1975 är Bob Dylan en luttrad artist. Han har utstått spott och spe, genomgått artistiska och personliga förändringar och i sin ständiga jakt på utveckling och förnyelse blivit en artist alla andra jämförs med. Desire är lika delar svängig americana och tacokryddad folkrock. Vi hör mer fiol än munspel och Dylan är mer intresserad av sedelärande outsiderfabler än att analysera sitt privatliv. Måhända hans mest underhållande 70-talsalbum.
1975 är Neil Young en
luttrad artist. Han har utstått spott och spe, genomgått artistiska och
personliga förändringar och i sin ständiga jakt på utveckling och förnyelse
blivit en artist alla andra jämförs med. Ja, även han. Zuma presenterar en
något mer lättillgänglig Neil, inte lika bångstyrig och impulsiv som på
närmaste föregångaren Tonight’s the Night. De flesta spåren framförs
tillsammans med de ständigt skenande Crazy Horse vilket alltid bäddar för
spännande lyssning, i synnerhet mäktiga Cortez the Killer. Här sitter Neil likt
en riddare till häst och svingar sin lans med dödlig precision. Övriga låtar
tjänar likt riddarens väpnare sitt syfte, men ingen pratar om dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar