ULFSTOCKDUELLEN:LED ZEPPELIN vs BLACK SABBATHMatch 1/8Led Zeppelin vs Black Sabbath

Albumet Led Zeppelin såg dagens ljus den 12 januari 1969 och var en anrikning av gruppens turnerande under föregående år. Som The New Yardbirds och strax därefter Led Zeppelin hade Jimmy Page, Robert Plant, John Paul Jones och John Bonham utvecklat en bombastisk form av blues som exploderade i händerna på de unga drivna musikerna. Låtmaterialet i sig är till större delen bearbetningar av och covers på gruppens influenser. Så Led Zeppelins debutalbum är snarare ett pionjärverk med avseende på framförande än komposition. Men i ”Babe I'm Gonna Leave You”, ”Dazed and Confused” och ”How Many More Times” hör man dynamiken med vilken gruppen inom de närmaste åren skulle utveckla sitt låtskrivande till tidlös musik.  

Fredagen den 13 februari 1970 släpps albumet Black Sabbath. I mångt och mycket är det en ondskefull kusin till Led Zeppelins debut och i likhet med Birminghamgrannarnas förstlingsverk blev den inte särskilt väl mottagen av sin samtid. Och problemet låg naturligtvis i att även Tony Iommi, Geezer Butler, Ozzy Osbourne och Bill Ward gjorde något fullkomligt unikt av sina bluesrötter. Det lugubra titelspåret, ”The Wizard” med sitt karaktäristiska munspelsriff och den tungt lunkande ”N.I.B.” med sina undersköna gitarrslingor visade att man redan på sin debut hittat rätt i låtskrivandet. Men här finns också covers som den banala ”Evil Woman” och den förvirrande ”Warning” som påminnelse om att det inte räcker med tre brottarklassiker och banbrytande musicerande för att skapa ett mästerverk.

Duellpoäng:

Led Zeppelin 7/10

Black Sabbath 7/10

ULFSTOCKDUELLEN:LED ZEPPELIN vs BLACK SABBATH

Detta kan vara den tyngsta Ulfstockduellen vi kan presentera för er. Musikaliskt finns det så klart hårdare band men finns det två namn inom musiken som väger tyngre på tungan än Led Zeppelin och Black Sabbath? Nej vi trodde väl det. Dessa två giganter var med från början och klassas idag som skaparna av hårdrock och heavy metal (trots att alla vet att det är bluesen som är den egentliga roten). Led Zeppelin må ha hunnit släppa två album innan Black Sabbath debuterade men spelar det egentligen någon roll? Det slår ju bara på ett år ändå och inga andra band lät som dessa två när det begav sig i begynnelsen.

Hur som helst så är denna duell uppdelad i två akter där respektive bands fyra första album kommer utgöra den första delen i duellen. Sedan följer de båda bandens fyra efterkommande album innan duellen är över och kan summeras. Detta för att vi halvvägs genom duellen vill göra en liten sammanfattning. Det är ju faktiskt så att mellan 1969 och 1972 så släppte banden tillsammans åtta stycken studioalbum och lade därmed grunden för all musik som idag ramlar in under benämningen hårdrock. Det spelar ingen roll om det är melodiös rock, death metal, progressivt, punkfrenesi eller om du heter Rammstein. All rockmusik grundar sig i bluesen men det var Led Zeppelin och Black Sabbath som lade grunden för all hård rock och metal vi älskar idag. Deras respektive fyra första album är så ikoniska och viktiga för musikhistorien så därför vill vi ta oss en titt efter fyra matcher och se hur de egentligen står sig emot varandra. De övriga fyra matcherna visar på två band, och en hel musikvärld, i förändring. Skillnaden är att de två giganterna inte bröt ny musikalisk mark utan istället fick draghjälp av flertalet andra akter och därmed påverkades våra två duellkombattanter...

Avgjorda matcher:

Match 1/8: Led Zeppelin vs Black Sabbath 7-7
Match 2/8: Led Zeppelin II vs Paranoid 7-8
Match 3/8: Led Zeppelin III vs Master of Reality 6-8
Match 4/8: Led Zeppelin IV vs Vol. 4 8-7
-- Halvtidssummering --
Match 5/8: Houses of the Holy vs Sabbath Bloody Sabbath 7-7
Match 6/8: Physical Graffiti vs Sabotage 6-8

Kommande matcher:

Match 7/8: Presence vs Technical Ecstasy
Match 8/8: In Through the Out Door vs Never Say Die!

ULFSTOCKDUELLEN:FREE vs BAD COMPANYMatch 1/6Ton of Sobs vs Bad Company

Tons of Sobs gavs ut i hemlandet England i mars 1969 och är ett renodlat bluesrockalbum i stil med Led Zeppelins debut. Det är svårt att tro att ingen i bandet ännu hade fyllt 20 år när man lyssnar på det mogna musicerandet och de genomtänkta arrangemangen. Men så anses också detta album av många vara Frees starkaste. Paul Kossoffs gitarrspel sätter ribban för alla från Rory Gallagher till Gary Moore och Joe Bonamassa medan Rodgers kliver fram som en av de absolut mest kompletta sångarna i rockhistorien. ”Walk in My Shadow”, ”I'm a Mover” och ”The Hunter” är alla hörnstenar i den brittiska bluesboomen och ”Moonshine” är lika spöklikt kittlande som titelspåret på Black Sabbaths "Black Sabbath" som släpptes nästan ett år senare. ”Sweet Tooth” är den enda lösa tanden i Frees urstarka premiärbett.

Föga förvånande blev Bad Company USA-etta när den gavs ut 1974 och ända sedan dess har ”Can't Get Enough”, ”Ready for Love” och ”Rock Steady” seglat på radiovågorna. I huvudsak känns materialet komponerat att ta rygg på Frees mest slagkraftiga låtar ”All Right Now” (1970) och ”Wishing Well” (1973), men Bad Company levde inte i skuggan av Free. De allra starkaste spåren, den spröda men ändå gripande balladen ”Seagull” och det dramatiskt uppbyggda titelspåret, domineras visserligen av Rodgers men hela albumet andas en avspänd självsäkerhet som bidrog till att göra gruppen till radiorockens gunstlingar under 70-talet.

Duellpoäng:

Ton of Sobs 8/10

Bad Company 8/10

ULFSTOCKDUELLEN:FREE vs BAD COMPANY

Vilken av Paul Rodgers båda stilbildande grupper var egentligen bäst? Det är huvudfrågan då ju grupperna varken existerade parallellt eller hade samma agenda. Free handlade om att söka musikalisk kommunikation mellan bandmedlemmar och publik och deras musik vilade på ett ofta tungt lunkande komp och djupt uttrycksfull sång och ett närmast själasökande gitarrspel. Bad Company var oftast uppsluppen underhållningsmusik med riffbaserat gitarrspel och refränger med siktet inställt på den amerikanska topplistan. Och om Free av födelseattesterna att döma såg ut som ett pojkband var Bad Company en supergrupp. Rodgers och trummisen Simon Kirke hade blivit ärrade rockstjärnor genom Frees uppgång och fall medan gitarristen Mick Ralphs och basisten Boz Burrell etablerats i Mott The Hoople respektive King Crimson. Men inte nog med att gruppen på förhand var berömd. De fick plats i en etablerat management- och turnéorganisation under ledning av Led Zeppelins manager Peter Grant. Så vad kunde gå fel?

Avgjorda matcher:

Match 1/6: Tons of Sobs vs Bad Company 8-8
Match 2/6: Free vs Straight Shooter 6-8

Kommande matcher:

Match 3/6: Fire and Water vs Run with the Pack

Match 4/6: Highway vs Burnin’ Sky

Match 5/6: Free at Last vs Desolation Angels

Match 6/6: Heartbreaker vs Rough Diamonds

FESTIVALLEDNINGEN INFORMERAR

För inte så länge sedan så hade vi i festivalledningen en sammankomst där vi började lägga grunden för nästa års Ulfstockfestival. Det ser med all rätt väldigt spännande ut och med tanke på alla de nya band och artister som vi lyssnade in oss på under mötet så lär vi inte få slut på akter att boka de närmaste 15-20 åren. Vi bejublade även flertalet skivbolag som vågar lägga pengar på att erbjuda oss lyssnare snygga och välproducerade produkter. Vi hann även med att förbanna halvseriösa klåpare som pressar det svarta guldet enbart för att tjäna en snabb slant och levererar lyssnarna en medioker produkt.

Vi passade även på att styra upp och starta ett gäng nya Ulfstockdueller. Dessa dueller och dess matcher kommer presenteras på hemsidan vid väl valda tillfällen. Så även om inte sidan uppdateras varje dag så blir det i alla fall något litet då och då för att hålla er underhållna även under vinterhalvåret. Vi har ju hittills kunnat presentera de första matcherna i en saftig bluesduell, en proggig kanadensisk kamp och en fet amerikansk rockuppgörelse. I vår strävan att ge er det bästa av det bästa så kan vi redan nu reta era musikaliska smaklökarna med att avslöja vad ni kan förvänta er av de kommande Ulfstockduellerna. Vi har en bluesig rockduell där sångaren är den gemensamma nämnaren, en duell som kommer reda ut alla frågetecken kring en tvist som har skapat en evig osämja på festivalkontoret samt den kanske profilstarkaste och tyngsta duellen vi kan ge oss i kast med. Matcherna i dessa dueller sker som ni kanske har märkt efter ett oregelbundet spelschema och med tanke på att vice festivalgeneral väntar tillökning i familjen så kommer det dröja innan alla dessa dueller är i hamn. Men vad gör det? Vi skall inte stressa fram några resultat utan verkligen ge oss själva tid att analysera matcherna för ett rättvist resultat.

Jobbet med nästa Ulfstockmästerskap är det också full fart på. Även denna gång kommer tävlingarna att förläggas till festivalområdet ute i Sandared men vad tävlingarna kommer bestå av är ännu en väl bevarad hemlighet. Vi räknar dock med att kunna skicka ut en inbjudan i god tid till ett datum som kommer att bli någon gång under första kvartalet nästa år.

På tal om uppdateringar så diskuterades även en expansion av Ulfstocks mediaflöde. Då festivalgeneralen numera idkar Facebook så planeras det att eventuellt starta en sluten grupp för er Ulfstockare på Facebook. Där kommer vi kunna lägga upp när hemsidan är uppdaterad, skicka inbjudningar, diskutera det svarta guldet och andra allmänt trevliga saker så att ni snabbt och enkelt kan ta del av allt som har med Ulfstock att göra. Bli inte förvånade om detta redan är genomfört när ni läser detta.

Det var vad vi hade att informera om just nu, håll ögonen öppna både på vår hemsida samt på Facebook så hoppas vi kunna komma med lite uppdateringar inom den närmaste framtiden.

/Festivalledningen

VAD HÄNDER PÅ FESTIVALKONTORET?

Vad händer? Ja det är nog en fråga mången Ulfstockare ställer sig just nu. Efter senaste, tillika bejublade, Ulfstockfestivalen så var festivalledningen oerhört på hugget. Inte nog med att de tog en rejäl svängom i Göteborg och letade efter potentiella bokningar till nästa års festival, de lyssnade även på en hel del musik. Lyssningsträffar som mynnade ut i ett antal Ulfstockdueller. Men sedan har det varit tyst...

...och så lär det kanske förbli ett litet tag till framöver men hav förtröstan! Bakom kulisserna jobbas det febrilt! Bland annat så är det en mängd potentiella Ulfstockdueller som ligger i startgroparna att lanseras så fort de dueller som redan startat börjar närma sig målgång. Det jobbas något galet hårt på att få till ett grymt startfält till nästa års festival. Det ryktas om att festivalgeneral Uffe knyter så mycket kontakter med nya band och artister inför nästa års festival just nu att han skulle behöva ett jobb till för att kunna gå runt ekonomiskt. När vi konfronterade honom med dessa uppgifter fick vi bara ett kort svar tillbaka; ”Hur skulle jag hinna lyssna på mina vinylskivor då?”. Ja ni förstår att vi på Ulfstock jobbar för fullt och vi lovar att hålla ett öga på eder festivalgeneral åt er.

Rock on!

ULFSTOCKDUELLEN:SAMMY HAGAR vs TED NUGENTMatch 2/10Sammy Hagar vs Free-For-All

Första sidan på "Sammy Hagar" (1977), eller "Red" som albumet ofta kallas tack vare omslaget och blivande signaturmelodin "Red", är som åsnan mellan hötapparna. Mellan livefavoriter som den tidigare nämnda "Red", partyrökarna "Cruisin' and Boozin'" och "Rock and Roll Weekend" klämmer Sammy Hagar in djupa stråkdraperade ballader. Helheten är klart starkare än debuten och i synnerhet albumets andra sida imponerar med höjdare som den muntert bubblande "The Pits", den tungt malande "Love Has Found Me" och rafflande finalen "Little Star/Eclipse".

Med "Free-For-All" (1976) försöker allas vår Gitarr-Tarzan Ted Nugent reprisera debuten och lyckas även få till låtordningen den här gången. Titelspåret och "Dog Eat Dog" masserar reptilhjärnan lika bra som allting på föregångaren men "Writing On the Wall" fastnar i eget strypgrepp när den försöker återskapa "Stranglehold". Meat Loaf gästsjunger på skivan och ger "Together" precis rätt mått av dramatik men överlag märks förvånande lite av hans närvaro. Och fortfarande gäller att Ted är bättre på att skriva riff än låtar.

Duellpoäng:

Sammy Hagar: 7/10

Free-For-All: 6/10

ULFSTOCKDUELLEN:SAMMY HAGAR vs TED NUGENTMatch 1/10Nine On a Ten Scale vs Ted Nugent

Sammy Hagars kaxigt titulerade solodebut "Nine On a Ten Scale" (1976) som spelades in med hjälp av studiomusiker är en brokig historia med toppar i den ettriga, rytmiskt ombytliga "Urban Guerilla" och bluesrockiga "All American". Men Sammy bemästrar nyanserna i alla inriktningar från calypsopop i Van Morrison-låten "Flamingos Fly" via space rock i "Silver Lights" till episk bluesdramatik i Donovans "Young Girl Blues". Tyvärr är produktionen tam och låter inte musiken blomma ut i sin fulla potential.

Uncle Ted Nugent är däremot pang på rödbetan. Ja så till den milda grad att han inte tänkt igenom hur han ska presentera "Ted Nugent" (1975) på bästa sätt. Han låter den mäktigt gungande "Stranglehold" inleda istället för att avsluta debutens första sida vilket nästan kväver de efterföljande låtarna. Vilken tur då att "Stormtroopin'", "Hey Baby", "Just What the Doctor Ordered" och "Snakeskin Cowboys" fräser som smöret i en stekhet panna. Om kompositören Nugent varit lika flink som gitarristen så hade materialet varit mer variationsrikt. Albumets avslutning känns därför något enformig och repetitiv.

Duellpoäng:

Nine on a ten scale: 6/10

Ted Nugent: 7/10

ULFSTOCKDUELLEN:SAMMY HAGAR vs TED NUGENT

Den ene är tequilabaron och samlare av muskelbilar. Den andre nykterist och vapenfetischist. Båda är amerikanska superpatrioter och lever Tarzan på scen. Vilken duell i hård amerikansk rock'n'roll det blir mellan Sammy Hagar och Ted Nugent!

De båda vännernas karriärer har också tagit väldigt snarlika vändningar. Solokarriärerna inleddes 1975. Hagar efter några år som sångare i gruppen Montrose medan Nugents första grupp var The Amboy Dukes. Båda bröt med sina skivbolag 1980 för att bli signade av hårdsatsande bolag; The Red Rocker lämnade Capitol för Geffen samtidigt som The Motorcity Madman gav upp Epic för Atlantic. Sedan var det sikta mot stjärnorna. 1986 debuterade Sammy i Van Halen medan Ted startade supergruppen Damn Yankees tre år senare. Och tro det eller ej. När millennieskiftet närmade sig var de två återigen etablerade som soloartister och nu skall vi se vem av de två som lyckats bäst på solokvist!


Avgjorda matcher:

Match 1/10: Nine On a Ten Scale vs Ted Nugent 6-7
Match 2/10: Sammy Hagar vs Free-For-All 7-6
Match 3/10: Musical Chairs vs Cat Scratch Fever 7-6
Match 4/10: Live 1980 vs Intensities In10 Cities 8-5

Match 5/10: Street Machine vs Weekend Warriors 8-6

Kommande matcher:

Match 6/10: Danger Zone vs State of Shock/Scream Dream
Match 7/10: Standing Hampton vs Nugent
Match 8/10: Three Lock Box vs Penetrator
Match 9/10: VOA vs Little Miss Dangerous
Match 10/10: I Never Said Goodbye vs If You Can't Lick 'Em...Lick 'Em

IN ROCK REVISITED

I går hade vi i Ulfstockledningen en heldag där vi sammanfattade årets festival, spånade idéer inför nästa års begivenhet, samt lyssnade på massa musik så klart. Jukka tog direkt i med hårdhandskarna och tvättade ett stort gäng vinylskivor medan vi lyssnade på både Billy Joel och The Edgar Winter Group som Slade och Deep Purple. Sedan tog ett par Ulfstockduellmatcher vid och medan dessa underhållande matcher pågick så lyckades vi få fram en hel bunt coola idéer inför kommande Ulfstockdueller! Vilka som möttes i dessa dueller och vad som komma skall får ni bara reda på om ni kikar in i alla fall minst en gång i veckan här på Ulfstocksidan. Vi kan inte lova att hemsidan uppdateras så ofta men ta som vana att kolla in här på Ulfstock så det sätter sig i ryggraden på er.

Som avslutning tog vi oss an att betygsätta Deep Purples klassiker In Rock en gång till. Jukka hade nämligen köpt ännu ett exemplar (denna gång på Sverige-press!) av detta fantastiska album i sin eviga jakt på det perfekta ljudet. Så ja, varför inte ge skivan ytterligare en chans på Ulfstocktoppen tänkte vi? Döm om vår förvåning när poängen steg ganska dramatiskt denna gång! Från 7,9 poäng till 8,4 poäng! Hur det kan bli så finns det lika många frågor på som svar så...ja...hur som helst, det viktigaste är att vi i festivalledningen har full koll...vilket vi har...vi lovar.

Hur som helst, vi ville bara kika in och berätta om vårt lilla planeringsmöte samt meddela att det inom någon vecka så kommer nästa spännande Ulfstockduell att presenteras!

/Ulfstockledningen

ULFSTOCKDUELLEN:JOE BONAMASSA vs WALTER TROUTMatch 1/8:A New Day Yesterday vs Life in the Jungle

Nyckelordet är kraftfull redan på artisternas respektive debutalster. Bonamassa är 23 år gammal när A New Day Yesterday släpps och han är som en kalv på grönbete. Halva albumet består av högkvalitativa covers, huvudsakligen på artister från den brittiska bluesboomen, och gitarrspelet sprakar och dånar som ett åskväder. Men han har långt kvar när det kommer till att skriva eget material. För att inte tala om sången som i det här skedet ännu är synnerligen oskolad.

Vid 39 års ålder inleder Walter Trout sin solokarriär och med sin digra erfarenhet av att vara stjärngitarrist åt andra artister är det ingen slump att hans spel är briljant. På Life in the Jungle debuterar Trout som sångare och precis som gitarrspelet är det passionerat och själfullt. Albumet är inspelat i Stockholm och kryddat med några upptagningar från Midtfynfestivalen i Danmark. Livespåren låter förbluffande bra och smälter naturligt in i albumets lediga och livevibrerande karaktär. Däremot är gitarrsolona väl långa och utdragna i covervalen från Fyn. Men tolkar man Jimi Hendrix, Buddy Guy och John Lee Hooker på sin efterlängtade debut är det lätt att bli ivrig. Titelspåret och Good Enough to Eat uppdagar också att Trout är en skicklig låtsmed.

Duellpoäng:

A New Day Yesterday: 6/10

Life in the Jungle: 7/10

ULFSTOCKDUELLEN:JOE BONAMASSA vs WALTER TROUT

Han har kallats bluesvärldens frälsare. Det är måhända ett starkt epitet, men Joe Bonamassas betydelse när det gäller att popularisera och föra ut bluesmusiken till en yngre generation är obestridlig. Han albumdebuterade år 2000 och har sedan dess gett ut hela tio studioalbum i eget namn, tre tillsammans med Black Country Communion, två med Beth Hart och ett som medlem av jambaserade fusiongruppen Rock Candy Funk Party.

Bonamassa banade väg för en hel generation yngre bluesmusiker men vi har valt att ställa honom mot bluesrockräven Walter Trout. Trout är nämligen den ende som kan matcha Bonamassa när det kommer till produktivitet och kvalitet. Trout började som kompmusiker hos bland annat John Lee Hooker och Joe Tex innan han blev medlem av Canned Heat 1981. Efter det var han sidekick åt John Mayall i dennes Bluesbreakers i några år innan han vände blad helt och blev soloartist 1989. Ren från droger i pånyttfödd som artist i eget namn gav Walter Trout Band ut sin debut 1990.

Liksom sin yngre kollega är Trout en gudabenådad gitarrist. Hans eldkraft påminner mer om Gary Moores riviga men samtidigt själfulla spel än den tekniskt fulländade Bonamassas. Att båda utvecklats väsentligt som sångare under 2000-talet är intressant, men det är den kraftfulla bluesrocken som är den mest spännande jämförelsegrunden mellan Bonamassa och Trout.

Avgjorda matcher:

Match 1/8: A New Day Yesterday vs Life in the Jungle 6-7
Match 2/8: Live From the Royal Albert Hall vs Alive in Amsterdam 8-8

Kommande matcher:

Match 3/8: So, It's Like That vs Prisoner of a Dream
Match 4/8: Blues Deluxe vs Transition

Match 5/8: Dust Bowl vs Blues for the Modern Daze

Match 6/8: Driving Towards the Daylight vs Luther's Blues

Match 7/8: Different Shades of Blue vs The Blues Came Callin'

Match 8/8: A New Day Yesterday Live vs No More Fish Jokes

ULFSTOCK 2015 - BILDBEVISEN

Ulfstock inleds alltid med blues och vad är då inte
bättre än att sparka liv i Stevie Ray Vaughan?

Graveyard var näst ut på tur med sin gungande retrorock.

Bröderna Z lyssnar till lögnerna från den andra soffan.

Asia spred progressiva rocktoner och vackra melodier.

Benhårda Suicidal Tendencies livade upp.

Heavy Pettin' imponerade på Festivalgeneralen.

Jackson Browne fick äran att spela på lunchen.

Festivalbesökarna är oerhört taggade inför andra halvlek...

...som inleddes med Bruce Dickinson...

...fortsatte med Blackberry Smoke...

...innan Audioslave intog scenen.

Årets special guest-slot var inga mindre än Rainbow!

Dennis kunde knappt tro sina ögon när bandet steg upp på scen.

Sedan blev spänningen olidlig för Dennis innan
han fick reda på vilka poäng Rainbow fick.

Twisted Sister var den hemliga headlinern!

Ulfstock har alltid några band som står redo att agera på efterfesten.
I år inleddes den av Europe som levererade sitt senaste verk.

Sedan kikade Blue Öyster Cult förbi...

...som bröderna Z bevittnade högaktningsfullt.

Sedan tog Freddy fram Claes Månsson-gitarren och visade ett riff.

Som om inte Freddys riff var nog så visade
Michael Schenker prov på sina gitarrkunskaper.

Hela festivalen rundades av med hjälp av AC/DC och som ni ser
så kämpade vice festivalgeneralen tappert på in i det sista!

ULFSTOCK ÄR SLUT FÖR DENNA GÅNG…

Japp, Ulfstock är slut för denna gång, och ja, vi vet att det är tisdag idag och sista bandet spelade klart natten mot söndag. Men en festival likt Ulfstock kräver sina offer. Söndagen tillbringade till exempel festivalgeneralen på soffan fallande in och ut ur ett komaliknande tillstånd. På måndagen tog sedan vice festivalgeneralen sin kollega under armen och traskade runt bland skivbackar i Göteborg i jakt på nya band att boka till Ulfstock. Men det är så vi jobbar i festivalledningen, ingen rast ingen ro, för att kunna ger er kära besökare den mest ultimata upplevelse vi kan bjuda på.

Inom de närmaste dagarna kommer vi uppdatera hemsidan med inte bara bildevis från årets festival utan också en ny Ulfstockduell samt föra in festivalbandens poäng i Ulfstocktoppen. Mycket skoj att hålla koll på alltså. På återseende och tack än en gång för att ni gjorde 2015 till det bästa året i festivalens historia!

/Festivalledningen

HEADLINE PÅ ULFSTOCK 2015 ÄR: HEMLIGT!

Efter fjolårets bejublade tilltag att hålla headlineakten hemlig in i det sista så gör vi så även i år. Vi kan dock avslöja att uppskattar ni allsång och riff som lockar till luftgitarrspel så lär ni inte bli besvikna. För många blir det nog en liten överraskning men det är en klassisk grupp som förmodligen få Ulfstockare kan tycka illa om.

Med sista bandet bokat för Ulfstock 2015 så kan vi konstatera att årets festival är den mest varierade så här långt. Blues, retrorock, progressivt, crossover thrash, melodiskt, sydstatsrock, classic rock - ja ni förstår själva - detta kan vara det bästa året i festivalens historia!

Det som återstår nu är att besökarna skall anlända i morgon och som vanligt öppnar vi portarna klockan 12:30 och första bandet går på scen 13:00 så kom i tid så ni inte missar något!

Mycket välkomna kära Ulfstockare!

ULFSTOCK 2015 - SPELSCHEMA

I följande ordning kommer albumen på Ulfstock 2015 att spelas:

STEVIE RAY VAUGHAN

GRAVEYARD

ASIA

SUICIDAL TENDENCIES

HEAVY PETTIN'

BRUCE DICKSINSON

BLACKBERRY SMOKE

AUDIOSLAVE

RAINBOW

TWISTED SISTER

Lunchkonsert (tid bestäms under dagen):

JACKSON BROWNE

ULFSTOCK 2015 - LINE-UP

STEVIE RAY VAUGHAN

"In Step"

Ulfstock inleds alltid med en bluesartist och samtidigt som vi tror på att variera oss håller vi hårt på traditionerna. Vi har tidigare år hört salongsbluesens fader Robert Cray och lo-fi blues på hembyggda gitarrer av Seasick Steve. I år inleder en bluessjäl i rockabilly kropp – Stevie Ray Vaughan. Han dog visserligen i en helikopterkrasch 1990 men hans inflytande över bluesmusiken i allmänhet och gitarrister i synnerhet är alltjämt stark. Tillsammans med kompbandet Double Trouble hann Stevie Ray Vaughan ge ut fyra studioalbum 1983-1989.

GRAVEYARD

"Graveyard"

Andra akt ut på Ulfstock brukar svänga lite extra, se bara på fjolårets bejublade uppträdande med Living Colour tillexempel. Därför var det ingen tvekan att boka Graveyard vars riff rullar fram ur högtalarna. Deras jordnära sjuttiotalsrock inte bara svänger den bjuder även in till spontanjam på diverse luftinstrument och gör så att det spritter i benen. Tre album in i karriären går de fortfarande i främsta led i det som populärt kallas för retorrock, en genre som just svenska band dominerar i!

ASIA

"Asia"

Under sin senaste seans kontaktade Ritchie Blackmore Ulfstocks Fader Juxon i ett känsligt ärende.

”Fader, om jag ska börja rocka igen behöver jag ett band. Coverdale och Hughes viftar på svansarna så fort jag visslar, men jag behöver en keyboardist och en trummis.”

”Min son” förkunnade Juxon, ”ta keyboardisten i Egonaut och trummisen i Asia.”

”Dennis känner jag till” hävdade mannen i svart, ”men vilka fan är Asia?”

”Jag tror att du skulle gilla dem” fortsatte Juxon leende. ”De är som rockmusikens motsvarighet till ABBA. AOR, prog- och pomprock i enastående kompositioner och luftig produktion. Den som enbart lyssnar till sången och refrängerna förleds att tro att vi har fått ett popband på halsen. Men lyssna på Steve Howes finurliga gitarrspel, Geoff Downes myriader av keyboardslingor och John Wettons följsamma basspel och själfulla sång. Stjärnan i gruppen är Carl Palmer och den enda trummisen i världen som kan nämnas i samma mening som Ian Paice.”

”Hm, Carl Palmer sade du, vi ses på Ulfstock” sade Blackmore fundersamt och lämnade seansen.

SUICIDAL TENDENCIES

"How Will I Laugh Tomorrow…When I Can Even Smile Today"

Blues, rock, heavy metal och...ja, det är i de farvattnen och dess förgrenande småbäckar som Ulfstock har styrt sin skuta. Att vi nu dundrar på med crossover thrashens kungar Suicidal Tendencies ser vi som en vågbrytare! Bandledaren Mike ”Cyco Miko” Muir har sedan tidig åttiotal styrt sitt band med järnhand genom punk och thrash för att i andra ändan komma ut med något helt unikt. Få, om något, band låter som Suicidal Tendencies så tag spjärn kära Ulfstockare – nu blir det åka av!

HEAVY PETTIN'

"Lettin’ Loose"

När Def Leppard tillsammans med sin hovproducent Mutt Lange värkte fram uppföljaren till Pyromania kände de att det krävdes en markant förändring. Dels kände gruppen att de helt enkelt tagit sin fusion av NWOBHM och melodiös hårdrock så långt det var möjligt. Dels hade det dykt upp en grupp som med den äran kunde hålla det klassiska Def Leppard-fortet medan de själva tog en annan inriktning. Mina damer och herrar, från Skottland – Heavy Pettin'!

BRUCE DICKINSON

"Tattooed Millionaire"

Iron Maiden är ett av alla de band som bönar och ber att få spela på Ulfstock men vi har dock unisont sagt nej. Varför? Varför inte? Det finns tillräckligt med spännande artister och band där ute som vi kan boka istället för ett utfyllnadsband som Iron Maiden. Däremot så kittlade det lite extra hos festivalgeneralen när tanken på att låta järnladyns karismatiske frontman själv få agera på festivalen. Och så blev det! Vi hälsar därför Bruce Dickinson välkommen till Ulfstock!

BLACKBERRY SMOKE

"Holding All the Roses"

Atlantas Blackberry Smoke är för sydstatsrocken vad Joe Bonamassa är för bluesen. Med pionjärernas värden i ryggraden vågar de expandera de traditionella begreppen för att bryta ny mark och nå en yngre publik. Så kära Ulfstockpublik, det är dags för oss att andas Blackberry Smoke.

AUDIOSLAVE

"Audioslave"

Många band har blivit kallade för ”supergrupp” men få har det passat så väl in på som Audioslave. Med tre delar Rage Against the Machine samt en Soundgardensångare så skapade Audioslave klassisk rock i en ny kostym. Inget annat band har varken före eller efter låtit som Audioslave och ingen kommer heller att göra det. Vi är oerhört stolta att kunna erbjuda vår publik detta mästerliga band!

RAINBOW

"Rising"

Under en av Fader Juxons fältstudieresor till Japan vänder han sig till sin lokala guide Kato Kawasaki.

”Hör du min orientaliske susa-runt, vad tror du våra japanska fans allra helst vill uppleva på Ulfstock”?

”Sensei” börjar Kato vördnadsfullt, ”vi japaner är tacksamma för att bara sitta och kura under festivalgeneralens balkong och lyssna på den fantastiska musiken ni bjuder på.”

”Förvisso lär ni inte bli beviljade inträde” ler Juxon, ”men vad är så stort att ni skulle övervintra under balkongen i väntan på Ulfstock 2016”?

”Litschie Blackmool Leinbou” svarar Kato drömmande.

Som den uppmärksamme ulfstockblogg-följaren redan gissat kommer alltså Ritchie Blackmore till Black Gold Stage för att låta sin världsberömda båge skimra över oss. Som vanligt är mannen i svart förtegen och låter oss inte veta vilken av alla Rainbows konstellationer han sammankallat, men han avslöjar följande:

”Jag kommer för att göra intryck”. 

Nog sagt.

TWISTED SISTER

"Stay Hungry"

Efter fjolårets bejublade tilltag att hålla headlineakten hemlig in i det sista så gör vi så även i år. Vi kan dock avslöja att uppskattar ni allsång och riff som lockar till luftgitarrspel så lär ni inte bli besvikna. För många blir det nog en liten överraskning men det är en klassisk grupp som förmodligen få Ulfstockare kan tycka illa om.

RAINBOW SÄTTER FÄRG PÅ ULFSTOCK!

Under en av Fader Juxons fältstudieresor till Japan vänder han sig till sin lokala guide Kato Kawasaki. 

”Hör du min orientaliske susa-runt, vad tror du våra japanska fans allra helst vill uppleva på Ulfstock”? 

”Sensei” börjar Kato vördnadsfullt, ”vi japaner är tacksamma för att bara sitta och kura under festivalgeneralens balkong och lyssna på den fantastiska musiken ni bjuder på.” 

”Förvisso lär ni inte bli beviljade inträde” ler Juxon, ”men vad är så stort att ni skulle övervintra under balkongen i väntan på Ulfstock 2016”? 

”Litschie Blackmool Leinbou” svarar Kato drömmande. 

Som den uppmärksamme ulfstockblogg-följaren redan gissat kommer alltså Ritchie Blackmore till Black Gold Stage för att låta sin världsberömda båge skimra över oss. Som vanligt är mannen i svart förtegen och låter oss inte veta vilken av alla Rainbows konstellationer han sammankallat, men han avslöjar följande: 

”Jag kommer för att göra intryck”.  

Nog sagt.