
6. Stevie Ray Vaughan - In Step
7. Blackberry Smoke - Holding All the Roses
8. Graveyard - Graveyard
9. Suicidal Tendencies - How Will I Laugh Tomorrow...
10. Bruce Dickinson - Tattooed Millionaire


BÄST PÅ ULFSTOCKFESTIVALEN 2016
1. Van Halen - OU812
2. Lynyrd Skynyrd - Pronounced 'Lĕh-'nérd 'Skin-'nérd
3. The Michael Schenker Group - Assault Attack
4. Magic Pie - King For a Day
5. Queen - Jazz
6. Joe Satriani - Flying in a Blue Dream
7. Leslie West - Still Climbing
8. Aerosmith - Draw the Line
9. Battleaxe - Burn this Town
10. Johnny Winter - Guitar Slinger


BÄST PÅ ULFSTOCKFESTIVALEN 2017
1. Marillion - Script for a Jester's Tear
2. The Who - Who's Next
3. Gillan - Toolbox
4. Great White - Great White
5. Siena Root - A Dream of Lasting Peace
6. Tygers of Pan Tang - Spellbound
7. Dan Reed Network - The Heat
8. The Jeff Healey Band - See the Light
9. Foghat - Fool for the City
10. Edgar Winter's White Trash - Edgar Winter's White Trash


BÄST PÅ ULFSTOCKFESTIVALEN 2018

1. D-A-D - Riskin’ it All

2. Thin Lizzy - Bad Reputation

3. Moxy - Moxy

4. King’s X - Gretchen Goes to Nebraska

5. Alter Bridge - The Last Hero

6. DeWolff - Thrust

7. Ramones - Ramones

8. Stephen Stills & Manassas - Manassas

9. Toto - Isolation

Utom tävlan: Buddy Guy - Born to Play Guitar

BÄST PÅ ULFSTOCKFESTIVALEN 2019

1. DIO - Hoy Diver

2. Black Bonzo - Sound of the Apocalypse

3. Thomas Wynn - Wade Waist Deep

4. Journey - Frontiers

4. Koko Taylor - Queens of the Blues

4. Vandenberg - Vandenberg

7. Pantera - Cowboys From Hell

8. Kyuss - Welcome to Sky Valley

9. City Of Thieves - Beast Reality

10. Shooter Jennings - Shooter

BÄST PÅ ULFSTOCKFESTIVALEN 2020
1. Judas Priest - Sad Wings of Destiny
2. Boston - Boston
3. Manfred Mann's Earth Band ‎- Nightingales & Bombers
4. Magnum - Sleepwalking
5. U.D.O. - Faceless World
6. J.B. Hutto & The Hawks - Hawk Squat
7. Ten Years After - A Space in Time
8. Metal Church - The Dark
9. Trouble - Psalm 9
10. Crowfoot - Find the Sun

BÄST PÅ ULFSTOCKFESTIVALEN 2021
1. The Rolling Stones - Let it Bleed
2. Camel - Moonmadness
3. Alcatrazz - No Parole From Rock N Roll
4. The Good Rats - Tasty
5. The Kenny Wayne Shepherd Band - Goin' Home
6. Fleetwood Mac - Then Play On
7. Airplay - Airplay
8. Silverchair - Frogstomp
9. Kreator - Violent Revolution
10. Queens of the Stone Age - Songs For the Deaf


BÄST PÅ ULFSTOCKFESTIVALEN 2022
1. Chickenfoot - Chickenfoot
2. Kiss - Creatures of the Night
3. Europe - War of Kings
4. The Allman Brothers Band - Seven Turns
5. Danzig - Danzig II: Lucifuge
6. Beardfish - +4626 - Comfortzone
7. Slayer - Seasons in the Abyss
8. The Eric Gales Band - The Eric Gales Band
9. Cold Chisel - Cold Chisel
10. Billy F Gibbons - The Big Bad Blues


BÄST PÅ LIVESTOCK 2018
1. Neil Young & Crazy Horse - Weld
2. David Lindley And El Rayo-X ‎- El Rayo Live
3. The Michael Schenker Group ‎- One Night At Budokan
4. Accept - Kaizoku-Ban
5. Saga - In Transit
6. Scorpions - Tokyo Tapes

BÄST PÅ LIVESTOCK 2019

1. AC/DC - If You Want Blood...You've Got It

2. UFO - Rockpalast 1980

3. Sammy Hagar - Live 1980

4. Brant Bjork - Europe ’16

5. Armored Saint - Carpe Noctum

6. Jethro Tull - Bursting Out

7. Ted Nugent - Intensities In 10 Cities

BÄST PÅ LIVESTOCK 2020

1. Saxon - The Eagle Has Landed

2. Rush - Exit…Stage Left

3. Walter Trout - Alive in Amsterdam

4. Joe Bonamassa - Live From the Royal Albert Hall

4. Slade - Slade Alive!

6. Triumph - Stages

BÄST PÅ LIVESTOCK 2021
1. Y&T ‎- Yesterday & Today Live
2. The Allman Brothers Band - Wipe the Windows, Check the Oil, Dollar Gas
3. Marillion - Real to Reel
4. Lynyrd Skynyrd - One More From the Road
5. Fu Manchu - Live at Roadburn 2003
6. Johnny Winter And - Live


BÄST PÅ LIVESTOCK 2022
1. Whitesnake - Live…In The Heart Of The City
2. Gary Moore - We Want Moore!
3. Foghat - Live
4. Blue Öyster Cult - Extraterrestrial Live
5. Magnum - Marauder
5. Buddy Guy & Junior Wells - Last Time Around: Live At Legends
6. Eddie Meduza & The Roarin' Cadillacs - Live: Dåren É Lös!

ULFSTOCKLISTAN

Vi på Ulfstock inte bara gillar att lyssna på musik, betygsätta musik, tipsa andra om musik vi gillar även att lista musik. Som alla vet så är en topplista ett levande väsen. Dina tio favoritskivor idag kan vara tio helt andra imorgon. Därför kan samma ämne komma att få mer än en genomgång av oss på Ulfstockkontoret men det är ju så det funkar, det vet ju alla. Hur som helst så gillar vi att lista saker och här till höger i menyn hittar ni dessa listor.

SPÄNNANDE SAKER PÅ GÅNG!

Hej alla Ulfstockare!

Vi vill bara meddela att trots att det är stiltje här på hemsidan så går vi knappast arbetslösa. Här kommer en liten uppdatering:

Ulfstockfestivalen tidigare i somras var en formidabel succé, som alltid, och arbetet inför nästa års femårsjubileum har faktiskt tagit stora steg framåt. Dessutom har det investerats i otaliga nya artistkontrakt vilket gör att framtida festivaler är säkrade med spännande framträdanden.

Som ni märker är det svårt att få till matcher i Ulfstockduellen, sådana matcher går inte att tvinga fram men vi jobbar på det, spännande matcher lär hända förr eller senare och många kittlande dueller är under utveckling.

På Ulfstocktoppen är det dock inget nytt. Men när någon ny utmanare tar sig in på listan så kommer ni underrättas omedelbart!

Nästa upplaga av Ulfstockmästerskapen är också nästa stora samlingstillfällen för alla er Ulfstockare. Den berörda lekledaren är underrättad om att ett digert arbete ligger framför honom och vad för tävlingsmoment det blir vet inte ens vi på festivalkontoret. Det vi vet är att vi siktar på en tävlingskväll under första kvartalet nästa år då vi alla behöver en ljuspunkt mitt i vintermörkret.

MEN! Ni behöver faktiskt inte vänta så länge på att något spännande händer! På måndag drar vi nämligen igång med något nytt! På söndagskväll kan ni surfa in här på hemsidan och läsa om ny spännande avdelning här på Ulfstock. Mer än så säger vi inte nu. Bilden som ackompanjerar detta inlägg kan ge er en ledtråd...eller inte...vem vet?

/Festivalledningen

ULFSTOCK 2016 - BILDBEVISEN

Hela gänget (inklusive en som plankade in) är samlade och taggade!

Första akten ut var Johnny Winter som lirade slidegitarr så strängarna glödde.

Queen var ute och cyklade men de rodde allt i hamn till slut...

...vilket ni kan se här på Ulfstocks officiella betygsättarpappret.

Leslie West tog med sig en massa vänner och lirade tung bluesrock.

Dennis myste till det...

...medan Joe Satriani visade prov på gitarrbriljans.

Sen var det dags att inmundiga festivalchili...

...samtidigt som David Lindley traditionsenligt höll i lunchkonserten.

Efter maten högg Dennis in i nästa band - Battleaxe!

Fader Juxon visar vilket håll volymen skall när...

..."Van Hagar" intog scenen.

...Stefan plankade in och som straff fick han sitta på en stol hela festivalen.

Soffan såg lockande ut efter ett tag verkar det som men...

...han gjorde dock ett imponerande försök att imitera omslaget med nästa band - Aerosmith!

Dennis tog in Magic Pie med stor aptit och... 

...han hade väldigt god hand om banden. Här har han ett stadigt tag om Lynyrd Skynyrd.

Fader Juxon presenterar den hemliga huvudakten och Daniel verkar glad över bokningen.

Från ingenstans dök Billy Joel upp och lirade på efterfesten!

De flesta festivaldeltagarna har begett sig hemåt i natten. Stefan, Fader Juxon och festivalgeneralen förbereder sig för att presentera årets vinnare via Ulfstocks första livesändning på internet någonsin.

Herr Schenker var på ett härligt spelhumör och körde ytterligare ett liveset innan efterfesten slog igen.