ULFSTOCKDUELLEN:VAN HALEN vs AC/DCMatch 1/5Van Halen vs Let There Be Rock

 

Van Halens självbetitlade debutalbum är utvecklat och inrepat på trädgårdsfester i Pasadena strax utanför Los Angeles och är i princip en enda klang och jubelföreställning. Partytricket? Gitarrspelet. Gruppens höghastighetsboogie och rock’n’roll ångar som ett tåg med ett sprakande gnistregn av klämtande gitarrtoner från rälsen. Albumet är med rätta legendariskt tack vare detta, inte minst låtar som Eruption, Ain’t Talkin’ ’bout Love och I’m the One. Kompositionsmässigt skulle gruppen komma att mogna men identiteten som Amerikas rullande rock’n’roll-cirkus var komplett med sångaren David Lee Roth som publikdomptör.

Let There be Rock är AC/DC:s tredje internationella album och jämfört med sina föregångare är det hårdare, tuffare och ettrigare; lite mindre bluesrock och mer adrenalinstinn Chuck Berry. Albumet är väl upplagt och startar med ett stadigt gung i form av Go Down och Dog Eat Dog innan fyrverkerierna startar med titelspåret och Bad Boy Boogie. Det är avskalad, taktfast gitarrdriven rock’n’roll och ska du stampa jordgolv hittar du inget bättre soundtrack. Avslutningen med Hell Ain’t a Bad Place To Be och Whole Lotta Rosie är som ett kondensat av albumet så långt men med en höjning av nätspänningen från 220 volt till det dubbla.

Duellpoäng:

Van Halen: 8/10
Let There Be Rock: 9/10