I BACKSPEGELN: ULFSTOCK 2021

Vi börjar med att konstatera att nio avverkade Ulfstock innebär 99 spelade album. Nittio nio! Det som började som en kamratträff har utvecklats till en manifestation för god musik. Må detta fortsätta i många år till.

Den traditionella bluesöppningen kändes som en optimal inledning. Inte bara för ett kalasframträdande utan även för att det på många sätt kändes som en resumé av våra tidigare öppningsakter. The Kenny Wayne Shepherd Band tog en tripp längs minnenas allé och framförde sina favoritblueslåtar i sin karaktäristiskt medryckande stil. Årets överraskning var nog ändå efterföljande The Good Rats som med sitt genreöverskridande sväng förlängde och fördjupade den livsbejakande stämning som denna festival hyllar. Och knappt har Peppi Marchellos programförklaring ”Songwriter” tonat ut över ängarna innan Fleetwood Mac i sann Woodstock-anda kliver upp på scenen och fullbordar känslan av förbrödring.

Monty Python sade: And now something completely different. Och vad som följer nu är en kavalkad av tvära kast. Först australisk lättgrunge med Silverchair. Visst, man hör diverse Seattleimitationer men det hör ju till själva grungekonceptet. Det är aldrig en slump att ett band får uppträda på Ulfstock vilket denna talangfulla trio lever upp till. Ja, vi sade kavalkad av tvära kast – vad sägs om grunge till västkustrock? Inga ljusår geografiskt men Airplay gör skäl för namnet och luckrar upp Silverchairs täta ljudmatta med sitt pastellfärgade konfettiregn och heliumsång.

The Police serverar sin lunchkonsert med sedvanlig ackuratess. Hits varvas med tonsatta tankenötter och man blir lite orolig över vilka som ska axla deras mantel när de avslutar sin sejour som husband på Ulfstockfestivalen nästa sommar. Detta är en oro som Kreator inte delar. Mille Petrozza begrundar betydligt svårare frågor än så och detta strålar ut i gruppens muskulösa samhällsbetraktelser. Djupet i kompositionerna och det nyansrika och melodiösa gitarrspelet gör Kreators thrash till mer än bara thrash. Helt annat ljud i skällan blir det när Camel äntrar scenen. Deras tekniska folk- och progpyntade mjukrock sätter publiken i en kontemplativ sinnesstämning. Camels unika sound, läckra melodibyggen och gruppens spännande instrumentering kompenserar för bristen på direkta hitkrokar och belönar den tålmodige lyssnaren. Substantivet öken är länken mellan Queens of the Stone Age och Camel. QOTSA drämmer till med en underhållande spretig föreställning och visar att stonerrock inte nödvändigtvis måste upplevas i skuggan av The Joshua Tree. Det funkar alldeles utmärkt i sportradion och på Ulfstock.

När kvällen drar in över Hulta Ängar vet vi att det börjar bli dags att knyta ihop säcken. Alcatrazz med den röststarka Graham Bonnet vid mikrofonen vet precis hur men krattar manegen för sin headliner och den här gången är även Yngwie Malmsteen medgörlig. Han visar upp sig från sin allra bästa sida och får publiken att undra vad det är som förmörkat gitarristens kreativa musa de senaste decennierna. Gruppens melodiösa klassiska hårdrock ger en bekväm övergång till The Rolling Stones. ”Gimmie Shelter” slår an tonen och därifrån är det ren defilering. Charlie Watts myndiga spel dirigerar gruppens lynniga superstjärnor och vi upplever en enastående uppvisning i hur en slipsten ska dras och rullas när det kommer till rock’n’roll. När detta skrivs är trumslagarens bortgång en nyhet men på inget sätt betyder det att han är färdig med Ulfstock. Välkommen tillbaka Charlie och alla andra!

 

Ulfstockfestivalen 2021 i siffror:

Traditionsenliga så poängsatte vi och listade våra favoriter på festivalen och alla, utom Broder Dennis, lade sina röster/poäng och vi fick fram en tabell. Bästa band fick 10 poäng och sedan utföll poäng i fallande skala ned till ”minst bra” band som fick 1 poäng. Tre band hamnade på samma poäng men här föll det sig naturligt ”tabellmässigt” då Kreator fick en förstaplats, Queens of the Stone Age hamnade som högst på en andraplats medan Fleetwood Mac lyckade knipa en tredjeplats som bäst på samtliga listor.

54p. The Rolling Stones

49p. Alcatrazz

43p. Camel

30p. The Good Rats

28p. Kreator

28p. Queens of the Stone Age

28p. Fleetwood Mac

27p. The Kenny Wayne Shepherd Band

24p. Silverchair

19p. Airplay

Och så här såg besökarnas ”ettor” ut:

Marko: The Rolling Stones

Zamora: Kreator

Freddy: The Rolling Stones

Daniel: Alcatrazz

Uffe: The Rolling Stones

Juxon: The Rolling Stones

Och som vanligt så har Uffe och Juxon satt poäng på årets skivor och poängen utföll så här:

7,88p. The Rolling Stones

7,16p. Camel

7,10p. Alcatrazz

6,70p. The Good Rats

6,66p. The Kenny Wayne Shepherd Band

6,49p. Fleetwood Mac

6,20p. Airplay

6,16p. Silverchair

6,08p. Kreator

5,71p. Queens of the Stone Age

Med den tabellen så kan vi även meddela att vi ett tag nu har jobbat med två decimaler vid poängsättning mot tidigare en decimal. Detta för att än närmare kunna se hur olika skivor ter sig mot varandra. Ulfstock- samt LiveStocktoppen kommer på vår hemsida att uppdateras inom den närmaste tiden men då det är ett gediget arbete så kan det ta lite tid och se lite knasigt ut innan vi är klara. Vi vill dock understryka att i våra duellmatcher så är poängsättningen oförändrad.

Lite kul kuriosa; Kenny Wayne Shepherd är blott den tredje artisten som lyckats skrapa ihop det ultimata slutbetyget 6,66 poäng. Andra ”satansdyrkare” är Neil Young och Bob Dylan…

Tack för i år och håll Covid-Conny på avstånd så syns vi inom en snar framtid!

/Ulfstockledningen

ULFSTOCK 2021 - BILDBEVISEN

Så här kommer då bildbevisen från Ulfstockfestivalen 2021. Som vanligt är det de mest rumsrena bilderna som får plats här. Vi vill alltså bara ge er utomstående en liten bit av allt det härliga som förekommer på vår festival. I år låter vi likt tidigare år bilderna tala sitt eget språk istället för att kommentera var bild för sig. Vi känner på oss att motiven talar gott för sig själva...

ULFSTOCK 2021 - SPELSCHEMA

(Alla tider kan komma att ändras utan förvarning!)

 

KLARA BAND TILL ULFSTOCKFESTIVALEN 2021

Här är samtliga artister som är presenterade till Ulfstockfestivalen 2021

The Kenny Wayne Shepherd Band
"Goin' Home"

När den sjungande gitarristen Kenny Wayne Shepherd slog igenom i mitten av 90-talet med dunder och brak spåddes han som den nye Stevie Ray Vaughan. När han sedan värvade sin hjältes trummis Chris ”Whipper” Layton blev förutsägelserna så gott som sanna. The Kenny Wayne Shepherd Band spelar blues med sprutt, blues som ger gungstolen både snurr- och katapultfunktion. Lägg till sångaren Noah Hunt, som delar sången med bandledare Shepherd, och du har en genväg till musikformens djupast liggande källa. Ulfstock har äran att inleda sin nionde upplaga med The Kenny Wayne Shepherd Band!

The Good Rats
"Tasty"

Vi på Ulfstock gillar att försöka gräva upp de lite mer obskyra akterna och ge dem en chans att på vår festival få skina än en gång. Och mer obskyrt än The Good Rats från Long Island, New York blir det nog inte detta festivalår. De började härja runt på lokala klubbar i mitten på 60-talet och blev snabbt en snackis med sin lekfulla mix av rock, blues, jazz och pop. Det var dock först på 70-talet som det började röra på sig ordentligt för bandet även om de aldrig lyckades hitta ut på de största scenerna. Vi gillar The Good Rats för deras sväng, skojfriskhet och finurliga lyrik och vi hoppas även att vår publik kommer göra det.

Fleetwood Mac
"Then Play On"

Fleetwood Mac hör till artisterna som sålt över 120 miljoner album. Den överväldigande majoriteten av dessa utgörs av verk producerade från 1975 och framåt. Men innan Fleetwood Mac blev en hitkanon var de av en annan sort. Gruppen bildades i London 1967 som ett barn av den brittiska bluesboomen. Runt den stabila kärnan bestående av trummisen Mick Fleetwood och basisten John McVie uppträdde gitarrister och sångare med vitt olika stilar vilket givetvis också gav gruppens musik vitt olika skepnader. 1975 introducerade Fleetwood Mac den dynamiska duon Lindsey Buckingham och Stevie Nicks, gruppens sjätte gitarrist tillika sjätte och sjunde sångare! Ulfstock vill naturligtvis analysera denna musikaliska hydra. Med rättesnöret ”någon jävla ordning ska det vara” presenterar vi Fleetwood Mac i en av dess tidigare faser. Välkomna till en mycket intressant musikstund.

Silverchair
"Frogstomp"

Silverchair kallades lite elakt, om än ändå ganska passande, för ”Nirvana in Pyjamas” när de som blott 15-åringar slog igenom med sitt debutalbum 1995. Dessa australiensiska ynglingar hänförde oss med ett moget men ändå ungt rebelliskt grunge/rockgung som tilltalade eder festivalgeneral väldigt mycket. De hade ett sound som både var rivigt och svängigt men även med en påtaglig svärta. Tyvärr var det en kort men intensiv karriär de hade där deras musik utvecklade för vart album. Trots att de sedan 2011 inte längre är aktiva som band så gör de ett undantag och tar sig hela vägen till Ulfstockfestivalen för sitt blott andra Sverigebesök i karriären.

Airplay
"Airplay"

AOR-skolan del III: västkustrock

Våra första två lektioner har gett oss det första respektive det ultimata AOR-bandet, så nu vet vi hur riktig AOR låter. Men nu är det dags för gränsdragning – vad kan låta som AOR utan att vara det?

AOR omges i tongeografisk bemärkelse närmast av poprock, melodiös hårdrock och västkustrock. Det hela är egentligen ett enda stort pastellfärgat bollhav, men Ulfstock plockar fram både förstoringsglaset och guldörat och sätter pekpinnen på några avgörande enskildheter. Efter årets lektion skall vi kunna identifiera västkustrockens sound och kunna peka på några avgörande skillnader mellan AOR och västkustrock.

Vad ska vi lyssna efter? När det kommer till mjukare musik är ju sången, som man oftast lägger märke till först, väldigt snarlik och hjälper oss inte när vi ska skilja de olika musikstilarna åt. Men till skillnad från AOR hör man i västkustrock rikligt med blåsarrangemang. Vidare är kompet mer tillbakalutat medan det i AOR är mer stamp och tryck i arrangemangen. I västkustsammanhang låter man också ofta piano ackompanjera keyboards med duttiga ackord medan det inom AOR antingen är pianot eller keyboards som bär huvudmelodin. Det är därför inte ovanligt med två keyboardister i västkustsammanhang. En annan detalj är att västkustgitarristen gärna använder sig av jazzackord vilket kan låta lite skevt ibland men som bidrar till det karaktäristiska sound som västkustrock har. Och kanske är det just soundet som är den tydligaste markören vid distinktionen mellan de olika musikstilarna; AOR är mer arenaekande medan västkustrocken låter lite torrare och mjukare. Gott så, och för att sätta toner på orden lämnar vi över taktpinnen till våra gästföreläsare.

Airplay var egentligen ett studioprojekt bestående av kaliforniern Jay Graydon (gitarr och sång) och kanadensaren David Foster (keyboards). De var studiomusiker och producenter och betraktas idag som ikoner inom västkustgenren. Dessa anlitade sessionsångaren Tommy Funderburk, de flesta Totomedlemmarna samt en välkammad skara studiomusiker och skred till verket. Det enda album de gjorde under namnet Airplay (utgivet 1980) är en milstolpe inom genren.

Kreator
"Violent Revolution"

Vi på Ulfstock gillar att testa vår publiks musikaliska gränser och har försiktigt, om än smått omvälvande, försökt oss på thrash metal vid tidigare festivaler. Nu tar vi steget fullt ut. Från Essen i Tyskland plockar vi in thrash-veteranerna i Kreator och de kommer för att ge oss den (förmodligen) hårdaste konserten under festivalen. Det kan vara läge för såväl gravida som de med svagt hjärta att ha lokaliserat den så kallade ”AOR-hörnan” redan innan Mille Petrozza och hans manskap äntrar scenen. Tag spjärn kära publik för nu blir det åka av!

Camel
"Moonmadness"

Välkommen på progsafari!
Brittiska Camel bildades 1971 i England och leds av Andrew Latimer, sång, gitarr och tvärflöjt. Deras musik hämtar näring ur brittisk folkmusik och klassisk musik. Ljudbilden är ren och i progsammanhang relativt jordnära. Deras utgåvor under 70-talet kan liknas med Jethro Tulls. Musiken är teknisk och flärdfull och man drar sig inte för att krydda med flöjttrudelutter. Under 80-talet, efter ett antal medlemsbyten men med den ständigt närvarande Latimer vid rodret, gled man allt mer in på radioanpassat territorium. Stilmässigt påminner det alltjämt om Jethro Tull men med både en och två passningar till Pink Floyd.
Gruppen är alltjämt aktiv även om deras senaste utgåva är en nyinspelning av ett av deras tidlösa album. Närmast dessförinnan gav de ut originalmaterial 1999 och 2002.
Kära Ulfstockpublik, luta er tillbaka och sadla för en tur i passgång!

Queens of the Stone Age
"Songs For the Deaf"

Då var det dags att sätta sig i skolbänken igen för lektion nummer 5 i Stoner Rock-skolan! Kan ökenrocken slå på bred front och till och med bli ”kommersiell”? Den kommer nog aldrig bli den största av genres men när Joshua Homme efter Kyuss splittring bildade Queens of the Stone Age så hade han nog aldrig räknat med att hans fuzziga och stökiga ökenrock skulle visa sig bli gränsöverskridande. Bandets första stapplande steg är underhållande om än lite spretiga och under andra halvan av bandets liv (så här långt) så har herr Homme mest gått vilse i sin egen artistiska frihet. Men där i mitten någonstans, med den kanske skarpaste av uppställningar i en ständig skiftande line-up, så föll bitarna på plats. Bandets musik spelades i såväl Svensk Television som i Radio Sjuhärad och de största festivalscenerna var reserverade för bandet den sommaren. Bandets musik hittade alltså ut utanför sin egen lilla genre och slog globalt. Så sätt er tillrätta och följ med på en resa i ett och omvälvande ökenlandskap utan gränser.

Alcatrazz
"No Parole From Rock N Roll"

Får vi be om er uppmärksamhet – det här är Alcatrazz!
Förutom att vara namnet på ett beryktat före detta fängelse på en ö med samma namn utanför San Francisco var det en formidabel hårdrocksgrupp ledd av sångaren Graham Bonnet. Bonnets första smak på framgång kom 1968 i duon The Marbles. Dessa hade en hit med Bee Gees-bröderna Gibbs låt Only one woman. Men sedan hände inte så mycket mer än någon singel till med The Marbles, en filmroll där han spelade en sångare och ett självbetitlat soloalbum som gavs ut 1977. Han avböjde ett erbjudande att ersätta Brian Connoly i Sweet till förmån för att sjunga för Rainbow. Down To Earth blev tyvärr det enda han gav ut med Ritchie Blackmores skötebarn innan han var på solokvist igen. Efter albumet Line Up stod han återigen bredvid en gitarrhjälte och sjöng in ett storverk, Assault Attack med The Michael Schenker Group.

Alcatrazz bildade han i Los Angeles 1983 tillsammans med Jimmy Waldo (keyboards), Gary Shea (bas) och Jan Ulvena (trummor). Denna kvartett utgjorde stommen i gruppen som gav ut tre album 1983-1986. Gitarristerna var olika på alla album, i tur och ordning Yngwie Malmsteen, Steve Vai och Danny Johnson. Efter 80-talet har gruppen varit aktiv i olika konstellationer – Alcatrazz featuring Graham Bonnet samt ett Alcatrazz utan Bonnet och ett Graham Bonnet’s Alcatrazz. Inte ett rätt där och följdriktigt har ingen av dessa formationer lämnat något studiomaterial ifrån sig. Däremot återförenades Waldo och Bonnet 2020 och gav ut ett album under namnet Alcatrazz. Gitarrist: Joe Stump, vilket blev en plump.

Ulfstock kan utlova en fest för älskare av melodiös hårdrock. Vilken av de olika sättningarna Bonnet kommer med avslöjar vi inte, men hans tidigare besök med MSG gav tillräckligt mycket mersmak för att vi ska kalla in hårdrockens James Dean för ett kärt återbesök.

The Rolling Stones
"Let it Bleed"

Året är 1950, platsen är Dartford, England. Smågrabbarna Keith och Mick hamnar i samma skolklass och vänskap uppstår. Några år senare flyttar Micks familj och de båda kamraterna tappar kontakten. Vi spolar fram till 1961, platsen är plattform 2 på Dartfords tågstation. De nu 18-åriga grabbarna stöter ihop igen av en slump och de musikalbum med bland annat Chuck Berry och Muddy Waters som Mick bär på avslöjar för Keith att de har ett gemensamt intresse. Resten är odödlig rockhistoria. Grunden till The Rolling Stones är skapad. Mick och Keith med efternamnen Jagger och Richards kom att tillsammans skapa en rock’n’roll maskin som än idag fyller arenor världen över. Musiken har alltid tagit avstamp i bluesen för att sedan förgrenas ut i bland annat kaxig rock! Denna orkester behöver inte någon närmare presentation för våra besökare är väl pålästa. De vet också att de nu kan räkna med såväl allsångspartier och tändaren i luften-stunder som ett hejdlöst sväng.
Vi vet att det bara är rock’n’roll men vi vet att ni gillar’t!

 

 

ULFSTOCKDUELLEN:DEEP PURPLE vs MOTÖRHEADMatch 7/?Abandon vs Hammered

Abandon utgiven 1998 är den andra plattan med Steve Morse i rollen som Ritchie Blackmores efterträdare. Vi känner igen soundet men här är nyanserna mörkare än på föregångaren Purpendicular. Stilmässigt kan vi också höra vissa förändringar såsom i de progmetalliska höjdarspåren Seventh Heaven och Watching the Sky. På minuskontot noterar vi en ganska poänglös nyinspelning av In Rock-stänkaren Bloodsucker samt alltför många godmodigt lunkande groovenummer bland vilka Whatsername kandiderar till Deep Purples sämsta låt någonsin.

Till Hammered 2002 anlitas producenten Thom Panunzio, som faktiskt gav Deep Purple en spark i ändan med The Battle Rages On. Och visst, ljudbilden känns luftigare och djupare men nog är det Motörhead alltid, trots keyboards i fonden! Phil Campbell får stort utrymme i Panunzios produktion. Riffen får harmonier och i låtar som Walk a Crooked Mile och Voices From the War hör man rent av stämsång som snyggt kompletterar Lemmys whiskeylena betraktelser. Tyvärr orkar låtmaterialet inte sista kvarten och man står för en riktig bottennotering med No Remorse.

Poäng:

Abandon 6/10

Hammered 5/10

ULFSTOCKLISTAN:CANADA’S FINEST

För ett par år sedan körde vi en genomgång av de bästa brittiska hårdrocksbanden. Det är ett levande projekt som förr eller senare kommer att uppdateras, inte minst för att vi får upp öronen för artister vi tidigare missat men även för att man med åren kan komma att omvärdera musiken man hört tidigare. Men innan vi återvänder till de brittiska öarna tänkte vi oss besöka några andra länder och undersöka deras musikskatt. Och eftersom Kanada är ett av världens mest glesbefolkade länder känns det i pandemitider säkrast att röra sig där.

Vi har valt att fokusera på tio artister var, inte nödvändigtvis begränsade till hårdrocken men väl med en stark rockanknytning. Dessa är rangordnade följda av en kort presentation och vi ger er även tips på några album som vi anser vara väl värda att utforska. Utanför topp 10 ser ni också tio spännande bubblare i alfabetisk ordning. Mycket nöje!

JUXONS KANADALISTA

1. Rush (Toronto, Ontario)
Ett antal mäktiga livedokument lyfte gruppens status till legendnivå under 2000-talet. Gruppens 70-tal är mest omhuldat och prisat men deras 80-tal är bäst. Samtliga är med på min topp 10-lista över Rushalbum.
Favoritalbum: Moving Pictures (1981), Signals (1982), Power Windows (1985)

2. Triumph (Mississauga/Toronto, Ontario)
Inte lika ambitiösa och anspråksfulla, men minst lika bra som Rush under åren 1977-1986. Snöpligt, på gränsen till patetiskt, liv efter det.
Favoritalbum: Allied Forces (1981), Never Surrender (1982), Thunder Seven (1984)

3. Neil Young/Crazy Horse (Toronto, Ontario/Los Angeles, Kalifornien) 
En i alla avseenden unik artist som i mitt tycke är som bäst när han backas upp av Crazy Horse – deras livealbum Weld är det bästa som kommit från Kanada i musikväg. Men han har gett ut mycket fint på solokvist också.
Favoritalbum: Harvest (1972), Ragged Glory (1990), Psychedelic Pill (2012)

4. Frank Marino/Mahogany Rush (Montreal, Quebec)
Han startade sin karriär 1972 som en reinkarnerad Jimi Hendrix, sedermera tvillingsjäl med Uli Jon Roth och i början av 80-talet öste han på likt Ted Nugent. Men Marino är större än summan av beståndsdelarna. Om gitarrmaraton vore en OS-gren skulle jag sätta mina pengar på Francesco Antonio Marino.
Favoritalbum: Mahogany Rush IV (1976), Juggernaut (1982), From the Hip (1990)

5. Saga (Oakville, Ontario)
Skuttig, duttig och påhittig progressiv poprock. Oerhört solid katalog, visserligen med svackor under 90-talet, men vitala igen under 2000-talet.
Favoritalbum: Silent Knight (1980), Heads or Tales (1983), Trust (2006)

6. Aldo Nova (Montreal, Quebec)
AOR-geni som tyvärr inte lyckats hålla ihop sin egen karriär. Framgångsrik som producent och låtskrivare för Celine Dion m.fl.
Favoritalbum: Aldo Nova (1982), Subject…Aldo Nova (1983), Blood on the Bricks (1991)

7. The Jeff Healey Band (Toronto, Ontario)
Att Jeff fick avfyra gitarrsolot i nyinspelningen av When a Blind Man Cries till en Ian Gillan-samling säger det mesta om hans potential. Tyvärr fick han inte möjlighet att förverkliga den fullt ut då han gick bort 2008.
Favoritalbum: See the Light (1988), Hell to Pay (1990), Heal My Soul (2016)

8. April Wine (Halifax, Nova Scotia)
Gitarrbaserad melodirik rock med rock’n’roll som bas och 60-talet som krydda.
Favoritalbum: First Glance (1978), Harder…Faster (1979), The Nature of the Beast (1981)

9. Bachman-Turner Overdrive (Winnipeg, Manitoba)
Vore jag långtradarchaffis skulle jag bära BTO-keps.
Favoritalbum: Not Fragile (1974), Four Wheel Drive (1975), Freeways (1977)

10. Pat Travers (Toronto, Ontario)
Travers bemästrar det mesta på sin gitarr men oavsett om han förenar funk med blues eller rock med reggae är det underhållande.
Favoritalbum: Crash and Burn (1980), Black Pearl (1982), Can Do (2013)

BUBBLARE:
Bryan Adams
Black Mountain
Dalbello
Honeymoon Suite
Colin James
Loverboy
No Sinner
Robbie Robertson
Philip Sayce
The Tea Party

UFFES KANADALISTA

1. Neil Young (Toronto, Ontario)
Obestridlig etta trots att han numera är delvis amerikan. The Godfather of Grunge har i årtionden förgyllt vår tillvaro både med finstämda akustiska sånger som med ylande och rivig rockmusik. Få om någon kan förmedla känslor genom en gitarr som denna man och det spelar ingen roll vilken genren han ger sig på, det låter alltid Neil Young ändå.
Favoritalbum: Harvest (1972), Ragged Glory (1990), Living with War (2006)

2. Rush (Toronto, Ontario)
Jag är kanske inte lika bekväm med detta bands 80-tal som med deras 70-tal men på en bra dag så är det få som kan konkurrera med denna powertrios storhet. Den progressiva rockens obestridliga kungar och stilbildare. Inget annat band låter som Rush och inget annat band kommer heller att göra det i framtiden.
Favoritalbum: 2112 (1976), A Farewell to Kings (1977), Snakes & Arrows (2007)

3. Annihilator (Vancouver/ British Columbia)
Det första thrashbandet jag föll för och jag föll hårt. Trots skiftande laguppställningar, skiftande kvalité på albumen och även en del skiftande musikaliska inriktningar så har gitarristen Jeff Waters styrt sitt skepp med järnhand. Just variationen tror jag tilltalar mig mest men det mesta galenpannan Waters tar sig an tycks slå an positiva toner hos mig.
Favoritalbum: King of the Kill (1994), Refresh the Demon (1996), Waking the Fury (2002)

4. Danko Jones (Toronto, Ontario) 
Kaxigaste killen i Kanada! Dankos rockmusik är stenhård, uppkäftig och oerhört medryckande. Riff- och åsiktsmaskinen må ha ett par svagare alster i katalogen men har alltid förmågan att hamra ut nya favoritlåtar. Powertrio i ordets rätta bemärkelse.
Favoritalbum: Born a Lion (2002), We Sweat Blood (2003), Sleep is the Enemy (2006)

5. Strapping Young Lad (Vancouver/ British Columbia)
Galenskapens främsta utövare inom musik heter Devin Townsend men inget av hans otaliga projekt kan mäta sig med hans benhårda orkester Strapping Young Lad. Det extrema metalkaos som denna grupp frammanade drev huvudpersonen själv till vansinne och ingen har lyckat kopiera konceptet sedan dess.
Favoritalbum: Strapping Young Lad (2003), Alien (2005), The New Black (2006)

6. Jeff Healey (Toronto, Ontario)
”Nice to see you all” sade den blinde supergitarristen Jeff Healey, satte sig ned och bjöd sedan Sweden Rock-publiken på en hejdundrande konsert. Ett av de starkaste konsertminnena för undertecknads del och ingen har vare sig före eller efter levererat blues så som Healey gjorde.
Favoritalbum: See the Light (1988), Hell to Pay (1990), Heal my Soul (2016)

7. Moxy (Toronto, Ontario)
Ett av Kanadas bäst bevarade hemligheter? Detta tungt rockande band släppte under andra halvan av 70-talet fyra mästerliga album som alla har sin egen identitet. Ett band som inte var/är rädda för att blanda tuffa riff med jazziga partier och medryckande refränger.
Favoritalbum: Moxy (1975), Moxy II (1976), Under the Lights (1978)

8. Pat Travers (Toronto, Ontario)
Från 90-talet och framåt har jag egentligen ingen koll på vad denna supergitarrist har pysslat med. Men hans 70-tal och delar av 80-talet är tillräckligt för att ge herr Travers en plats på denna lista. Hans mix av rock, blues och funk är nämligen helt oemotståndlig i de bästa stunder.
Favoritalbum: Pat Travers (1976), Makin' Magic (1977), Heat in the Street (1978)

9. We Hunt Buffalo (Vancouver/ British Columbia)
Jag vet inte om det finns någon öken i Kanada men detta är i alla fall landets främsta band när det kommer till tung och fuzzig ökenrock. Med psykedeliska övertoner, sabbathsvarta riff och medryckande melodier så är jakten på den stora buffeln igång!
Favoritalbum: Living Ghosts (2015), Head Smashed In (2018)

10. Frank Marino & Mahogany Rush (Montreal, Quebec)
Ytterligare en artist/band som jag har studerat på tok för lite. Men det jag hunnit insupa är kittlande bra. Lite Grateful Dead-flum möter yvig Hendrix-blues i ett gungande kanadensiskt rocksväng. Kommer bli en listraket utan tvekan.
Favoritalbum: World Anthem (1977), Juggernaut (1982)

BUBBLARE:
Anvil
April Wine
Bend Sinister
The Guess Who
Kataklysm
Kim Mitchell
Monster Truck
The Tea Party
Triumph
Zimmers Hole

ULFSTOCKDUELLEN:RUSH vs SAGAMatch 2/8Hemispheres vs Images at Twilight

De dramatiska rockopera-sviterna duggar tätt i det här skedet av karriären för Rush. Man inleder albumet Hemispheres med att drämma till med ytterligare drygt 18 minuter Cyngus X-1, som om del ett från Farewell to Kings inte var nog. Det är imponerande men föga medryckande. Albumsida två är än mer imponerande och dessutom väldigt medryckande med avslutande uppvisningen La Villa Strangiato som kronan på verket. Ett tungt, mörkt och avancerat album som avslutar gruppens episka period med glans.

Saga fann ju som bekant sin stil redan på debuten och skuttar här vidare med sin hurtfriska och påhittiga symfonipop. Låtarna är generellt snabba och synkoperna på keyboards, gitarr och trummor ter sig ibland omöjliga, men här har vi att göra med instrumentalister av rang. Bland höjdpunkterna hör vi den ståtliga musikalminnande Images (Chapter I) och superklassikern Mouse in a Maze men hela albumet låter inspirerat och Images at Twilight är en värdig uppföljare till den starka debuten.

Poäng:

Hemispheres 8/10

Images at Twilight 7/10

ULFSTOCKDUELLEN:LYNYRD SKYNYRD vsTHE ALLMAN BROTHERS BANDMatch 2/7Wipe the Windows, Check the Oil, Dollar GasvsOne More From The Road

På LiveStock 2021 så bjöd vi våra besökare på en duell mellan de två stora sydstatsrockbanden och vi sammanfattade matchen så här:

Årets Ulfstockduell stod mellan sydstatsrockens två stora härförare och stilbildare. Först ut var The Allman Brothers Band som med sitt övermänskliga sinne för melodier och oefterhärmliga samspelthet trollband publiken. Deras utmanare Lynyrd Skynyrd kontrade i sin tur med medryckande riff och allsångsvänliga refränger vilket fick publiken att skaka sina lurviga. Poängmässigt (efter avrundning efter regelboken) så blev detta en oavgjord match men de stora vinnarna blev publiken som fick en mastodontstor dos av det bästa som sydstatsrocken kan erbjuda.

Duellpoäng:

Wipe the Windows, Check the Oil, Dollar Gas 8/10

One More From the Road 8/10

ULFSTOCKDUELLEN:BOB DYLAN vs NEIL YOUNGMatch 5/8Infidels vs Life

När Infidels ges ut 1983 befinner sig Bob Dylan i en vilsen period. Efter tre album som pånyttfödd kristen tar han hjälp av Mick Taylor (ex-John Mayall’s Bluesbreakers, ex-Rolling Stones), Mark Knopfler och hela produktionsteamet bakom Dire Straits för att skapa reda i kaoset. Resultatet är högklassigt – inga episka berättelser men starkt Dire Straits-influerad sportradiomusik från 80-talet. Och Mick Taylor är grädden på moset, faktiskt.

När Life ges ut 1987 befinner sig Neil Young i en vilsen period. Ja, även han. Men till skillnad från religiösa grubblerier befinner sig Neil i en vild kamp om sin artistiska integritet med sitt skivbolag. Beväpnad med sofistikerat trots vinner Neil såklart, men fansen fick nog kramp i ögonbrynen när 80-talsalbumen slog ner än här, än där. Life är det bästa av Geffenplattorna. Vi får visserligen utstå bombastiskt ekande trummor och klistriga syntljud men låtarna, främst balladerna, är gedigna.

Duellpoäng

Infidels 8/10

Life 7/10

ULFSTOCKDUELLEN:BOB DYLAN vs NEIL YOUNGMatch 4/8Desire vs Zuma

1975 är Bob Dylan en luttrad artist. Han har utstått spott och spe, genomgått artistiska och personliga förändringar och i sin ständiga jakt på utveckling och förnyelse blivit en artist alla andra jämförs med. Desire är lika delar svängig americana och tacokryddad folkrock. Vi hör mer fiol än munspel och Dylan är mer intresserad av sedelärande outsiderfabler än att analysera sitt privatliv. Måhända hans mest underhållande 70-talsalbum.

1975 är Neil Young en luttrad artist. Han har utstått spott och spe, genomgått artistiska och personliga förändringar och i sin ständiga jakt på utveckling och förnyelse blivit en artist alla andra jämförs med. Ja, även han. Zuma presenterar en något mer lättillgänglig Neil, inte lika bångstyrig och impulsiv som på närmaste föregångaren Tonight’s the Night. De flesta spåren framförs tillsammans med de ständigt skenande Crazy Horse vilket alltid bäddar för spännande lyssning, i synnerhet mäktiga Cortez the Killer. Här sitter Neil likt en riddare till häst och svingar sin lans med dödlig precision. Övriga låtar tjänar likt riddarens väpnare sitt syfte, men ingen pratar om dem.

Duellpoäng

Desire 7/10

Zuma 6/10

I BACKSPEGELN: LIVESTOCK 2021

Då var det dags att summera årets första festival och det var en del som inte var som det brukar men det var ändå ett mycket lyckat arrangemang. Först så fick vi omlokalisera från Sandared till Hulta, Borås för att kunna säkerställa ett säkert och smittfritt festivalområde. Sen så hände något som aldrig har hänt varken i LiveStock- eller Ulfstockfestivalens historia. Ett band fick ställa in! Yawning Man som skulle leverera musik till kaffet fastnade i en Covid-kontroll och sattes i karantän. Som tur är var det just pausmusikakten som fick ställa in och ersättare var inte svårt att hitta men mer om det lite senare. Yawning Man lovar dock att sätta sig själva i ett års karantän för att kunna uppträda nästa år istället.

Först ut var blueslegendaren Johnny Winter som tog med sig bandet The McCoys med en viss Rick Derringer i uppställningen. Herr Derringer fick dock mest agera kompgitarr då Winters flinka fingrar levererade rivig Texasblues av klassiskt snitt. Det jammades friskt och trots att det var mestadels covers som spelades så var det ingen tvekan om att vem som stod på scen. En pigg inledning som värmde gott innan vår andra akt som var inga mindre än Marillion anlände! Grabbarna från de brittiska öarna med en viss fisk på sång gav oss ett nyansrikt, lättproggigt och melodistarkt set. De välsvarvade arrangemangen passade ypperligt ihop med Fish närvaro och personliga sång. Årets snyggaste konsert? Inte omöjligt men fuzzigast var utan tvekan tredje akt ut i from av Fu Manchu. Dessa stonerrocklegendarer gav oss ett svettigt, riffigt och mullrande set. Då de har en tendens att skruva upp tempot på sina låtar när de står på scen så blev det nästan punkigt emellanåt. Men när de väl sansade sig, lade sig till med Black Sabbath-tyngd i riffen och stoppade psykedeliska svampar i melodierna så höjde de sig över mängden. Festivalgeneralen var riktigt uppskruvad och levererade en och annan luftgitarräka under konserten.

Årets Ulfstockduell stod mellan sydstatsrockens två stora härförare och stilbildare. Först ut var The Allman Brothers Band som med sitt övermänskliga sinne för melodier och oefterhärmliga samspelthet trollband publiken. Deras utmanare Lynyrd Skynyrd kontrade i sin tur med medryckande riff och allsångsvänliga refränger vilket fick publiken att skaka sina lurviga. Poängmässigt (efter avrundning efter regelboken) så blev detta en oavgjord match men de stora vinnarna blev publiken som fick en mastodontstor dos av det bästa som sydstatsrocken kan erbjuda.

Mellan dessa två amerikanska giganter så skulle Yawning Man ha spelat men så blev alltså nu inte fallet. I stället så slog vi på stora Ulfstocktrumman och basunerade ut vårt problem. Det gav oss ett nytt problem. Precis ALLA svarade. Gamla som nya bekantskaper. Hur skulle vi kunna välja? Lösningen blev att vi bjöd in de mest hugade kandidaterna till en audition! De fick fixa allt själva så de styrda upp ett område likt klassiska Knebwoth Festival i England och intressanta artister om Status Quo, Dire Straits, Elton John och Pink Floyd med flera uppträdde medan vi åt smarrig chilli och intog kaffe med dopp.

Årets stora final stod självaste Yesterday & Today för! Y&T som de heter i folkmun öppnade spjällen, tryckte plattan i mattan och rockade röven av allt och alla! Ett hejdlöst rockröj bjöds vi på med medryckande melodier, allsångsvänliga refränger och ett band i absolut toppform. Inte minst bandets starke man Dave Meniketti stod längst fram på estraden och dirigerade så väl sina medmusiker som oss i publiken. En avslutning värdig en LiveStock-festival!

Avslutningsvis så vill vi tacka alla inblandade band och besökare för ett väl genomfört arrangemang och så redovisar vi samtidigt här nedanför hur poängen (Uffe och Juxon var de enda som betygsatte) för varje konsert utföll:

8,7 - Y&T ‎- Yesterday & Today Live
8,3 - The Allman Brothers Band - Wipe the Windows, Check the Oil, Dollar Gas
8,1 - Marillion - Real to Reel
7,5 - Lynyrd Skynyrd - One More From the Road
7,4 - Fu Manchu - Live at Roadburn 2003
6,9 - Johnny Winter And - Live

/Festivalledningen

LIVESTOCK 2021 - BILDBEVISEN

Några få men naggande goda bildbevis från LiveStock IV. 

LIVESTOCK 2021 - SPELSCHEMA

 

LIVESTOCK 2021 - LINE-UP

Johnny Winter

Då var det dags att presentera årets första akt ut på LiveStock och det blir ett kärt återseende! Fem år sedan fick nämligen Ulfstockpubliken stifta bekantskap med en av bluesens allra främsta artister. Nu är det dags igen när Johnny Winter kommer och ger oss en intensiv konsert med riv, klös och slidegitarr. Ryktet säger också att han kommer plocka med sig någon framstående gästartist. Oavsett vilket så kommer det bli ett startskott på årets festival som heter duga! 

Marillion

Från riv, klös och slide till smekande basgångar, klämtande keyboardslingor och vemodigt ekande gitarrmelodier - en av tjusningarna med att gå på festival är helt enkelt den artistiska mångfalden. Men mångfald är inte ett självändamål. Det måste hålla kvalitetsmässigt också. Därför har vi bjudit in vinnaren av publikomröstningen på Ulfstock V att underhålla oss. Håll till godo gott folk - från de brittiska öarna, Marillion!

Fu Manchu

 Nu blir det fuzzigt på LiveStock! Fu Manchu, bandet som sätter in Rock i StonerRock, kommer på besök och levererar en hejdlös riffkavalkad! Bandet från södra Kalifornien som bildades redan 1985 är veteraner, och ledare, inom den tunga, ösiga och ökenvarma fuzzrocken. Live har de en tendens att skruva upp tempot på sina låtar vilket ger en än mer intensiv upplevelse och nu är det LiveStock-publikens tur att få uppleva detta band som ligger festivalgeneralen varmt om hjärtat. Detta är dessutom lektion nummer 3 i StonerRock-skolan så missa för all sand i öknen inte detta!

The Allman Brothers & Lynyrd Skynyrd

Duellen!

Efter tidigare års The Battle of the Brothers, The Battle of the Uncles och The Battle of the Blues Disciples har det blivit dags för The Battle of the South!

Definitionen av sydstatsrock är oerhörd vid. Musiken kryssar kors och tvärs över den vida prärien mellan den amerikanska musikhistoriens fyra hörn – jazz, blues, country och rock – och är lika gripande och underhållande som en uppgörelse mellan cowboys och indianer.

Men Edens lustgård ligger definitivt i Jacksonville, Florida. Här bildades både Lynyrd Skynyrd och The Allman Brothers Band under andra halvan av 60-talet och för att spinna vidare på den bibliska liknelsen bygger båda gruppernas spridning och livskraft på lika delar tragedi och hängivenhet. Att betydande medlemmar dog i förtid bidrog absolut till mytbildningen och legendstatusen, men än viktigare är gruppernas odiskutabla förmåga att återuppstå och sprida den musikaliska budskapet vidare. Vi ser fram emot en mastodontduell mellan två av den amerikanska musikkulturens fanbärare.

Y&T

Och nu till kvällens huvudattraktion…

Uppdraget headliner förpliktigar. Det krävs kurage, det krävs klass, det krävs karaktär. Du ska kunna gå in och göra din grej på en nivå som får publiken att tillfälligt glömma allt de sett tidigare, oavsett hur bra det var. Med andra ord – det är inte upp till var och en att agera headline.

Y&T [uaj-än-ti] har allt man kan begära och lite till. De bildades i Oakland, Kalifornien, 1974 som Yesterday and Today och förkortade sitt namn till det mer hejaramsa-vänliga Y&T inför släppet av sitt tredje album Earthshaker 1981. Under de följande 10 åren skickade de ut ljudvågor som förenar det bästa från Gary Moore och Whitesnake och grundlade därmed en låtskatt som håller än idag. Utgivningen under 90-talet var glesare för att under 2000-talet nästan upphöra helt. Men tack vare sin enorma slagkraft på livescener runt om i världen är Y&T fortfarande något av det finaste man kan uppleva från andra sidan Atlanten.

ULFSTOCKLISTAN:BÄST 2020!

Traditionsenligt så har vi i Ulfstockstyrelsen utsett det gånga årets bästa album samt diverse andra kategorier. Det har dock inte varit som vanligt i år då vi på grund av rådande virussituation fått ombokad detta evenemang ett flertal gånger. Tack vare detta har vi heller inte lyckas få med någon mer medlem från vår kamratförening för att bredda ”utbudet” av vinnare men det är som det är. Bara att gilla läget. Vi vill även upplysa om att vårt möte var ytterst Covid-säkert. Dels följde vi de förordningar som fanns, dels inmundigade vi så väldestillerade mediciner så inga virus kunde få fotfäste i våra slemhinnor.

Så utan krusiduller så drar vi igång!

Förra Årets Miss (2019):

Uffe: Joshua Ray Walker - Wish You Were Here

Juxon: Van Morrison - Three Chords and the Truth

Vi inledde med att uppdatera 2019 års lista med ”Förra Årets Miss”. Det ramlar ju alltid in skivor i efterhand som man missat eller helt enkelt inte hade koll på där och då när listan spikas. Här föll våra val på artister i varsin ända av karriären. Unge Joshua Ray Walker släppte sin debut 2018 men skivan hittade över pölen först året efter. I grunden en countryskiva som kryddas av både rock och blues med rötterna i Texas. En musikaliskt varierad historia där hans målande, och oftast ganska mörka, texter ligger i fokus ihop med hans personliga sångröst. Den något mer rutinerade Van Morrison levererade med sitt fyrtioförsta album även han ett varierande album med hans patenterade blandning av rock, blues, jazz och soul. Ett lagom skönt gungande album som skänker ett lugn till kroppen och ett perfekt soundtrack till fredagsmyset.

Årets Upptäckt 2020:

Uffe: J.B. Hutto (albumet Slippin' and Slidin' från 1983 spelades)

Juxon: Manfred Mann's Earth Band ‎(albumet Solar Fire från 1973 spelades)

Som de ständigt törstande musikälskarna vi är så upptäcker vi ju hela tiden nya som gamla artister att njuta av och under 2020 var de det senare som gällde. Slidegitarrmästaren J.B. Hutto fick vi stifta bekantskap med redan på senaste Ulfstockfestivalen där han öppnade festligheterna med sin riviga och opolerade deltablues. Denna afton spelades hans sista inspelade verk som placerar hans blues i Chicago men slidespelet var lika talande och målande som i början av karriären. Även Manfred Mann's Earth Band har Ulfstockpubliken fått stifta bekantskap med tidigare men denna gång spelades en skiva som rockade mer åt Deep Purple-hållet. Med det sagt så fick vi så klart bandets flytande rock som inte kan beskrivas som mycket annat än Artrock. Värme och rymd kännetecknade ljudbilden och musicerandet var på ett helt annat plan än de flesta konkurrenter.

Mest spelade album 2020:

Uffe: Brant Bjork - Brant Bjork (2020)

Juxon: Camel - The Snow Goose (1975)

Vilket album har då snurrat flitigast under året? Det behöver ju inte vara en aktuell skiva som fått mest speltid utan det kan vara en gammal bekant som fått nytt liv eller varför inte något helt ny bekantskap? I fallet med Brant Bjork så är det knappast någon ny bekantskap då han vann denna kategori även förra året fast då med ett annat album. Under 2020 var det hans nya självbetitlade album som fick massvis med speltid och det är kanske inte så konstigt. Hans varma och tillbakalutade ökenblues gungar så där galet perfekt och lämnar mersmak när sista spåret klingat ut. Ett något äldre album presenterade sedan Camel som med sin folkmusikosande brittiska progrock tog oss tillbaka till det välljudande sjuttiotalet. Ett instrumentalt album som baserats på en roman (?!) och de musikaliska nyanserna är många men välskapta och välljudande och ger hjärnan bra verktyg till avkopplande eftertanke.

Bästa album 2020:

Uffe: AC/DC - Power Up
Juxon: Pendragon - Love Over Fear

Sist men inte minst har vi så vinnarna av det gånga årets bästa album. Två album som musikaliskt skiljer sig åt markant men som tillsammans bildar en formidabel duo för att täcka upp de olika spektra inom musik. Legendariska AC/DC slår till likt en blixt från klar himmel med ett album som minner om fornstora dagar. Australiensisk boggierock deluxe där svänget är karaktären och riffen personligheten. Skivan må ”peaka” i slutet på A-sidan men det är den galet solida B-sidan som lyfter skivan till oanade höjder. Veteranerna i brittiska Pendragon har även de funnit ny fin form på senaste albumet och ger oss neoprog av finaste märke. Ett mångfacetterat ljudlandskap målas upp framför oss som är ömsom vackert smekande och ömsom kraftfullt hårt. Intrycken är många och inget lämnas åt slumpen men allting passar snygg ihop och flätas samman till näst intill perfektion.

Ja det var förra årets vinnare det. Nu håller vi tummarna för att 2021 blir ett minst lika starkt musikår! Och som grädde på moset bjuder vi här nedan på Uffe och Juxons kompletta topp-10 listor över de bästa albumen 2020.

Bästa album 2020 topp-10 enligt Juxon:
1. Pendragon - Love Over Fear
2. Blue Öyster Cult - The Symbol Remains
3. Magnum - The Serpent Rings
4. Deep Purple - Whoosh!
5. Dizzy Mizz Lizzy - Alter Echo
6. Doris Brendel and Lee Dunham - Mass Hysteria
7. Violent Silence - Twilight Furies
8. Savoy Brown - Ain’t Done Yet
9. AC/DC - Power Up
10. Hällas - Conundrum

Bästa album 2020 topp-10 enligt Uffe:
1. AC/DC - Power Up
2. Brant Bjork - Brant Bjork
3. Slaveriet - Skuldfri?!
4. Sodom - Genesis XIX
5. Deep Purple - Whoosh!
6. Chris Stapleton - Starting Over
7. The Dirty Knobs - Wreckless Abandon
8. Thundermother - Heat Wave
9. Annihilator - Ballistic, Sadistic
10. Armored Saint - Punching the Sky

/Ulfstockstyrelsen