tisdag 28 april 2020

ULFSTOCKDUELLEN:
LED ZEPPELIN vs BLACK SABBATH
Match 5/8
Houses of the Holy vs Sabbath Bloody Sabbath


Våren 1973 anländer Led Zeppelins femte stilbildande symfoni på raken. Omslaget skvallrar om någon slags hednisk midsommarritual och visst låter det väsentligt ljusare och muntrare om Houses of the Holy än den djupa, tungt dånande föregångaren ”IV”. Med det sagt är den inte så mycket mindre utmanande lyssning för det. Inledande The Song Remains the Same slår an tonen med overtyrliknande kast mellan riff och melodiska teman. Den somrigt luftiga stämningen ligger i luften och blir än tydligare i de efterföljande akustiskt strängade toppspåren The Rain Song och Over the Hills and Far Away. Experimentlusta och variationsrikedom är grundingredienser i gruppens musik och vi får både funk och reggae innan Led Zeppelins kanske bästa låt någonsin tar över. No Quarter skrider till verket på mellotrontoner och en gitarrfigur från jordens medelpunkt. Stämningen är närmast hotfull även om Robert Plant förtäljer historien likt en välvillig, allseende ande.

Tony Iommi vill inte vara sämre än kapellmästarkollegan Jimmy Page och tar experimentlustan från Vol.4 ett steg längre. Albumomslaget lämnar visserligen inte lika mycket över till fantasin som Zeppelins men icke desto mindre har vi med en ritual att göra. Musikaliskt stämmer Black Sabbath i bäcken med det monstruösa titelspåret men med A National Acrobat kontrar man Led Zeppelins multidimensionella kompositioner och visar att de minsann har mer än doomsträngar på guran. Den lunkar igång som en tung keltisk blues innan den byter gångart både en och två gånger. Och inte nog med det. Parallellt spelar proggrockarna Yes in sitt skruvade dubbelalbum Tales from Topographic Oceans i en angränsande studio. Detta ger keyboardisten Rick Wakeman tillfällen att komma in och förverkliga Iommis visioner med lite gästspel i Sabbra Cadabra. Rick tackade nej till pengar men tog med nöje emot öl som betalning för sina insatser. Albumets andra sida är snarlikt uppbyggd som den första och närapå lika stark med den Lesliekryddade riffgungan Killing Yourself to Live som inledningsspår och den äventyrliga Spiral Architect som final. Och om Iommis akustiska Fluff var en vän kontrast till de i övrigt utmanande tongångarna på sida ett så möts lyssnaren av hallucinogen moogslinga, flöjt och skimrande stråkslöjor på sida två. Extra allt på 42 minuter och 35 sekunder.


Duellpoäng:
Houses of the Holy 7/10
Sabbath Bloody Sabbath 7/10



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar