Inför matchen har chefsbastarden Lemmy bytt ut gitarristen Fast Eddie Clark. In kommer den från Thin Lizzy värvade trubbelmakaren Brian ”Robbo” Robertson. Det hörs genast. Låtarna är alltjämt ruffigt framfusiga men långt ifrån den härjande närmast fritt fall-liknande färd som präglat gruppens rock’n’roll tidigare. Den nyvunna melodistyrkan gör låtarna både mer lättillgängliga och minnesvärda. Variationen är dessutom med Motörhead mått mätt förbluffande. Elaka One Track Mind samsas med Ace of Spades-kittlande Back at the Funny Farm och de melodiburna Dancing On Your Grave och Shine som om Lemmy skulle ha formtoppat inför ett möte med Deep Purple.
Deep Purple kommer till spel med höga förväntningar på sina axlar. Perfect Strangers var en storartad comeback och skivbolaget ville har mer… moderna tongångar. Och 1987 var årets färg rosa. Ian Paices trummor fick ett plastöverdrag och Jon Lord hade fått keyboards av senaste snitt i julklapp. Men Ian Gillan hade annat i tankarna och framförde sång och text som om det vore en avskedsföreställning (vilket det ju också var om än en tillfällig sådan). Låtmaterialet är trevligt men överraskande enkelspårigt. Det är egentligen bara den ettriga Mad Dog och Ian Gillans gungande berättelse Mitzi Dupree som är alltigenom värda att vårda. Gruppen glimtar till vid några ytterligare tillfällen men inte alls på det magistrala sätt vi känner vårt Deep Purple.
Duellpoäng:
Another Perfect Day 7/10
The House of Blue Light 6/10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar