I BACKSPEGELN: ULFSTOCK 2021

Vi börjar med att konstatera att nio avverkade Ulfstock innebär 99 spelade album. Nittio nio! Det som började som en kamratträff har utvecklats till en manifestation för god musik. Må detta fortsätta i många år till.

Den traditionella bluesöppningen kändes som en optimal inledning. Inte bara för ett kalasframträdande utan även för att det på många sätt kändes som en resumé av våra tidigare öppningsakter. The Kenny Wayne Shepherd Band tog en tripp längs minnenas allé och framförde sina favoritblueslåtar i sin karaktäristiskt medryckande stil. Årets överraskning var nog ändå efterföljande The Good Rats som med sitt genreöverskridande sväng förlängde och fördjupade den livsbejakande stämning som denna festival hyllar. Och knappt har Peppi Marchellos programförklaring ”Songwriter” tonat ut över ängarna innan Fleetwood Mac i sann Woodstock-anda kliver upp på scenen och fullbordar känslan av förbrödring.

Monty Python sade: And now something completely different. Och vad som följer nu är en kavalkad av tvära kast. Först australisk lättgrunge med Silverchair. Visst, man hör diverse Seattleimitationer men det hör ju till själva grungekonceptet. Det är aldrig en slump att ett band får uppträda på Ulfstock vilket denna talangfulla trio lever upp till. Ja, vi sade kavalkad av tvära kast – vad sägs om grunge till västkustrock? Inga ljusår geografiskt men Airplay gör skäl för namnet och luckrar upp Silverchairs täta ljudmatta med sitt pastellfärgade konfettiregn och heliumsång.

The Police serverar sin lunchkonsert med sedvanlig ackuratess. Hits varvas med tonsatta tankenötter och man blir lite orolig över vilka som ska axla deras mantel när de avslutar sin sejour som husband på Ulfstockfestivalen nästa sommar. Detta är en oro som Kreator inte delar. Mille Petrozza begrundar betydligt svårare frågor än så och detta strålar ut i gruppens muskulösa samhällsbetraktelser. Djupet i kompositionerna och det nyansrika och melodiösa gitarrspelet gör Kreators thrash till mer än bara thrash. Helt annat ljud i skällan blir det när Camel äntrar scenen. Deras tekniska folk- och progpyntade mjukrock sätter publiken i en kontemplativ sinnesstämning. Camels unika sound, läckra melodibyggen och gruppens spännande instrumentering kompenserar för bristen på direkta hitkrokar och belönar den tålmodige lyssnaren. Substantivet öken är länken mellan Queens of the Stone Age och Camel. QOTSA drämmer till med en underhållande spretig föreställning och visar att stonerrock inte nödvändigtvis måste upplevas i skuggan av The Joshua Tree. Det funkar alldeles utmärkt i sportradion och på Ulfstock.

När kvällen drar in över Hulta Ängar vet vi att det börjar bli dags att knyta ihop säcken. Alcatrazz med den röststarka Graham Bonnet vid mikrofonen vet precis hur men krattar manegen för sin headliner och den här gången är även Yngwie Malmsteen medgörlig. Han visar upp sig från sin allra bästa sida och får publiken att undra vad det är som förmörkat gitarristens kreativa musa de senaste decennierna. Gruppens melodiösa klassiska hårdrock ger en bekväm övergång till The Rolling Stones. ”Gimmie Shelter” slår an tonen och därifrån är det ren defilering. Charlie Watts myndiga spel dirigerar gruppens lynniga superstjärnor och vi upplever en enastående uppvisning i hur en slipsten ska dras och rullas när det kommer till rock’n’roll. När detta skrivs är trumslagarens bortgång en nyhet men på inget sätt betyder det att han är färdig med Ulfstock. Välkommen tillbaka Charlie och alla andra!

 

Ulfstockfestivalen 2021 i siffror:

Traditionsenliga så poängsatte vi och listade våra favoriter på festivalen och alla, utom Broder Dennis, lade sina röster/poäng och vi fick fram en tabell. Bästa band fick 10 poäng och sedan utföll poäng i fallande skala ned till ”minst bra” band som fick 1 poäng. Tre band hamnade på samma poäng men här föll det sig naturligt ”tabellmässigt” då Kreator fick en förstaplats, Queens of the Stone Age hamnade som högst på en andraplats medan Fleetwood Mac lyckade knipa en tredjeplats som bäst på samtliga listor.

54p. The Rolling Stones

49p. Alcatrazz

43p. Camel

30p. The Good Rats

28p. Kreator

28p. Queens of the Stone Age

28p. Fleetwood Mac

27p. The Kenny Wayne Shepherd Band

24p. Silverchair

19p. Airplay

Och så här såg besökarnas ”ettor” ut:

Marko: The Rolling Stones

Zamora: Kreator

Freddy: The Rolling Stones

Daniel: Alcatrazz

Uffe: The Rolling Stones

Juxon: The Rolling Stones

Och som vanligt så har Uffe och Juxon satt poäng på årets skivor och poängen utföll så här:

7,88p. The Rolling Stones

7,16p. Camel

7,10p. Alcatrazz

6,70p. The Good Rats

6,66p. The Kenny Wayne Shepherd Band

6,49p. Fleetwood Mac

6,20p. Airplay

6,16p. Silverchair

6,08p. Kreator

5,71p. Queens of the Stone Age

Med den tabellen så kan vi även meddela att vi ett tag nu har jobbat med två decimaler vid poängsättning mot tidigare en decimal. Detta för att än närmare kunna se hur olika skivor ter sig mot varandra. Ulfstock- samt LiveStocktoppen kommer på vår hemsida att uppdateras inom den närmaste tiden men då det är ett gediget arbete så kan det ta lite tid och se lite knasigt ut innan vi är klara. Vi vill dock understryka att i våra duellmatcher så är poängsättningen oförändrad.

Lite kul kuriosa; Kenny Wayne Shepherd är blott den tredje artisten som lyckats skrapa ihop det ultimata slutbetyget 6,66 poäng. Andra ”satansdyrkare” är Neil Young och Bob Dylan…

Tack för i år och håll Covid-Conny på avstånd så syns vi inom en snar framtid!

/Ulfstockledningen

ULFSTOCK 2021 - BILDBEVISEN

Så här kommer då bildbevisen från Ulfstockfestivalen 2021. Som vanligt är det de mest rumsrena bilderna som får plats här. Vi vill alltså bara ge er utomstående en liten bit av allt det härliga som förekommer på vår festival. I år låter vi likt tidigare år bilderna tala sitt eget språk istället för att kommentera var bild för sig. Vi känner på oss att motiven talar gott för sig själva...

ULFSTOCK 2021 - SPELSCHEMA

(Alla tider kan komma att ändras utan förvarning!)

 

KLARA BAND TILL ULFSTOCKFESTIVALEN 2021

Här är samtliga artister som är presenterade till Ulfstockfestivalen 2021

The Kenny Wayne Shepherd Band
"Goin' Home"

När den sjungande gitarristen Kenny Wayne Shepherd slog igenom i mitten av 90-talet med dunder och brak spåddes han som den nye Stevie Ray Vaughan. När han sedan värvade sin hjältes trummis Chris ”Whipper” Layton blev förutsägelserna så gott som sanna. The Kenny Wayne Shepherd Band spelar blues med sprutt, blues som ger gungstolen både snurr- och katapultfunktion. Lägg till sångaren Noah Hunt, som delar sången med bandledare Shepherd, och du har en genväg till musikformens djupast liggande källa. Ulfstock har äran att inleda sin nionde upplaga med The Kenny Wayne Shepherd Band!

The Good Rats
"Tasty"

Vi på Ulfstock gillar att försöka gräva upp de lite mer obskyra akterna och ge dem en chans att på vår festival få skina än en gång. Och mer obskyrt än The Good Rats från Long Island, New York blir det nog inte detta festivalår. De började härja runt på lokala klubbar i mitten på 60-talet och blev snabbt en snackis med sin lekfulla mix av rock, blues, jazz och pop. Det var dock först på 70-talet som det började röra på sig ordentligt för bandet även om de aldrig lyckades hitta ut på de största scenerna. Vi gillar The Good Rats för deras sväng, skojfriskhet och finurliga lyrik och vi hoppas även att vår publik kommer göra det.

Fleetwood Mac
"Then Play On"

Fleetwood Mac hör till artisterna som sålt över 120 miljoner album. Den överväldigande majoriteten av dessa utgörs av verk producerade från 1975 och framåt. Men innan Fleetwood Mac blev en hitkanon var de av en annan sort. Gruppen bildades i London 1967 som ett barn av den brittiska bluesboomen. Runt den stabila kärnan bestående av trummisen Mick Fleetwood och basisten John McVie uppträdde gitarrister och sångare med vitt olika stilar vilket givetvis också gav gruppens musik vitt olika skepnader. 1975 introducerade Fleetwood Mac den dynamiska duon Lindsey Buckingham och Stevie Nicks, gruppens sjätte gitarrist tillika sjätte och sjunde sångare! Ulfstock vill naturligtvis analysera denna musikaliska hydra. Med rättesnöret ”någon jävla ordning ska det vara” presenterar vi Fleetwood Mac i en av dess tidigare faser. Välkomna till en mycket intressant musikstund.

Silverchair
"Frogstomp"

Silverchair kallades lite elakt, om än ändå ganska passande, för ”Nirvana in Pyjamas” när de som blott 15-åringar slog igenom med sitt debutalbum 1995. Dessa australiensiska ynglingar hänförde oss med ett moget men ändå ungt rebelliskt grunge/rockgung som tilltalade eder festivalgeneral väldigt mycket. De hade ett sound som både var rivigt och svängigt men även med en påtaglig svärta. Tyvärr var det en kort men intensiv karriär de hade där deras musik utvecklade för vart album. Trots att de sedan 2011 inte längre är aktiva som band så gör de ett undantag och tar sig hela vägen till Ulfstockfestivalen för sitt blott andra Sverigebesök i karriären.

Airplay
"Airplay"

AOR-skolan del III: västkustrock

Våra första två lektioner har gett oss det första respektive det ultimata AOR-bandet, så nu vet vi hur riktig AOR låter. Men nu är det dags för gränsdragning – vad kan låta som AOR utan att vara det?

AOR omges i tongeografisk bemärkelse närmast av poprock, melodiös hårdrock och västkustrock. Det hela är egentligen ett enda stort pastellfärgat bollhav, men Ulfstock plockar fram både förstoringsglaset och guldörat och sätter pekpinnen på några avgörande enskildheter. Efter årets lektion skall vi kunna identifiera västkustrockens sound och kunna peka på några avgörande skillnader mellan AOR och västkustrock.

Vad ska vi lyssna efter? När det kommer till mjukare musik är ju sången, som man oftast lägger märke till först, väldigt snarlik och hjälper oss inte när vi ska skilja de olika musikstilarna åt. Men till skillnad från AOR hör man i västkustrock rikligt med blåsarrangemang. Vidare är kompet mer tillbakalutat medan det i AOR är mer stamp och tryck i arrangemangen. I västkustsammanhang låter man också ofta piano ackompanjera keyboards med duttiga ackord medan det inom AOR antingen är pianot eller keyboards som bär huvudmelodin. Det är därför inte ovanligt med två keyboardister i västkustsammanhang. En annan detalj är att västkustgitarristen gärna använder sig av jazzackord vilket kan låta lite skevt ibland men som bidrar till det karaktäristiska sound som västkustrock har. Och kanske är det just soundet som är den tydligaste markören vid distinktionen mellan de olika musikstilarna; AOR är mer arenaekande medan västkustrocken låter lite torrare och mjukare. Gott så, och för att sätta toner på orden lämnar vi över taktpinnen till våra gästföreläsare.

Airplay var egentligen ett studioprojekt bestående av kaliforniern Jay Graydon (gitarr och sång) och kanadensaren David Foster (keyboards). De var studiomusiker och producenter och betraktas idag som ikoner inom västkustgenren. Dessa anlitade sessionsångaren Tommy Funderburk, de flesta Totomedlemmarna samt en välkammad skara studiomusiker och skred till verket. Det enda album de gjorde under namnet Airplay (utgivet 1980) är en milstolpe inom genren.

Kreator
"Violent Revolution"

Vi på Ulfstock gillar att testa vår publiks musikaliska gränser och har försiktigt, om än smått omvälvande, försökt oss på thrash metal vid tidigare festivaler. Nu tar vi steget fullt ut. Från Essen i Tyskland plockar vi in thrash-veteranerna i Kreator och de kommer för att ge oss den (förmodligen) hårdaste konserten under festivalen. Det kan vara läge för såväl gravida som de med svagt hjärta att ha lokaliserat den så kallade ”AOR-hörnan” redan innan Mille Petrozza och hans manskap äntrar scenen. Tag spjärn kära publik för nu blir det åka av!

Camel
"Moonmadness"

Välkommen på progsafari!
Brittiska Camel bildades 1971 i England och leds av Andrew Latimer, sång, gitarr och tvärflöjt. Deras musik hämtar näring ur brittisk folkmusik och klassisk musik. Ljudbilden är ren och i progsammanhang relativt jordnära. Deras utgåvor under 70-talet kan liknas med Jethro Tulls. Musiken är teknisk och flärdfull och man drar sig inte för att krydda med flöjttrudelutter. Under 80-talet, efter ett antal medlemsbyten men med den ständigt närvarande Latimer vid rodret, gled man allt mer in på radioanpassat territorium. Stilmässigt påminner det alltjämt om Jethro Tull men med både en och två passningar till Pink Floyd.
Gruppen är alltjämt aktiv även om deras senaste utgåva är en nyinspelning av ett av deras tidlösa album. Närmast dessförinnan gav de ut originalmaterial 1999 och 2002.
Kära Ulfstockpublik, luta er tillbaka och sadla för en tur i passgång!

Queens of the Stone Age
"Songs For the Deaf"

Då var det dags att sätta sig i skolbänken igen för lektion nummer 5 i Stoner Rock-skolan! Kan ökenrocken slå på bred front och till och med bli ”kommersiell”? Den kommer nog aldrig bli den största av genres men när Joshua Homme efter Kyuss splittring bildade Queens of the Stone Age så hade han nog aldrig räknat med att hans fuzziga och stökiga ökenrock skulle visa sig bli gränsöverskridande. Bandets första stapplande steg är underhållande om än lite spretiga och under andra halvan av bandets liv (så här långt) så har herr Homme mest gått vilse i sin egen artistiska frihet. Men där i mitten någonstans, med den kanske skarpaste av uppställningar i en ständig skiftande line-up, så föll bitarna på plats. Bandets musik spelades i såväl Svensk Television som i Radio Sjuhärad och de största festivalscenerna var reserverade för bandet den sommaren. Bandets musik hittade alltså ut utanför sin egen lilla genre och slog globalt. Så sätt er tillrätta och följ med på en resa i ett och omvälvande ökenlandskap utan gränser.

Alcatrazz
"No Parole From Rock N Roll"

Får vi be om er uppmärksamhet – det här är Alcatrazz!
Förutom att vara namnet på ett beryktat före detta fängelse på en ö med samma namn utanför San Francisco var det en formidabel hårdrocksgrupp ledd av sångaren Graham Bonnet. Bonnets första smak på framgång kom 1968 i duon The Marbles. Dessa hade en hit med Bee Gees-bröderna Gibbs låt Only one woman. Men sedan hände inte så mycket mer än någon singel till med The Marbles, en filmroll där han spelade en sångare och ett självbetitlat soloalbum som gavs ut 1977. Han avböjde ett erbjudande att ersätta Brian Connoly i Sweet till förmån för att sjunga för Rainbow. Down To Earth blev tyvärr det enda han gav ut med Ritchie Blackmores skötebarn innan han var på solokvist igen. Efter albumet Line Up stod han återigen bredvid en gitarrhjälte och sjöng in ett storverk, Assault Attack med The Michael Schenker Group.

Alcatrazz bildade han i Los Angeles 1983 tillsammans med Jimmy Waldo (keyboards), Gary Shea (bas) och Jan Ulvena (trummor). Denna kvartett utgjorde stommen i gruppen som gav ut tre album 1983-1986. Gitarristerna var olika på alla album, i tur och ordning Yngwie Malmsteen, Steve Vai och Danny Johnson. Efter 80-talet har gruppen varit aktiv i olika konstellationer – Alcatrazz featuring Graham Bonnet samt ett Alcatrazz utan Bonnet och ett Graham Bonnet’s Alcatrazz. Inte ett rätt där och följdriktigt har ingen av dessa formationer lämnat något studiomaterial ifrån sig. Däremot återförenades Waldo och Bonnet 2020 och gav ut ett album under namnet Alcatrazz. Gitarrist: Joe Stump, vilket blev en plump.

Ulfstock kan utlova en fest för älskare av melodiös hårdrock. Vilken av de olika sättningarna Bonnet kommer med avslöjar vi inte, men hans tidigare besök med MSG gav tillräckligt mycket mersmak för att vi ska kalla in hårdrockens James Dean för ett kärt återbesök.

The Rolling Stones
"Let it Bleed"

Året är 1950, platsen är Dartford, England. Smågrabbarna Keith och Mick hamnar i samma skolklass och vänskap uppstår. Några år senare flyttar Micks familj och de båda kamraterna tappar kontakten. Vi spolar fram till 1961, platsen är plattform 2 på Dartfords tågstation. De nu 18-åriga grabbarna stöter ihop igen av en slump och de musikalbum med bland annat Chuck Berry och Muddy Waters som Mick bär på avslöjar för Keith att de har ett gemensamt intresse. Resten är odödlig rockhistoria. Grunden till The Rolling Stones är skapad. Mick och Keith med efternamnen Jagger och Richards kom att tillsammans skapa en rock’n’roll maskin som än idag fyller arenor världen över. Musiken har alltid tagit avstamp i bluesen för att sedan förgrenas ut i bland annat kaxig rock! Denna orkester behöver inte någon närmare presentation för våra besökare är väl pålästa. De vet också att de nu kan räkna med såväl allsångspartier och tändaren i luften-stunder som ett hejdlöst sväng.
Vi vet att det bara är rock’n’roll men vi vet att ni gillar’t!

 

 

ULFSTOCKDUELLEN:DEEP PURPLE vs MOTÖRHEADMatch 7/?Abandon vs Hammered

Abandon utgiven 1998 är den andra plattan med Steve Morse i rollen som Ritchie Blackmores efterträdare. Vi känner igen soundet men här är nyanserna mörkare än på föregångaren Purpendicular. Stilmässigt kan vi också höra vissa förändringar såsom i de progmetalliska höjdarspåren Seventh Heaven och Watching the Sky. På minuskontot noterar vi en ganska poänglös nyinspelning av In Rock-stänkaren Bloodsucker samt alltför många godmodigt lunkande groovenummer bland vilka Whatsername kandiderar till Deep Purples sämsta låt någonsin.

Till Hammered 2002 anlitas producenten Thom Panunzio, som faktiskt gav Deep Purple en spark i ändan med The Battle Rages On. Och visst, ljudbilden känns luftigare och djupare men nog är det Motörhead alltid, trots keyboards i fonden! Phil Campbell får stort utrymme i Panunzios produktion. Riffen får harmonier och i låtar som Walk a Crooked Mile och Voices From the War hör man rent av stämsång som snyggt kompletterar Lemmys whiskeylena betraktelser. Tyvärr orkar låtmaterialet inte sista kvarten och man står för en riktig bottennotering med No Remorse.

Poäng:

Abandon 6/10

Hammered 5/10