ULFSTOCKDUELLEN:DEEP PURPLE vs MOTÖRHEADMatch 8/?Another Perfect Day vs The House of Blue Light

Inför matchen har chefsbastarden Lemmy bytt ut gitarristen Fast Eddie Clark. In kommer den från Thin Lizzy värvade trubbelmakaren Brian ”Robbo” Robertson. Det hörs genast. Låtarna är alltjämt ruffigt framfusiga men långt ifrån den härjande närmast fritt fall-liknande färd som präglat gruppens rock’n’roll tidigare. Den nyvunna melodistyrkan gör låtarna både mer lättillgängliga och minnesvärda. Variationen är dessutom med Motörhead mått mätt förbluffande. Elaka One Track Mind samsas med Ace of Spades-kittlande Back at the Funny Farm och de melodiburna Dancing On Your Grave och Shine som om Lemmy skulle ha formtoppat inför ett möte med Deep Purple.

Deep Purple kommer till spel med höga förväntningar på sina axlar. Perfect Strangers var en storartad comeback och skivbolaget ville har mer… moderna tongångar. Och 1987 var årets färg rosa. Ian Paices trummor fick ett plastöverdrag och Jon Lord hade fått keyboards av senaste snitt i julklapp. Men Ian Gillan hade annat i tankarna och framförde sång och text som om det vore en avskedsföreställning (vilket det ju också var om än en tillfällig sådan). Låtmaterialet är trevligt men överraskande enkelspårigt. Det är egentligen bara den ettriga Mad Dog och Ian Gillans gungande berättelse Mitzi Dupree som är alltigenom värda att vårda. Gruppen glimtar till vid några ytterligare tillfällen men inte alls på det magistrala sätt vi känner vårt Deep Purple. 

Duellpoäng:

Another Perfect Day 7/10

The House of Blue Light 6/10

I BACKSPEGELN: LIVESTOCK 2025

 

Javisst, för åttonde gången samlas vi runt liveplattor med artister vi gillar. I kulisserna pågår ett arbete som kan leda till att detta är sista LiveStock som vi känner det. Men misströsta inte; Ulfstockorganisationen har något ännu fräsigare på gång!

Först ut denna majeftermiddag är den oefterhärmlige Johnny Winter. Som en av föregångarna inom uptempo-blues får vi naturligtvis höra Johnny trimma sin traditionella gitarrblues med rock’n’roll-drag på upploppsrakorna. Vi hör precis vad Stevie Ray Vaughan hörde och gjorde till sitt varumärke. Brodern Edgar Winter gästar i några nummer vilket tillför sången en mustigare ton.

Andra artist ut är den dynamiska Pat Benatar. Livekonceptet ger hennes typiska åttiotalsrock ett stadigare tryck men det eminenta bandet missar ingenting i de melodiösa arrangemangen och hitkavalkaden är ett faktum.

När Neil Young som bäst förbereder sig för sitt lunchgig glider plötsligt en oannonserad gäst in på festivalområdet. Det är Johnny Cash! Vad gör han här? Är han sugen på chiligryta eller vill han träffa Neil? Nej, han är spelsugen och vilka är vi att avvisa en amerikansk nationalklenod när han vill spela och sjunga för oss. Vilken överraskning! Inspirerad av Johnnys akustiska set vill Neil Young inte vara sämre och framför en spontant komponerad samling sånger akustiskt medan publiken äter, dricker och njuter.

Efter lunch kliver ett revanschlystet Dokken upp på scenen. Hånade och bespottade som gamla pudelrockare vill de bevisa sig själva och sin position som ett av de mest kompetenta hårdrocksbanden från 80-talet. Det är ettrigt, tungt, melodiöst och medryckande på samma gång och närmare 80 minuter högklassig musik passerar som ett skenande tåg genom festivalområdet. Revanschen är ett faktum.

Ska man sätta punkt för ett party så ska det ske med partypunk. Det kanske mest karaktäristiska bandet att bjuda in är den engelska trion The Toy Dolls. Deras duracellmatade barnsagor förvandlar festivalområdet till ett tivoli med en aldrig sinande ström att attraktioner. Med den avslutande elefantritten i färskt minne kan man bara konstatera att LiveStock VIII är en rungande succé. Väl mött igen nästa år kära kamrater!

-Broder Juxon

LIVESTOCK 2025 - SPELSCHEMA

 

LIVESTOCK 2025 – LINE-UP

Johnny Winter

För att inleda årets LiveStock så vänder vi oss till ett beprövat kort som redan besökt våra festivaler två gånger tidigare. Men det är ingen upprepning vi kommer få ta del av. Vanligtvis avslöjar vi inte på förhand vad artisten skall bjuda på men denna gång kommer vi få ta del av musikhistoria och därför kommer vi avslöja lite mer än vanligt. 1969 hölls kanske det mest ikoniska musikevenemanget i historien – Woodstockfestivalen! Flera, då ganska okända, artister kom att bli odödliga legendarer senare i karriären och deras konserter på Woodstock har blivit smått mytomspunna mästerverk bland fansen. Dessa konserter har förevigats och givits ut flera gånger om för omvärldens förnöjelse men en som sällan nämns, eller aldrig ens hörs, är Ulfstockkamraten Johnny Winter! Hans konsert har, från personer som var på plats, beskrivits som festivalens bästa. Den då okände Winter bjöd på ett avslappnat men glödande set där han visade prov på vem som var den då rockiga Texasbluesens okrönte konung. Nu kommer vi i kamratföreningen Ulfstockarna få ta del av denna fantastiska konsert, välkomna.

Pat Benatar

Andra artist ut är en dynamisk vokalissa från Brooklyn, New York. Pat Benatars storhetsperiod varade under första halvan av 80-talet då hon gav ut sex platinacertifierade album. Hon vann också fyra Grammis för ”best female rock vocal performance”. Musiken är således typisk åttiotalsrock med rungande refränger men snarare power pop än AOR. Hon har fortsatt ge ut skivor och turnera men med måttlig framgång även efter sin gyllene period. Till Livestock kommer Pat med ett tight band med sin äkta hälft Neil Giraldo som gitarrist och huvudsaklig låtskrivare. Dress code: pannband och tights.

Johnny Cash

Oplanerat, oaviserad, oväntad och oerhört underhållande dök helt plötsligt Johnny Cash upp och ville lira lite. Inte kunde vi säga nej till det.

Neil Young

79 år ung har Neil Young precis dragit igång ytterligare en världsturné och denna gång med ett nytt ungt hungrigt band som backup. Vi var naturligtvis inte sena att skicka en inbjudan till Neil som gladeligen tackade ja. "Jag packar ned den akustiska gitarren och tar en avstickare till er och lirar när ni käkar" fick vi till svar. Så ni som upplevde hans elektriska och vibrerande headlinegig för några år sedan kommer nu få höra en annan sida av denna legendar när festivalchilin inmundigas.

Dokken

Hårdrocken har många förgreningar, kanske fler än någon annan musikgenre. I och med det uppstår gärna viss förvirring. Ulfstockskolan har redan rett ut AOR, nu är det dags för hair metal. Om man bildar sin föreställning kring begreppet utifrån diverse tidskrifter kan man tro att genren är stor; att varje band med fyra, fem långhåriga slynglar som såg tuffa ut under åttiotalet var hair metal. Men i själva verket var de ganska få och under en begränsad tid. Under Livestock sätter vi bollen i rullning genom att presentera bandet som bäst och mest konsekvent definierar begreppet – Dokken.

The Toy Dolls

Punk kan vara hårt och argt för det mesta. Men det kan också vara glatt och hurtigt. Som när brittiska The Toy Dolls bjuder upp till dans till exempel. Vem hade trotts att ett sådant band skulle vara headline på en av våra festivaler? Det är om inte annat på tiden. The Toy Dolls med Michael "Olga" Algar i spetsen bildades 1979, samma år som eder festivalgeneral kom till världen. Britterna är också ett av generalens absoluta favoritband. Så på med bästa dansskorna, kamma upp tuppkammen och måla den gul och röd så kör vi!

 

ULFSTOCKÅRET 2024

Ja vänner, vi på Ulfstockkontoret vill börja med att önska er alla ett gott nytt Ulfstockår 2025, trä-ormens år enligt den kinesiska almanackan. Vi får väl se om det är ett omen för vad som dyker upp på våra tillställningar under det kommande året. Men nu kastar vi en blick i backspegeln och minns tillbaka till 2024.

LIVESTOCK

I mars månad samlades vi i Uffes Groove Cave för LiveStock VII. Ynglingen Kingfish samsades med uvar som Tom Jones och Deep Purple på under en lättsam tillställning där vi också fick avnjuta fusiongitarr av Larry Carlton till chilin och Cheap Trick till kaffet innan allt avslutades med en mastodontspelning av The Who. Mer att läsa om denna tillställnings finns på annat ställe här på sidan.

ULFSTOCKFESTIVALEN

Ulfstock XII inledde traditionsenligt i bluesens tecken. John Campbell och Tony Joe White i tur och ordning där Campbell demonstrerade flinka fingrar och distinkt sång i kontrast till Whites träskgung och avgrundsdjupa baryton. Ja blues kan sannerligen ta sig olika uttryck!

Vid det här laget vet Ulfstockpubliken att förvänta sig det oväntade. Psykedelisk rock av de välekiperade Country Joe & The Fish följdes av powertrion Zebras tekniskt drivna rockmusik strax innan loungekungen Billy Joels lunchkonsert. Musik i regnbågens alla färger kort sagt men vi var långt ifrån klara. Vad sägs om skånsk stonergrunge med Huanastone? På papperet en fullkomligt bisarr idé men i Uffes Groove Cave smakade det som kaviar till äggen. Efter den kanonaden av tvära kast kändes ett uppträdande av Kanadas mest förbisedda classic rock band April Wine som en promenad på mammas gata och allt kändes normalt igen, för en stund.

Sedan äntrar “the bad boys of music” scenen. Sex Pistols gav sitt yttersta och lyckades faktiskt slipa bort varböldsstämpeln från begreppet punk. Många i publiken ifrågasatte nog sina förutfattade meningar om vad punk är och står för.

Allt gott har ett slut och Blue Öyster Cult svarade för ett monstruöst avslut. På ett sätt mindre spektakulärt än de brittiska lymlarna strax innan men samtidigt med en pondus och praktfull elegans som endast ett veteranband som överlevt mot- och medgångar under en lång karriär kan uppbåda.

ULFSTOCK AWARDS

På den första dagen 2025 så sammanstrålade Ulfstockstyrelsen för att sammanfatta det föregående musikåret, och missade tyvärr det storslagna äventyret Ivanhoe på TV. Men vi offrar oss så ni kan få en uppdatering som går att ta del av när ni vill. Årets prisceremoni var väldigt odramatiskt och flöt på fint och inga förlorare surade. Det mest oväntade var att punkgiganterna Green Day intog scenen när segerchilin skulle inmundigas. De spelade valda låtar från sitt ikoniska album American Idiot vilket passar väl in i dessa dagar.

Här följer vinnarna i respektive kategori:

Årets mest spelade (skiva/band/genre):

Uffe: Punkrock
2024 är året som jag musikmässigt hittade tillbaka till min ungdom. Punkrocken har fullständigt tagit över mitt musikkonsumerande och band som NOFX, Bad Religion och Pennywise med många flera dominerade både på skivtallriken och på inköpslistan.

Juxon: Sammy Hagar
Sammy Hagar anlitade Joe Satriani för att axla Eddie Van Halens mantel och göra Van Halen-låtarna rättvisa under en USA-täckande sommarturné. Detta plus en trevlig boxutgåva av albumet For Unlawful Carnal Knowledge triggade mig till att damma av allt Sammy Hagar-relaterat i samlingen. Överraskande nog blev resultatet en återupptäckt och besatthet av Hagars soloalbum Three Lock Box från 1982!

Årets upptäckt/överraskning:

Uffe: Amyl and the Sniffers
Trots att jag köpte mindre nya album släppta under 2024 så upptäckte jag mer nya roliga artister än vanligt. Störst intryck gjorde ändå australiensiska Amyl and the Sniffers som med punk, rock och en kaxig attityd gav mig en rejäl kick i ändalykten.

Juxon: The Band Feel
Jag har Youtube att tacka för upptäckten av den St. Louis-baserade kvartetten The Band Feel. De är långhåriga, bär slitna textilier och utsvängda brallor och låter som The Black Crowes skulle vilja låta.

Årets bästa/roligaste inköp till samlingen:

Uffe: Clutch x2 (Transnational Speedway League & Blast Tyrant)
Jag trodde aldrig jag skulle få chansen att äga Clutch’s debutalbum i det stora formatet men när bandet gjorde en fräsig nyutgåva så kunde jag inte låta bli utan beställde direkt. Lägg därtill att jag fick fatt i mitt favoritalbum med bandet, Blast Tyrant, också så var mitt år gjort.

Juxon: Van Halen – For Unlawful Carnal Knowledge (2024 box set)
Vinylen är pressad på tre sidor för bättre dynamik, videomaterialet är en inspelning av en gratiskonsert mitt på dagen i Dallas och som bonus finns lite alternativa mixningar av ett par av plattans singlar plus en flådig booklet med bilder. Detta är den ultimata utgåvan av gruppens kanske bästa album.

Årets album:

Uffe: The Black Pacific - Here Comes Our Wave
Jag har slutat utse årets bästa album då jag tycker det blir svårare för var år utan väljer i stället att utnämna mitt favoritalbum. I år var det inget snack om saken. The Black Pacific med Pennywise’s sångare Jim Lindberg i spetsen levererade en välriktad men samtidigt varierad punkrock-attack i den högre skolan.

Juxon: Moggs Motel – Moggs Motel
Den klassiska hårdrockens antihjälte nummer 1 reste sig efter hjärtattacken som resulterade i UFO:s inställda avskedsturné hösten 2022 och gav ut ett fräscht men ändå åttiotalsklämtande rockalbum. Phil Mogg is God!


Med detta vill vi i Ulfstockstyrelsen önska våra vänner i föreningen Ulfstockkamraterna ett gott nytt musikår 2025 och väl mött på LiveStock!

/Ulfstockstyrelsen

ULFSTOCK AWARDS 2024

På den första dagen 2025 så sammanstrålade Ulfstockstyrelsen för att sammanfatta det föregående musikåret, och missade tyvärr det storslagna äventyret Ivanhoe på TV. Men vi offrar oss så ni kan få en uppdatering som går att ta del av när ni vill. Årets prisceremoni var väldigt odramatiskt och flöt på fint och inga förlorare surade. Det mest oväntade var att punkgiganterna Green Day intog scenen när segerchilin skulle inmundigas. De spelade valda låtar från sitt ikoniska album American Idiot vilket passar väl in när dessa rader skrivs.

Här följer vinnarna i respektive kategori:

Årets mest spelade (skiva/band/genre):

Uffe: Punkrock
2024 är året som jag musikmässigt hittade tillbaka till min ungdom. Punkrocken har fullständigt tagit över mitt musikkonsumerande och band som NOFX, Bad Religion och Pennywise med många flera dominerade både på skivtallriken och på inköpslistan.

Juxon: Sammy Hagar
Sammy Hagar anlitade Joe Satriani för att axla Eddie Van Halens mantel och göra Van Halen-låtarna rättvisa under en USA-täckande sommarturné. Detta plus en trevlig boxutgåva av albumet For Unlawful Carnal Knowledge triggade mig till att damma av allt Sammy Hagar-relaterat i samlingen. Överraskande nog blev resultatet en återupptäckt och besatthet av Hagars soloalbum Three Lock Box från 1982!

Årets upptäckt/överraskning:

 Uffe: Amyl and the Sniffers
Trots att jag köpte mindre nya album släppta under 2024 så upptäckte jag mer nya roliga artister än vanligt. Störst intryck gjorde ändå australiensiska Amyl and the Sniffers som med punk, rock och en kaxig attityd gav mig en rejäl kick i ändalykten.

 Juxon: The Band Feel
Jag har YouTube att tacka för upptäckten av den St. Louis-baserade kvartetten The Band Feel. De är långhåriga, bär slitna textilier och utsvängda brallor och låter som The Black Crowes skulle vilja låta.

Årets bästa/roligaste inköp till samlingen:

 Uffe: 2 x Clutch (Transnational Speedway League & Blast Tyrant)
Jag trodde aldrig jag skulle få chansen att äga Clutch’s debutalbum i det stora formatet men när bandet gjorde en fräsig nyutgåva så kunde jag inte låta bli utan beställde direkt. Lägg därtill att jag fick fatt i mitt favoritalbum med bandet, Blast Tyrant, också så var mitt år gjort.

Juxon: Van Halen – For Unlawful Carnal Knowledge (2024 box set)
Vinylen är pressad på tre sidor för bättre dynamik, videomaterialet är en inspelning av en gratiskonsert mitt på dagen i Dallas och som bonus finns lite alternativa mixningar av ett par av plattans singlar plus en flådig booklet med bilder. Detta är den ultimata utgåvan av gruppens kanske bästa album.
 

Årets album:

 Uffe: The Black Pacific - Here Comes Our Wave
Jag har slutat utse årets bästa album då jag tycker det blir svårare för var år utan väljer i stället att utnämna mitt favoritalbum. I år var det inget snack om saken. The Black Pacific med Pennywise’s sångare Jim Lindberg i spetsen levererade en välriktad men samtidigt varierad punkrock-attack i den högre skolan. 

Juxon: Moggs Motel – Moggs Motel
Den klassiska hårdrockens antihjälte nummer 1 reste sig efter hjärtattacken som resulterade i UFO:s inställda avskedsturné hösten 2022 och gav ut ett fräscht men ändå åttiotalsklämtande rockalbum. Phil Mogg is God!

ULFSTOCK 2024 – SPELSCHEMA

 

ULFSTOCK 2024 - LINE-UP

 

Billy Joel

Den 25 juli i år så gör han sin sista spelning på Madison Square Garden i New York och den 17 augusti så spelar han upp när festivalchilin inmundigas på Ulfstock. Det betyder att när Billy Joel avslutar sin 150 konserter långa residens på The World's Most Famous Arena så inleder han ett nytt, ännu häftigare kapitel i sitt liv. Men han vet också att Ulfstock är ett par pinnhål upp mot The Garden så han har bara fått kontrakt på ett år än så länge, sen får vi se om det blir några fler konserter på Ulfstock i framtiden.

John Campbell

När Ulfstock slår upp sina portar till festivalområdet så är det traditionsenligt blåa toner som ekar från huvudscenen och så även i år. I år går uppdraget till Louisiana-bördige John Campbell som under sin livstid endast fick ur sig fyra album men som ändå lyckades sätta sitt personliga avtryck på bluesträdet. Med flinka fingrar på gitarren och en myndig stämma i mikrofonen så tror vi att han även kommer sätta avtryck på Ulfstockpubliken.

Tony Joe White

Vår nästa artist är upphovsman till en helt egen genre – träskrock. Tony Joe Whites musik speglar den kulturella mångfald och miljö som hans uppväxt i sydstaten Louisiana utgör. Med ett tillbakalutat groove och enkla gitarrfigurer var hans låtar en viktig influens för Creedence Clearwater Revival, men där John Fogerty gick på knock i ärtiga refränger stannar Tony Joe White i en transliknande dvala – inte minst tack vare den djupa barytonrösten. Det sägs att Tony Joe inte åldrades, han blev bara djupare, med avseende på sångrösten. Så på med hatten och ta fram en kall vattnig öl och välkomna The Swamp Fox!

Country Joe & The Fish

Förra året började vi närma oss den psykedeliska rocken som växte fram i San Fransisco under sextiotalet. Nu tar vi ett första rejält steg in i denna värld med inga mindre än Country Joe & The Fish. Det var kanske inte störst men de har många gånger nämnts som det band som släppte det allra första helt genomgående psykedeliska rockalbumet. Här finns psykedelisk rock, psykedeliska jam, märkliga ljud och andra konstigheter så har ni trattcigaretter hemma så är det dags att ta med dem för nu blir det trippigt värre.

Zebra

Dags att fylla på ulfstockarnas lista med power trios. Zebra startade mer eller mindre som ett Led Zeppelin-hyllningsband som fyllde ut sin setlist med låtar av Yes, Jethro Tull och Pink Floyd bara för att de kunde. I början av 80-talet upptäcktes de av Atlantic Records och flyttade därför från sina hem i New Orleans till Long Island, New York. Gruppens främsta kännetecken är gitarristen Randy Jacksons gälla sång som påminner en hel del om röster som Robert Plant, Geddy Lee och Jon Anderson. I dagsläget har de gett ut fyra album med ett femte klart för utgivning inom en snar framtid.

Huanastone

Stoner och grunge föddes ur samma musikaliska och sociala bakgrund på den amerikanska västkusten fast i varsin ända och den geografiska skillnaden gjorde de båda kusinerna ganska olika. Uppe i norr vad det mörkt och kallt vilket gav grungen en slamrig och ganska deppig framtoning medan det i söder var varmare och soligare vilket gav stoner ett mer tillbakalutat sound. Att kombinera dessa två genres har visat sig vara svårt trots att det går att dra många paralleller rent musikaliskt. För att försöka hitta ett bra exempel på hur det kan låta då man lyckas så får vi bege oss till den svenska södern och Malmö. Här hittar vi Huanastone som hittar inspiration från såväl Kyuss som Alice in Chains men ändå lyckas få till något litet eget. Nu får vi se om den hårda, men rättvisa, Ulfstockpubliken tycker att de har lyckats.

April Wine 

Ulfstock älskar kanadensiska band och av den anledningen känns det lite extra angeläget att presentera en av de allra första grenarna på hårdrockslönnen. April Wine bildades av sjungande gitarristen Myles Goodwyn i Halifax, Nova Scotia, 1969. Gruppen albumdebuterade två år senare och var aktiva till och från fram till Goodwyns död 2023. Storhetsperioden varade från 1975 till början av 80-talet då de bland annat sågs på Monsters of Rock, Donington. Klassisk rockbouquet med trillingattack på gitarrer utlovas.

Sex Pistols 

Punken; det störiga, smutsiga och högljudda syskonet på musikträdet har inte förärat Ulfstockpubliken med sin närvaro alltför mycket genom åren men blir det kanske ändring på det nu? Ramones har ju redan visat oss vad som hände på den amerikanska kontinenten i genrens linda och nu är det dags för Storbritannien att kontra. De släppte bara ett enda album men har ändå kommit att bli ikoniska. Genren har som all musik förändrats mycket genom åren men dessa osnutna ungdomar har kommit att bli urtypen för hur punken skall låta, se ut och (inte?) bete sig. Så våra kära kamrater…
Never Mind the Bollocks, Here's the Sex Pistols!

Blue Öyster Cult 

Inom hårdrocken har idoldyrkan alltid varit i fokus. Alla band har sina stjärnor, jag tänker inte börja rabbla, du vet vad jag menar. Men ett band som funnits där sedan hårdrockens gryning och likt vampyrer överlevt medlemsbyten och musikvärldens nycker är Long Islands gåtfulla musiksällskap Blue Öyster Cult. Bandet bildades i slutet av 60-talet och tog sitt avstamp i den psykedeliska rockrörelsen, främst The Doors, Jefferson Airplane och MC 5. Musikaliskt spänner de från styltig motorcykelklubb-rock till artrock via jazz, psykedlelia och generisk pudelrock medan lyriken alltid varit fantasitriggande texter om ockultism, konspirationsteorier, science fiction och monster. Och kanske är det de sofistikerade texterna och det faktum att bandet har tre, fyra olika sångare och tre gitarrister som gör att det aldrig uppstått någon fixering vid enstaka medlemmar i bandet? Sedan 80-talet har vi bevittnat otaliga medlemsbyten och idag återstår endast Eric Bloom och Donald ”Buck Dharma” Roeser (båda sång och gitarr) från den självtitulerade debutskivan (1971). Bandets belackare kallar dem ibland Two Öyster Cult men den kultförklarade rörelsen törstar alltjämt efter blod. Ulfstock, beväpna er med silverkulor och vitlök, Blue Öyster Cult är här!

LIVESTOCK 2024 – SPELSCHEMA

LIVESTOCK 2024 – LINE-UP

Kingfish

Om man härstammar från Clarksdale, Mississippi, har man bluesen i generna. Till skillnad från sina vänner, som var inne på hip hop, följde Christone Ingram kallelsen. Via körsång och gospel i kyrkan på helgerna skolades Kingfish som femåring slutligen in i den amerikanska musiktraditionen efter en TV-dokumentär om Muddy Waters. Med två uppmärksammade album i bagaget känner sig 25-åringen från deltat redo för hetluften i Uffes Groove Cave.

Tom Jones

Den snart 84-årige Thomas Jones Woodward satte Wales på den internationella musikkartan 1965 med hitlåten ”It’s Not Unusual”. Han hade visserligen redan kortat ner sitt namn men sedan dess har Tom Jones gjort oräkneliga nedslag i vitt skilda musikaliska sammanhang med en osviklig känsla för hitlistorna. När han stod på toppen av sin förmåga säger han sig även ha gjort nedslag hos runt 250 groupies per år. Dessvärre har Tjuren från Wales inga av dessa med sig till LiveStock men den oefterhärmligt fylliga rösten kommer han att låta ljuda ut över Viaredssjön.

Deep Purple

Deep Purples allra första turné var faktiskt i Skandinavien. Året var 1968 och den dåvarande versionen av bandet spelade en psykedelisk form av popmusik. Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess och idag känner vi bandet som sinnebilden av hårdrock. Ian Paice har suttit igenom nio olika officiella sättningar av gruppen och vilken som kommer till LiveStock vill trumslagaren inte avslöja men tillägger: ”vi kommer att spela rock’n’roll”.

Larry Carlton

Kaliforniern Larry Carlton gjorde sig ett namn som studiomusiker under 1970- och 80-talet. Gitarristen medverkade på album med artister som Steely Dan, Billy Joel, Michael Jackson mfl. När han stod inför sitt genombrott som soloartist 1988 blev han skjuten genom halsen. Mirakulöst nog överlevde han men hans vänstra arm var förlamad i ett halvår efter händelsen. Till LiveStock kommer han fullt återställd med gitarren stämd för funkig jazzrock, ni vet sånt man lyssnar på medan man käkar chili.

Cheap Trick

Kombinationen av Beatles klatschiga refränger och punkrockens rastlösa energi sägs vara en definition av powerpop. I så fall kan vi med gott samvete sortera in Cheap Trick i den genren. Gruppen bildades i Rockford, Illinois, 1973 och har sedan dess satt otaliga scener i gungning och band som Pearl Jam, Green Day, Nirvana och Smashing Pumpkins har alla tagit intryck. Fantastiskt nog är tre av de fyra medlemmarna som spelade in den självbetitlade debuten 1977 än idag med i bandet. Dagens sättning kompletteras av sönerna till Rick Nielsen (gitarr och sång) respektive Robin Zander (sång och gitarr). Det är med andra ord ett kamratligt band som kommer och hälsar på i vår kamratförening.

The Who

Till en början kallade de sig mods. The Who. Ett band med kaxig attityd som spelade stenhård pop och rockmusik och såg ut att kunna implodera på scenen i inbördes kamp om strålkastarljuset innan någon visste vad punk var för något. I ena stunden komponerar gitarristen och sångaren Pete Townshend en mångbottnad rockopera, i nästa är han nära att halshugga sina bandmedlemmar med gitarren. Roger Daltrey glider vigt undan för yxhuggen samtidigt som han sjunger som en gud och svarar på Petes attack genom att slunga sin mikrofon likt ett lasso i stora cirklar runt sig. Under tiden vräker Keith Moon undan sitt trumset under vilda slagserier mot pukorna medan basisten John Entwhistle betraktar förödelsen. Det vill vi också göra så därför har vi bjudit in The Who.