Våren 1973 anländer Led Zeppelins
femte stilbildande symfoni på raken. Omslaget skvallrar om någon slags hednisk
midsommarritual och visst låter det väsentligt ljusare och muntrare om Houses
of the Holy än den djupa, tungt dånande föregångaren ”IV”. Med det sagt är den
inte så mycket mindre utmanande lyssning för det. Inledande The Song Remains
the Same slår an tonen med overtyrliknande kast mellan riff och melodiska
teman. Den somrigt luftiga stämningen ligger i luften och blir än tydligare i
de efterföljande akustiskt strängade toppspåren The Rain Song och Over the Hills
and Far Away. Experimentlusta och variationsrikedom är grundingredienser i
gruppens musik och vi får både funk och reggae innan Led Zeppelins kanske bästa
låt någonsin tar över. No Quarter skrider till verket på mellotrontoner och en
gitarrfigur från jordens medelpunkt. Stämningen är närmast hotfull även om
Robert Plant förtäljer historien likt en välvillig, allseende ande.
Tony Iommi vill inte vara sämre än
kapellmästarkollegan Jimmy Page och tar experimentlustan från Vol.4 ett steg
längre. Albumomslaget lämnar visserligen inte lika mycket över till fantasin
som Zeppelins men icke desto mindre har vi med en ritual att göra. Musikaliskt
stämmer Black Sabbath i bäcken med det monstruösa titelspåret men med A
National Acrobat kontrar man Led Zeppelins multidimensionella kompositioner och
visar att de minsann har mer än doomsträngar på guran. Den lunkar igång som en
tung keltisk blues innan den byter gångart både en och två gånger. Och inte nog
med det. Parallellt spelar proggrockarna Yes in sitt skruvade dubbelalbum Tales
from Topographic Oceans i en angränsande studio. Detta ger keyboardisten Rick
Wakeman tillfällen att komma in och förverkliga Iommis visioner med lite
gästspel i Sabbra Cadabra. Rick tackade nej till pengar men tog med nöje emot
öl som betalning för sina insatser. Albumets andra sida är snarlikt uppbyggd
som den första och närapå lika stark med den Lesliekryddade riffgungan Killing
Yourself to Live som inledningsspår och den äventyrliga Spiral Architect som
final. Och om Iommis akustiska Fluff var en vän kontrast till de i övrigt
utmanande tongångarna på sida ett så möts lyssnaren av hallucinogen moogslinga,
flöjt och skimrande stråkslöjor på sida två. Extra allt på 42 minuter och 35
sekunder.
Duellpoäng:
Houses of the Holy 7/10
Sabbath Bloody Sabbath 7/10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar