I BACKSPEGELN: LIVESTOCK 2024

  Årets LiveStock hade en något mindre publiktillströmning än vanligt i år på grund av konkurrerande arrangemang och förpliktelser. Festivalen tuffade dock i gång på utsatt tid med den skönsjungande bluesrockgitarristen Christone Ingram, även kallad Kingfish, på en lätt omarrangerad festivalscen. Med delar av Generalens vinylbibliotek i ryggen och den legendariska Falcon falken rakt ovanför sig smorde Kingfish publiken med själfull rhythm and blues-influerad musik. Att ynglingen från Clarksdale är en fullfjädrad gitarrist visste vi, men gosse vilken sång! Robert Cray har definitivt en tronarvinge i salongsbluesgenren.

Näst på tur stod den föga buskablyge Tjuren från Wales. Med ett snärtigt komp och stormigt blås i ryggen förde Tom Jones in revy- och kabarémusiken på en alltmer svällande festivalrepertoar. Ingen anledning till oro dock, det var tillräckligt mycket riv och klös i musiken för att tillfredsställa alla rockrävar i publiken.

På tal om rockrävar. Deep Purple kom att fyra av ett parti hårdrock med imponerande ackuratess. Just denna tredje upplaga av bandet infogade gärna bluesiga inslag i sin ekvilibristiska rock´n´roll vilket gav utrymme för enastående individuella nummer för samtliga medlemmar.

Dags för festivalchili och måltiden kryddades av ingen mindre än fusiongitarr-esset Larry Carlton. Rytmer och melodier från såväl Latinamerika som Nordamerikas slätter gav extra sting åt Generalens utsökt eldiga gryta.

Billigt knep eller fårfuffens, det var i alla fall inget billigt eller fåraktigt över Cheap Tricks energiska hitkavalkad. Det är ingen liten sak att förse radion med slagdängor men att på scen förvandla dessa till gnistrande fyrverkeripjäser är en konst. Livsbejakande rock´n´roll är bara förnamnet.

Om den omarbetade scenplaneringen hade gett tillfredsställande resultat så här långt är det ingenting emot konsertupplevelsen som väntade publiken när The Who hamrade fram rockoperan Tommy med efterföljande hitkavalkad. Festivalbesökarna följde varenda basgång, pukslag och strängsmekning med förtjusning och klarheten i musikframförandet tronade som ett detaljerat hantverk i Uffes Groove Cave. Det konstaterades att den längsta konserten i festivalens historia också blev den mest välljudande.

/

ULFSTOCKDUELLEN:VAN HALEN vs AC/DCMatch 1/5Van Halen vs Let There Be Rock

 

Van Halens självbetitlade debutalbum är utvecklat och inrepat på trädgårdsfester i Pasadena strax utanför Los Angeles och är i princip en enda klang och jubelföreställning. Partytricket? Gitarrspelet. Gruppens höghastighetsboogie och rock’n’roll ångar som ett tåg med ett sprakande gnistregn av klämtande gitarrtoner från rälsen. Albumet är med rätta legendariskt tack vare detta, inte minst låtar som Eruption, Ain’t Talkin’ ’bout Love och I’m the One. Kompositionsmässigt skulle gruppen komma att mogna men identiteten som Amerikas rullande rock’n’roll-cirkus var komplett med sångaren David Lee Roth som publikdomptör.

Let There be Rock är AC/DC:s tredje internationella album och jämfört med sina föregångare är det hårdare, tuffare och ettrigare; lite mindre bluesrock och mer adrenalinstinn Chuck Berry. Albumet är väl upplagt och startar med ett stadigt gung i form av Go Down och Dog Eat Dog innan fyrverkerierna startar med titelspåret och Bad Boy Boogie. Det är avskalad, taktfast gitarrdriven rock’n’roll och ska du stampa jordgolv hittar du inget bättre soundtrack. Avslutningen med Hell Ain’t a Bad Place To Be och Whole Lotta Rosie är som ett kondensat av albumet så långt men med en höjning av nätspänningen från 220 volt till det dubbla.

Duellpoäng:

Van Halen: 8/10
Let There Be Rock: 9/10

ULFSTOCKDUELLEN:VAN HALEN vs AC/DC

Två brödrapar, två band. Det ena bildat i USA av de i Nederländerna födda Alex och Edward Van Halen och det andra i Australien av de från Skottland emigrerade Angus och Malcolm Young. I år är det 40 år sedan de delade scen på Råsunda stadion i Stockholm under baneret Monsters of Rock där även Mötley Crue medverkade. Men vilket av de båda banden är bäst? Ulfstock gör nedslag i gruppernas kataloger och ställer album mot varandra i något som kan liknas vid ett mästarmöte i tungviktsklassen.


Avgjorda matcher:

Match 1/5: Van Halen vs Let There Be Rock 8-9

Kommande matcher:

Match 2/5: Fair Warning vs Powerage
Match 3/5: 5150 vs Back in Black
Match 4/5: For Unlawful Carnal Knowledge vs The Razors Edge
Match 5/5: Live: Right Here, Right Now. vs Live

ULFSTOCK AWARDS 2023

Så var det då dags att prisa musikåret 2023 och Ulfstock Awards hölls i år i Uffes Groove Cave i Sandared. Då detta är ett inofficiellt Ulfstock-arrangemang så blev det som vanligt planerat på stående fot i stundens hetta men en god chili och ett trevligt häng blev det trots allt.

Och vinnarna är…


Årets mest spelade (skiva/band/genre):

Uffe: Clutch
Mycket stoner och punk har spelats i omgångar under året och vissa skivor med tex NOFX och Nebula har snurrat flitigt men utan tvekan så har alltid Clutch funnits där hela tiden som en trygghet i tillvaron. Deras dubbelalbum Robot Hive/Exodus var för övrigt en kandidat till årets roligaste inköp till samling.

Juxon: Klassisk musik
Gott och väl 90% av det som snurrat hemma i år sorteras under klassisk musik. Upptäckterna har varit många och känslan av att avtäcka lager på lager i en musikgenre jag inte utforskat tidigare är spännande. Årets mest spelade verk är Anton Dvořáks symfoni nr. 9.


Årets upptäckt/överraskning:

Uffe: Foghat - Under The Influence (2016)
Upptäckte av en slump att Ginza hade detta albuma upplagd för beställning, och blev senare glatt överraskad när den faktiskt dök upp. Bandets bästa giv sedan 70-talet!

Juxon: Exit Stage Left - Appleberry Trees
Ett oerhört rikt progrockalbum med influenser från åttiotalets Rush och Peter Gabriel. Och de är ifrån Borås!


Årets bästa/roligaste inköp till samlingen:

Uffe: 4 x U.D.O. (Solid, No Limits, Holy, Man and Machine)
Fyra av de viktigaste heavy metal-plattorna under min uppväxt, alla har kanske inte stått emot tidens tand men nostalgifaktorn slår i topp. Och ytterligare en skiva (No Limits) till mina tio jag skall ha med till en öde ö är säkrad!

Juxon: Klassisk musik
På 18 månader har jag byggt en samling på 180 album klassisk musik, främst genom bulkinköp till ett snittpris på strax över 10 kr per album! Konkurrensen var hård från de ommastrade Van Halen-albumen med Sammy Hagar på sång, men känslan av att göra fynd är svår att bräcka.


Årets album:

Uffe: Foghat - Sonic Mojo
Inte årets BÄSTA album men det är ÅRETS ALBUM för min del. Årets bästa album kan jag nog inte utse då det är mycket bra men inget superduper bra som släppts under året. Men Foghats nya skiva är utan tvekan det album som jag varit mest exalterad över hela året. Från nyheten att den skulle släppas, till förhandsbokningen överraskande nog ramlade in på Ginzas sida, väntan på släppdagen, väntan på brevbäraren, öppnandet av paketet och till slut första snurren. Bubblare: Danko Jones, U.D.O. och Industrial Puke.

Juxon: Exit Stage Left - Appleberry Trees
Albumet är oerhört starkt och variationen stor. Jag håller tummarna för att bandet får spela mycket live och fortsätter att utvecklas. Bubblare: Uriah Heep, The Answer och John Mellencamp.