Sammy Hagars kaxigt titulerade solodebut "Nine On a Ten Scale" (1976) som spelades in med hjälp av studiomusiker är en brokig historia med toppar i den ettriga, rytmiskt ombytliga "Urban Guerilla" och bluesrockiga "All American". Men Sammy bemästrar nyanserna i alla inriktningar från calypsopop i Van Morrison-låten "Flamingos Fly" via space rock i "Silver Lights" till episk bluesdramatik i Donovans "Young Girl Blues". Tyvärr är produktionen tam och låter inte musiken blomma ut i sin fulla potential.
Uncle Ted Nugent är däremot pang på rödbetan. Ja så till den milda grad att han inte tänkt igenom hur han ska presentera "Ted Nugent" (1975) på bästa sätt. Han låter den mäktigt gungande "Stranglehold" inleda istället för att avsluta debutens första sida vilket nästan kväver de efterföljande låtarna. Vilken tur då att "Stormtroopin'", "Hey Baby", "Just What the Doctor Ordered" och "Snakeskin Cowboys" fräser som smöret i en stekhet panna. Om kompositören Nugent varit lika flink som gitarristen så hade materialet varit mer variationsrikt. Albumets avslutning känns därför något enformig och repetitiv.
Duellpoäng:
Nine on a ten scale: 6/10
Ted Nugent: 7/10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar