ULFSTOCK SPINNER CD II2020-11-14

 

Tanken var att genomföra den andra upplagan av Ulfstock Spinner CD ganska så omgående efter premiären. Mest för att vi kände för det. Men nu är ju situationen i världen som den är och inte bara en, utan två, gånger fick datumet ändras då eder Festivalgeneral ofrivilligt tvingats in i karantän. Båda gångerna visade sig vara falskt larm men återigen, nu är det som det är. Så nu när alla bitarna föll på plats så var det under rigorösa former och ett fett regelverk som Uffe och Juxon träffades för att säkerhetsställa att Covid-19 inte skulle få fäste på Ulfstockkontoret.

Det var Uffes tur att välja ut fem album som han tror skulle kunna passa Juxon i smaken och fasen vet om han inte lyckades. En härlig variation och tvära kast mellan genrerna gjorde lördagen till en gemytlig och energipåfyllande dag.

Elvin Bishop & Charlie Musselwhite - 100 Years of Blues (2020)
Herrarna Bishop och Musselwhite har mer rutin än de flesta när det kommer till att lira blues och gör det nu här tillsammans för första gången. Skivan är purfärsk men hade kunnat vara inspelad i begynnelsen. Ljudbilden är grovhuggen och tonerna skaver emellanåt men det jammas, känslorna kommer inifrån och man upplever nästan att man sitter med på en veranda i amerikanska södern och hör hur musiken skapas.

Sacred Reich - Heal (1996)
Som en del i den andra thrashvågen i slutet på 80-talet så har Sacred Reich för evigt etsat in sitt namn inom den hårda metallen. På bandets fjärde giv får vi ettrig thrash, groove-ig metal och en attitydstinn spark i arslet. Med profilstarke Phil Rind vid micken och virvelvinden Dave McClain bakom pukorna så har bandet tillräckligt med personlighet för att sticka ut. Vi lyssnare sitter efteråt utmärglade och blåslagna i soffan.

Mark Knopfler - Sailing to Philadelphia (2000)
Dire Straits gitarristens andra soloalbum ligger stilmässigt närmast bandet han blev känd med. Men mitt ibland alla fenomenala gitarrmelodier och skönt tillbakalutad sång så letar det sig fram såväl folkmusiktoner som namnkunniga gästartister och ett lyriksnickeri värt att studera närmare. Kanske något för lång speltid men ändå en väldigt trevlig stund med oerhört välkomponerad rockmusik.

Metal Church - A Light in the Dark (2006)
Kraftfull men ändå melodiös US Power Metal med drag åt thrash-hållet bjöd Amerikanska Metal Church på. Med omfångsrike Ronny Munroe vid micken så lyfter musiken ytterligare ett snäpp och gör detta album till en nytändning i bandets diskografi. Skivan är i längsta laget men med variation och ett tekniskt musicerande så är det svårt att värja sig.

Neil Young - Living With War (2006)
Ett tidsdokument i Neils digra katalog som får allt för lite uppmärksamhet. Ilska och frustration riktades där och då mot Bush-regimen och Irak-kriget men är ändå på något sätt lika aktuell idag fast med andra namn som mål för kritiken. Skivan höjs dock över budskapen med hjälp av starka låtar, ett vibrerande gitarrspel som Neil inte presterat sedan Ragged Glory-tiden och trumpeten! Lyssna på trumpeten!

Betygspoängen utföll följande:
6,6 - Neil Young - Living With War
6,1 - Metal Church - A Light in the Dark
5,7 - Mark Knopfler - Sailing to Philadelphia
5,6 - Sacred Reich - Heal
5,0 - Elvin Bishop & Charlie Musselwhite - 100 Years of Blues

/Ulfstockledningen

ULFSTOCK SPINNER CD2020-10-03

 

Så var då första Ulfstock Spinner CD genomförd under kontrollerade former på vår Boråsfilial på Byttorp. En stillsam dag som inte bara bjöd på smaskig ärtsoppa till lunch utan även kvalitativ musik. Det var Broder Juxons uppgift att välja ut fem album att spela upp för festivalgeneralen och han gjorde det med den äran. En god variation och kan han ha fått generalen att ändra åsikt om Beatles?

T.M. Stevens Out of Control - Boom (1995)
Basisten och sångaren TM Stevens förenar metal och funk med åttiotalsekande melodier och laddar alltihop med Beastie Boys-osande attityd. Kolossalt medryckande och uppumpande; man får lust att fälla träd med karatesparkar när man lyssnar på Boom.

Bert Jansch - Edge of a Dream (2002)
Skotske folkrockaren Bert Jansch var en ikon i sin genre. När man lyssnar på Edge of a Dream kan man höra varför - vilken pondus! Lite Mark Knopfler, lite Johnny Cash, lite Bob Dylan, lite Neil Young - så bra och cool är Jansch.

Dizzy Mizz Lizzy - Dizzy Mizz Lizzy (1994)
En dansk powertrio som spelar melodiös teknisk rockmusik. Spelglädje är ett nyckelord och i kombination med genomarbetade och starka låtar blir danskarnas debut jätterolig lyssning.

The Beatles - Abbey Road (1969)
Det sista Beatles spelade in är en kombination mellan tunggung, barnmusik, popsinglar och rockopera. Både ambitiöst och pretentiöst men under ledning av producenten George Martin förvandlar de fyra liverpoolsönerna Abbey Road till ett lättlyssnat och klassiskt storverk.

The Michael Schenker Group - Arachnophobiac (2003)
Michael Schenker Group var som bäst under 80-talet. Men Michael Schenker är alltjämt världens bästa hårdrocksgitarrist så han är alltid värd att lyssna på. Arachnophobiac är dessutom ett album som består av nästan bara bra låtar.

Betygspoängen utföll följande:
7,0 - The Michael Schenker Group – Arachnophobiac
6,9 - The Beatles - Abbey Road
6,6 - Dizzy Mizz Lizzy - Dizzy Mizz Lizzy
6,0 - Bert Jansch - Edge of a Dream
5,9 - T.M. Stevens Out of Control - Boom

/Ulfstockledningen

ULFSTOCK SPINNER CD

 

Vadan detta? Har gubbarna på kontoret blivit tossiga? Spinna CD? Vad betyder ens CD? Central Dumhet?

Bara lugn kära Ulfstockare, de på festivalkontoret har alltid varit lite småtokiga men detta är inget fall av sinnessjukdom, snarare tvärtom. Som alla vet så startades Ulfstock av Uffe och Juxon som en samlingspunkt för deras kärlek till musik men framförallt musik pressat på vinyl. När Ulfstock nu börjar närma sig 10 år som kamratförening så har de båda insett att Compact Discs, eller CD i folkmun, kanske inte är så tokigt ändå. Ja formatet är mindre och det är svårare att läsa texten på skivomslaget (fast det kanske beror på andra, åldersrelaterade anledningar kanske?) men musiken är ju ändå den samma. Och massor av bra musik finns endast på plastskiva. Dessutom så har både Uffe och Juxon varsitt gediget bibliotek av musik på CD. Så för att inte ”gå miste” om en massa bra musik så har de beslutat att göra en happening av CD-spinnandet och införliva det i Ulfstockkonceptet. Men återigen, bara lugn kära Ulfstockare, vinyl är fortfarande nummer ett och att spinna CD är endast ett komplement. Våra festivaler kommer även i framtiden att innehålla endast vinylskivor.

Vad innebär detta då? Jo konceptet är exakt det samma som när de snurrar vinyl vilket innebär betygsättning av skivor. Vilka skivor som skall spelas under banderollen ”Ulfstock Spinner CD” är däremot både strikt och lössläppt. Reglerna är:

    · Varken Uffe eller Juxon skall äga skivan på vinyl.
    · Helst skall bara en av Uffe och Juxon äga skivan på CD.
    · Vilket musikaliskt tema som gäller för var sittning är flytande.
    · Helst skall det väljas skivor med artister som den andre har dålig koll på.
    · Efter var sittning så skall en kortare sammanställning göras för våra medlemmar.
    · Alla medlemmar i Ulfstock är välkomna när det spinns CD men inget planeras lång i förväg,         allt sker spontant med kort varsel.

Skivorna kommer som sagt att betygsättas på samma sätt som när det spisas vinyl och de kommer även införlivas på Ulfstocktoppen. För att man skall kunna särskilja i tabellen på vilken skiva som blivit betygsatt på CD så kommer dessa att märkas ut med en asterisk (*) efter skivtiteln.

/Ulfstockledningen

ULFSTOCKDUELLEN:SAMMY HAGAR vs TED NUGENTMatch 5/10Street Machine vs Weekend Warrior

Sammy Hagar samlar sina styrkor och fokuserar på att göra ett helgjutet album. Och lyckas! Plattan svänger och sjuder över av livsbejakande musik och musikerna låter superinspirerade. Trans Am (Highway Wonderland) och This Planet’s on Fire (Burn in Hell) är rockklassiker, balladerna Child to Man och i synnerhet Never Say Die är djupa och innerliga. Men tunggunget i Feels Like Love och den gnistrande rock’n’roll-känslan i Straight to the Top bekräftar styrkan i låtskrivandet.

Ted Nugent plockar in Charlie Huhn som extra sångare och gitarrist istället för Derek St. Holmes. Endast inbitna Ted Nugent-sympatisörer märker skillnad. Musikaliskt traskar han vidare på sina riffiga jaktmarker och producerar ett stabilt album. Inga direkta klassiker men däremot en jämnare kvalitet på låtmaterialet; Venom Soup, Smokescreen och titelspåret är de mest välriktade skotten den här gången.
Fotnot: Basisten Rob Grange, mannen bakom den unika basgången i hitlåten Stranglehold från debutskivan, lämnade gruppen för att han ansåg att Ted investerade mer pengar och tid på jakt än på sin musik.

Duellpoäng:

Street Machine 8/10

Weekend Warrior 6/10

ULFSTOCKDUELLEN:FREE vs BAD COMPANYMatch 2/6Free vs Straight Shooter

Free låter inte framgången med den mörka bluesrocken från debutskivan diktera villkoren för sitt andra album. De anser sig vara fria att komponera och framföra vad de känner för, därav titeln Free. Albumets första sida skrider fram i stilla skritt. Det enda man egentligen lägger märke till är bandets sagolika närvaro i ljudbilden; lite som att sitta som en fluga på Paul Rodgers mikrofonstativ och speja. Den andra sidan sticker ut mer; inledande Woman lär ha varit en pojkrumsfavorit hemma i det Coverdaleska hemmet och i Mourning Sad Morning fångas vi av Frees särprägel, det melankoliska och gripande bluesgunget.

Bad Companys management och skivbolag, Peter Grant respektive Swan Song, var desto mer övertygande när det kom till uppföljaren till den lyckade självbetitlade debuten. Samma grundrecept och krydda med Lynyrd Skynyrd och vips ännu en topplisteframgång. Hits som Feel Like Making Love, Shooting Star och Wild Fire Woman gör Straight Shooter till en sydstatsrockklassiker, låt vara en brittisk sådan. Men albumet är inte beroende av slagdängorna, det bara lyfts av dem.

Duellpoäng:

Free 6/10

Straight Shooter 8/10

STYRELSEPROTOKOLL 200822

 

Protokoll från styrelsemöte 22/8-20

§1 Vi hoppade över all formalia.

§2 Vi lät ett coolt sydstatsrockband förgylla elvakaffet.

§3 Deep Purples senaste album, Whoosh!, är ett ypperligt smooth groove rock album.

§4 Pizzeria Pyramiden bakade lunchmaten åt oss. Gott!

§5 Vila i frid Pete Way, vi tog farväl till tonerna av The Plot.

§6 Vi skissade på planer för Ulfstockfestivalens tioårsjubileum 2022.

§7 Vi hoppade över all formalia, igen.

I BACKSPEGELN: ULFSTOCK 2020

 

När biljetterna och programbladet publicerades kunde man ana att årets kulturbegivenhet #1 skulle bli något att återberätta. Kanske hade det med den vackra regelbundenheten i datumet 8/8 2020 att göra? Årets Ulfstockfestival blev verkligen The Revenge of the Underdogs! Och vilket bett bluesgubben J.B. Hutto och hans band The Hawks hade. Tonerna från Huttos gitarr spred sig som ett gnistregn över festivalområdet vilket uppenbarligen tände hela artistområdet. För när Ten Years After följde var det ingen som saknade Led Zeppelin och Crowfoot hoppade kråka över The Eagles arv. Boston gav sedan AOR-genren ett födelsedatum med sitt debutalbum, ett verk som än idag får ögonen att tåras hos alla som försöker göra ett AOR-album. När det kommer till den tyngre musiken är det många som känner sig kallade men få blir utvalda. Grupper slår igenom och tynar bort men Metal Church består och på Ulfstock visar de varför. Det krävdes en vegetarisk chili med sting och The Police med Sting på danshumör för att publiken skulle sjunka ner i festivalområdets nykomponerade soffgrupp för att möta upp Magnum. De brittiska mysrockarna kom med melodier enligt lager på lager-principen och kryddade med ett ovanligt stort mått av rytmisk magnificens. Doomherrarna i Trouble rättade sedan till missuppfattningen att utmärkta Candlemass skulle vara upphovsmännen till doom metal-genren med ett djupt mullrande set som fick Tony Iommi att titta efter Bill Wards nummer i telefonboken. Mullrade gjorde det också i fonden till Manfred Manns Earth Bands uppvisning i artrockens ädla konst. Från bombplan till näktergalssång via synkoper och tillintetgörande bearbetningar av andra artisters låtar. Vi fick avslutningsvis delta i ett grandiost firande av heavy metal som en 50 år ung musikform. Det tyska rivjärnet Udo Dirkschneider och hans U.D.O. körde metal i trallvänliga durskalor vilket gav festivalledningen anledning att tända upp den nyinstallerade festivalfalken. Bara solglasögonen saknades! Och sedan defilerade självaste Judas Priest in i mål. Fanbäraren av heavy metal och katalysatorn till New Wave of British Heavy Metal visade var altaret ska stå. Må Ulfstock IX gro i denna jord.
Välkomna åter kära kamrater!

*****

Och i sedvanlig ordning så betygsattes varje akt och här nedan ser ni hur poängen utföll samt vilka album som de bjöd på. Till höger på vår hemsida hittar ni sedan hur varje album placerade sig på Ulfstocktoppen.

7,75 Judas Priest - Sad Wings Of Destiny - 1976

7,74 Boston - Boston - 1976

7,4 Manfred Mann's Earth Band ‎- Nightingales & Bombers - 1975

7,3 Magnum - Sleepwalking - 1992

7,1 U.D.O. - Faceless World - 1990

7,0 J.B. Hutto & The Hawks - Hawk Squat - 1969

6,8 Ten Years After - A Space In Time - 1971

6,7 Metal Church - The Dark - 1986

6,3 Trouble - Psalm 9 - 1984

5,7 Crowfoot - Find The Sun - 1971

ULFSTOCK 2020 - BILDBEVISEN

Så här kommer då bildbevisen från Ulfstockfestivalen 2020. Som vanligt är det de mest rumsrena bilderna som får plats här. Vi vill alltså bara ge er utomstående en liten bit av allt det härliga som förekommer på vår festival. I år låter vi likt tidigare år bilderna tala sitt eget språk istället för att kommentera var bild för sig. Vi känner på oss att motiven talar gott för sig själva...

ÅRETS FESTIVALPOSTER!

 

ULFSTOCK 2020 – SPELSCHEMA

 (Alla tider kan komma att ändras utan förvarning!)

13:00 – J.B. HUTTO & THE HAWKS

14:00 – TEN YEARS AFTER

15:00 – CROWFOOT

16:00 – BOSTON

17:00 – METAL CHURCH

18:00 – THE POLICE (Lunchkonsert)

19:00 – MAGNUM

20:00 – TROUBLE

21:00 – MANFRED MANNS EARTH BAND

22:00 – U.D.O.

23:00 – JUDAS PRIEST

KLARA BAND TILL ULFSTOCKFESTIVALEN 2020

Här är samtliga artister som är presenterade till Ulfstockfestivalen 2020

J.B. Hutto & The Hawks

”Hawk Squat”

Vid det här laget så vet den väletablerade Ulfstockbesökaren att festivalen alltid inleds med en bluesakt. Så även i år men frågan är om någon av er är bekant med årets bokning J.B. Hutto & The Hawks?! Bluesgubben Joseph Benjamin Hutto föddes 1926 och kastade in handduken 1983 och hann under sin levnadstid leverera en handfull plattor med olika konstellationer men utan att få något större genombrott. Men det sagt så betyder det inte att han gjorde dålig musik. Tvärtom! Stilmässigt rör hans sig från Chicago ned till Mississippideltat utan att fastna i någon speciell bluesfåra. Det han dock har blivit mest känd för är hans slidegitarrspel och hans rivig sångröst som inspirerat efterkommande bluesmusiker. Även hans album skiftar en aning i stil men till Ulfstock kommer han med sitt första band The Hawks och tillsammans kommer de bjuda oss på rivig slidegitarrblues!

Ten Years After

”A Space in Time”

Black Sabbath, Led Zeppelin och Deep Purple är med rätta betraktade som de stora stilbildarna inom tyngre rockmusik. Men ibland blir man som musikkonnässör smått förtvivlad över mediernas smalspåriga fokus. "Dags för utryckning!" säger vi på Ulfstock och kallar in Ten Years After från Nottingham, England. I allmänhet förknippas Ten Years After med sitt framträdande på Woodstock 1969 och låten I’m Going Home. Men de var så mycket mer. Stilmässigt ligger de närmast Led Zeppelin av De Tre, men innan ynglingarna från Birmingham hade släppt sitt ikoniska album IV i november 1971 hade Ten Years After redan givit ut sex album. När gruppen splittrades för första gången 1974 och tog en 15 år lång paus ifrån varandra hade de förärat världen med nio dundertuffa album. Gruppen är fortfarande aktiv och de två originalmedlemmarna trummisen Ric Lee och keyboardisten Chick Churchill kompletteras sedan 2014 av sjungande gitarristen Marcus Bonfanti och basisten Colin Hodgkinson. Så sent som i december i fjol var delar av Ulfstockledningen och såg Ten Years After på Trägårn i Göteborg och det kortfattade referatet lyder: still going strong!

Crowfoot

”Find the Sun”

Om ni tyckte att vår blueakt var i obskyraste laget så lär ni inte tycka annorlunda när vi nu presenterar amerikanska Crowfoot! Ett band med en ganska gedigen bakgrundsstory att studera men där inte mycket av välkända namn dyker upp. Största meriten är väl att bandets gitarrist Russell DaShiell samt bassist Doug Killmer medverkar på Norman Greenbaums hit Spirit in the Sky (ja ni känner igen den när ni hör den). Hur som helst, bandet bildades redan 1964 som The Beau Gentry men efter några medlemsbyten samt geografiska flyttar så landade de i San Fransisco och tog namnet Crowfoot. De hann släppa två album innan de upplöstes 1971 och nu är de aktuella för Ulfstockfestivalen! Musikaliskt kan ni förvänta er tidstypisk amerikansk rock med inslag av folkrock och psykedeliska tendenser. Vissa kommer kanske till och med att tycka att bandet rent av flörtar med The Allman Brothers. Oavsett hur de låter så kan vi i alla fall utlova en oerhört trevlig stund i Crowfoots sällskap!

Boston

”Boston”

AOR-skolan del II

Ulfstock VII gick i detalj igenom vad riktig AOR är och som de goda lärjungar ni är undrar ni naturligtvis: ”Men hur började det, vilket var det allra första AOR-albumet?”. Svaret är långt och mycket hemligt, men ha tålamod och läs vidare, Ulfstock VIII blir er guide in i genrens urkund.

1970 sitter Tom Scholtz i sin källarlägenhet i Boston och klurar. Han har en färsk magisterexamen i ingenjörsteknik från MIT i Massachusetts, han älskar att bygga saker och framför allt, han älskar musik. I sin barndom tog han pianolektioner och lyssnade på Beethoven, Rachmaninov, Chopin, Ravel, Tjajkovskij och andra melodiernas mästare. I sin ungdom gick han igång på The Animals, The Kinks och The Yardbirds och han älskade verkligen gitarrspel och dyrkade Ray Davies, Jeff Beck och Jimmy Page. Men när han hörde hur Todd Rundgren skapade harmonierande melodier var han fast; han skulle lära sig spela gitarr, skriva låtar och spela in dem i en studio som han skulle bygga själv i sin lägenhet! Och Tom var en beslutsam ung herre. I sex år jobbade han med sin studio och sin musik. Allt han förtjänade som tekniker på Polaroid gick till hans hobby tillika livsstil. Parallellt bildade han ett band med vilka han framförde och förfinade sina kompositioner. År ut och år in blev hans demos refuserade av olika skivbolag ända tills CBS nappade och gav ut gruppens debutalbum den 25 augusti 1976. När Tom fick höra sin More Than a Feeling på radion veckan efter gick han till sin chef på Polaroid och sade upp sig.

Ridå upp: Boston!

Metal Church

”The Dark”

Vi på Ulfstock försöker boka band i de flesta genrer (som vi gillar) både för att variera oss men även för att förkovra vår publik. Genren US Power Metal har vi ännu inte gett oss i kast med ordentligt så varför inte göra det nu och dessutom genom ett av festivalgeneralens favoritband – Metal Church! Bandet har en brokig historia med flertalet medlemsbyten och har även legat på is ett par gånger men bandet starke man Kurdt Vanderhoof har styrt skutan stadigt genom åren. Störst framgångar rönte de på andra halvan av 80-talet och buntades, inte så konstigt, ihop med de då största inom thrash metal scenen men det lyfte tyvärr aldrig riktigt. Förmodligen mest på grund av just alla medlemsbyten. Men thrash? Skulle de inte spela US Power Metal? Jo men vad är US Power Metal egentligen? Thrash-ig heavy metal? Melodiös thrash? Och kommer inte Power Metal från Tyskland och hette Speed Metal i början? Och har vi inte sett en tidig Metallica-logga med ordet Power Metal skrivet under? Hur många olika Power Metal kan det finnas egentligen? Hur som helst, Metal Church är helt klart för melodiösa för att vara thrash men samtidigt för hårda för att vara heavy metal. Allt som oftast har de placerats i kategorin US Power Metal så vi får kalla dem det. Men vet ni vad? Varför överlåter vi inte denna diskussion till er festivaldeltagare istället? Metal Church kommer oavsett att leverera ett hårt, men melodiöst, set med härliga METAL-låtar på årets Ulfstockfestival!

Magnum

”Sleepwalking”

Det där med att smälta maten i lugn och ro är väldigt viktigt. Alla som varit på festival vet hur lätt offensiva gaser uppstår om man glupskt slukar en måltid i steget under moshpiten framför kravallstaketet. Så för att ni inte ska behöva idissla i takt till vilt krängande och våldsamt dånande trummor direkt på måltiden vill vi bjuda på en dos mysrock som dessert medan ni bekvämt lutar er tillbaka. Vi kommer nämligen att få uppleva en mjukt gungande och melodiskt förförande föreställning av Birminghams allra förnämsta historieberättare, Magnum.

Bandets kärna, sångaren Bob Catley och gitarristen Tony Clarkin, har hängt ihop som ler och långhalm sedan 1972. Till och med när gruppen var upplöst 1995-2001 spelade de tillsammans i konstellationen Hard Rain. Till dags dato har de avtäckt respektabla 21 album (23 om man räknar Hard Rain-skivorna).

Magnum skapar alltid en varm atmosfär. De bygger upp en varsamt fängslande stämning där vackra melodiska mönster bjuder lyssnaren att följa med på episka resor. Catley och Clarkin må vara de mest uppmärksammade medlemmarna i Magnum, men många lyssnare förbiser skickligheten med vilken gruppens dynamiska skiftningar och rytmiska precision utförs. Så spänn gärna öronen lite extra när Magnum tar över scenen.

Trouble

”Psalm 9”

Året är 1970, platsen är Birmingham, England och Black Sabbath har precis avtäckt sitt debutverk som kom att förändra musikvärlden för all framtid. Subgenren doom började så sakta växa fram där tungt rullande gitarriff utgjorde huvudkomponenten i den mörka musiken och en ockult framtoning var viktig i estetiken. Band som Pentagram och Blue Cheer nämns ofta som de första doombanden där det senare till och med ibland kallas det första stonerrockbandet. På 80-talet växte sedan genren till sig rejält, fick ett litet svängigare uttryck och började att kallas för doom metal. Våra egna pionjärer i Candlemass gick här i främsta led tillsammans med de amerikanska banden Saint Vitus och Trouble. För att hjälpa oss att förkovra oss i denna genre så har de sistnämnda lovat att komma och spela för oss på Ulfstockfestivalen. Trouble cementerade sin plats i doomhistorien med sina tre första album och sångaren Eric Wagner satte standarden för hur en doomsångare skall låta. Deras musik har utvecklats gradvis genom åren men tyngden och det psykedeliska 70-talet har varit stadiga komponenter. Vi välkomnar Trouble till vår scen!

Manfred Mann’s Earth Band

”Nightingales & Bombers”

Den 21 oktober 1940 föddes Manfred Sepse Lubowitz i Johannesburg, Sydafrika. I sin ungdom studerade han musik på universitetet och jobbade som jazzpianist på olika barer runt om i Johannesburg. Åren runt 1960 spelade han tillsammans med vännen Saul Ozynski in två album. De kallade sig The Vikings och räknas som Sydafrikas första rock’n’roll band.

Apartheidsystemet drev Lubowitz till England 1961. Där försörjde han sig som skribent på tidningen Jazz News under pseudonymen Manfred Manne efter jazztrummisen Shelby Manne. Strax därefter kortade Manfred ner sitt nya efternamn till Mann.

1971, efter att under 60-talet bildat och fullbordat grupperna Manfred Mann respektive Manfred Mann Chapter Three, startade han Manfred Mann’s Earth Band. Ulfstock gillar Manfred Mann’s Earth Band. Originaluppsättningen, vilken spelade den avgjort intressantaste formen av rockmusik av bandets alla olika inkarnationer, bestod av förutom klaviaturspelaren Manfred Mann själv av sjungande gitarristen Mick Rogers, basisten Colin Pattenden samt slagverkaren Chris Slade, vilken senare spelat i supergruppen The Firm men även i ett litet pubrockband från Australien.

Ulfstock 2020 kan förvänta sig ett synnerligen drivet artrockband, varje musiker är ett ess. Mann själv anses vara den främste i världen på Minimoog, rytmsektionen får de g-krafter som stridsflygare brottas med att framstå som domkrafter och gitarristen Rogers… tja, hänger man med i det sällskapet är man nog rätt styv. Musikformen de spelar får nog räknas som rock med jazziga improvisationer. Ungefär hälften av låtarna är instrumentala och ibland ger de sig i kast med orädda tolkningar av andras material. Bruce Springsteen och Bob Dylan står som kompositörer på de flesta av coverversionerna, men det är sällan dessa känner igen sina egna låtar efter att de fått en bearbetning av Manfred Mann’s Earth Band.

U.D.O.

”Faceless World”

Presentation av årets Special Guest är egentligen onödig. Ni känner i alla igen den raspiga rösten och lägger vi till att han är kort, tysk och ofta klädd i kamouflage så skanderar alla i kör Udo Dirkschneider! LiveStock-publiken har redan stiftat bekantskap med hans tidigare band Accept men när han nu intar Black Gold Stage som näst sista akt ut så är det med sitt soloband U.D.O.! Bandet som för någon vecka sedan släppte sitt 17:e studioalbum! En mer rutinerad frontman är alltså svårt att uppbringa och musikaliskt är det få heavy metal-akter som är bättre än U.D.O.. De är även det perfekta bandet att boka ifall headlineakten av någon anledning skulle ställa in. För även om U.D.O.-fansen anser att U.D.O. är bättre än Accept så är det Accepts låtar som den stora massan känner till. Så skulle det otänkbara vara framme så ändrar Udo och hans mannar lite i setlisten och fyller ut headlinekängorna utan problem. Vi är dock ganska säkra på att detta inte skall behövas och vi ser fram emot tidlös heavy metal av Udo och hans U.D.O.!

Judas Priest

”Sad Wings of Destiny”

Skivspegeln Borås, sommaren 1982. En from 12-årig gosse har bestämt sig. Han ska bli hårdrockare. Med sig har han sin likaledes fromme far som gör sitt premiärbesök i en skivaffär. De gör entré tillsammans men med vitt skilda förnimmelser. Medan pojken är som Kalle i chokladfabriken är fadern Bambi på hal is. Snart övergår dock 12-åringens eufori i oro. På skyltarna står det pop, jazz eller klassiskt och de är alla bekanta begrepp för honom. Men ingenstans står det att läsa "hårdrock"! Han drar sig slokörad mot sin far som för säkerhets skull fattat ett stadigt grepp om disken vid kassorna närmast utgången. Där står också butikens ägare: "Hittar du vad du söker"? Svaret han får är en blyg huvudskakning följt av en besviken min. "Vad är du ute efter"? fortsätter mannen bakom disken. "Hårdrock... Men jag hittar inte". Den hjälpsamme butiksägaren plockar fram ett album. "Jag fick in den här idag. De är rätt så populära". Jag tittar på omslaget - Judas Priest.

ULFSTOCKDUELLEN:STYX vs KANSASMatch 1/6Man of Miracles vs Kansas

Man of Miracles, Styx fjärde fullängdare, släpps samma år som kombattanten och är albumet där gruppens karaktär börjar skönjas: de slöjlika sångstämmorna i Golden Lark och pampiga arrangemangen i titelspåret och Christopher, Mr Christopher. Och som ett svar på Kansas Deep Purple-fäbless kommer här ettriga Uriah Heep-minnande boogierökaren Southern Woman. Man of Miracles vinner på mer jämnstarkt material och mognad i framförandet.

Det är något brittiskt över Kansas musik. Tänk dig Deep Purple korsat med Jethro Tull där Ian Andersons flöjt bytts ut mot fiol. För visst måste den amerikanska musiktraditionen finnas representerad på något sätt om ett band kommer från Kansas. Nåväl, debuten bär gruppens alla kännetecken. Med råge! Journey from Mariabronn och Death of Mother Nature Suite är majestätisk progrock och Belexes är racerjazz i stil med Deep Purple. Men här finns även balladkvalitéer och amerikansk arenaboogie som kontrast till krumelurerna.

Duellpoäng:

Man of Miracles 7/10

Kansas 6/10

ULFSTOCKDUELLEN:STYX vs KANSAS

När vi parar ihop våra olika duellanter så försöker vi ofta hitta någon form av gemensam nämnare. En genre, geografiskt område, skostorlek eller annat släktskap etcetera. I fallet med Styx mot Kansas så finns det egentligen ingen direkt koppling. Visst de båda amerikanska banden slog igenom på 70-talet och lirar väl ungefärligt samma sorts rockmusik. Medan Styx drar år det symfoniska med stora refränger så svänger sig Kansas med folkrocken. De båda förenas dock i det progressiva. Styx på ett mer teatraliskt sätt och Kansas på ett mer invecklat sätt. Men den stora anledningen till att vi måste reda ut vilket av de två banden som är bäst är så enkelt som att det är ett evigt trätoämne på Ulfstockkontoret. Enligt Broder Juxon så är Styx ett fattigmans-Kansas medan Broder Uffe tycker Kansas helt saknar de starka låtarna likt de som Styx besitter. Denna fejd har pågått ett tag och nu är det dags att en gång för alla bestämma vem på kontoret som får rätten att ha rätt.

Avgjorda matcher:

Match 1/6: Man of Miracles vs Kansas 7-6

Kommande matcher:

Match 2/6: Equinox vs Song for America

Match 3/6: Crystal Ball vs Masque

Match 4/6: The Grand Illusion vs Leftoverture

Match 5/6: Pieces of Eight vs Point of Know Return

Match 6/6: Cornerstone vs Monolith

ULFSTOCKDUELLEN:LYNYRD SKYNYRD vsTHE ALLMAN BROTHERS BANDMatch 1/7(Pronounced 'Lĕh-'nérd 'Skin-'nérd)vs Idlewild South

Efter tio år som band och ett otal medlemsbyten så drämmer Lynyrd Skynyrd till med sitt förmodligen starkaste album direkt. Det märks att de under sina tidiga år har svetsats samman till en tungt svängande rockensemble som hämtar sin energi från livescenen och kanaliserar ut det i slagstarka refrängmelodier. Publiken dansar glatt med i spår som I Ain't the One och Gimme Three Steps men det är trion med Tuesday's Gone, Simple Man och Free Bird som tidigt reserverade en plats åt bandet i Rock and Roll Hall of Fame. Tre lite längre och mer eftertänksamma spår fyllda med känslor där det sistnämnda spåret rent av har kommit att bli de amerikanska sydstaternas nationalsång. Några lite svagare spår gör att det är långt mellan topp och dal men aldrig att du har en enda tråkig stund i detta albums sällskap.

Med redan ett album i ryggen så kommer The Allman Brothers Band till kamp med Idlewild South. Ett album fyllt till bredden med de tydliga gitarrmelodier som kom att personifiera bandet men också och ett flyhänt musicerande som befäste bandet som ett av de främsta jambanden någonsin. De spår som verkligen sticker ut är en hejdlöst underhållande version av Hoochie Coochie Man och den monumentala och instrumentala In Memory of Elizabeth Reed vars jazzinfluenser gör att den växer flera storlekar när den framförs i livesammanhang. Det som dock gör att Idlewild South till ett fantastiskt album är helheten. Här finns inte en tråkig stund och den luftiga produktionen som ger plats åt alla de duktiga musikerna i ljudbilden gör att du upptäcker nya saker för var lyssning.

Duellpoäng:

(Pronounced 'Lĕh-'nérd 'Skin-'nérd) 7/10

Idlewild South 7/10

ULFSTOCKDUELLEN:LYNYRD SKYNYRD vsTHE ALLMAN BROTHERS BAND

Jacksonville, Florida. Den amerikanska sydstatsrockens vagga. Både Blackfoot som Molly Hatchet (en kommande duell mån tro?) är här ifrån men de står ändå i skuggan av stadens två giganter i form av The Allman Brothers Band och Lynyrd Skynyrd! De förstnämnda bildades 1969 av bröderna Duane och Gregg Allman men även legendariska namn som Dickey Betts och Butch Trucks ingick i bandet då. Lynyrd Skynyrd i sin tur drog igång tidigare, redan 1964, men albumdebuterade först efter sina genrekollegor. Skynyrd’s klassiska line-up formades under de tidiga åren och kom att utgöras av bland annat Ronnie Van Zant, Gary Rossington och Ed King för att nämna några. Som de flesta vet var Lynyrd Skynyrd med om en flygplanskrasch 1977 vilket bland många andra, tog sångaren Ronnie Van Zant liv, och som även ledde till att bandet inte existerade på tio år. Även The Allman Brothers Band har haft sina tragedier där bland annat Duane Allman omkom i en motorcykelolycka redan 1971. Genom åren har sedan båda banden bytt medlemmar likt svängdörrsprincipen men deras rykte som fantastiska liveband har växt stadigt hela tiden och idag är båda banden att räkna som amerikanska musikkungligheter. Bandnamnen är idag större än medlemmarna själva och deras musikaliska arv kommer för evigt att påverka band och artister världen över. Men vilket av de två banden har egentligen starkast backkatalog? Är det The Allman Brothers Band men sitt sinnrika melodisinne och sina suddiga musikaliska ramar eller Lynyrd Skynyrds näsa för hitkrokar och starka allsångsrefränger? Ja det är något vi på Ulfstock måste ta reda på och vi gör det genom att fokusera på de båda bandens gemensamma sjuttiotal. Det var ändå där och då som de cementerade sina roller inom den så kallade sydstatsrocken och det är här som deras starkaste låtar skapades. Detta kan vara den musikaliskt svängigaste och mest gungande Ulfstockdullen vi har haft äran att presentera!

Avgjorda matcher:

Match 1/7: (Pronounced 'Lĕh-'nérd 'Skin-'nérd) vs Idlewild South 7-7
Match 2/2: Wipethe Windows, Check the Oil, Dollar Gas vs One More From The Road 8-8

Kommande matcher:

Match 3/7: Second Helping vs Eat a Peach
Match 4/7: Nuthin' Fancy vs Brothers and Sisters
Match 5/7: Gimme Back My Bullets vs Win, Lose or Draw
Match 6/7: One More from the Road vs Wipe the Windows, Check the Oil, Dollar Gas
Match 7/7: Street Survivors vs Enlightened Rogues

ULFSTOCKLISTAN:BÄSTA LÅT MED RONNIE JAMES DIO!

Följande text publicerades 2010-06-02 på Ulfstockgeneralens då aktiva blogg ”Onkel Darks Blogg”. Broder Uffe, Broder Juxon och Kamrat Daniel sammanstrålade en kväll för att hedra den då nyligen bortgångne sångaren och utse bästa låt som Ronnie James Dio sjunger på. Texten är kopierad rätt upp och ned, endast något stavfel har rättats till.

*****

The world is full of kings and queens...

Ronnie James Dio kan som ni förstå inte hyllas nog och efter min solohyllning (med Daniel som lite backup) för någon vecka sedan så ville nu även Jukka vara med och hylla den lilla mannen med den stora rösten. Att styra upp en plan för den aktuella kvällen var enkel. Vi skulle lyssna på Dio, dricka lite öl och vin och kanske göra en lista eller två mest för skojs skull. Sagt och gjort så plockade jag upp Jukka efter jobbet i fredags och vi begav oss hem till mig. Efter lite mat i magen var det dags för förbandet att visa upp sig och Chickenfoot gjorde så med den äran. När Chickenfoot började närma sig slutet av uppvärmningen så anlände Daniel och nu var det dags! Nu skulle vi utse den absolut bästa låten med Ronnie James Dio på sång! Detta var lika svårt som roligt och reglerna för uttagningarna skapades allt efter som tävlingen pågick. Vi utelämnade alla eventuella gästinhopp och enstaka insatser på andras skivor för oavsett hur bra dom låtarna än må vara så är det från hans tid med Elf, Rainbow, Black Sabbath, Heaven & Hell och DIO som hans största låtar finns så det var dom vi koncentrerade oss på. En låt från varje band skulle väljas ut till en stor final och då anteckningarna är knapphändiga i början och suddiga i slutet så har jag lite svårt att återge i detalj vilka låtar som valdes vidare, valdes bort, hyllades eller hur det gick till överhuvudtaget.

Men vi tar det så gott vi kan ändå, helt borta är inte minnet.

Vi inledde med att plocka ut bästa låten med Elf och då det bara var jag som hade större koll på detta band så fick jag äran att plocka ut tre-fyra spår per platta som vi sen lyssnade på. När vi väl lyssnat på ett tiotal låtar så bestämde vi att vi plockar ut varsin favorit och valen föll som lyder:

Uffe – Nevermore

Daniel – Black Swampy Water

Jukka – Prentice Wood

Hmm, hur gör vi nu då? Vi måste ta ut en låt som går vidare till final ju? Om jag minns rätt så fick varje person i juryn argumentera för sin låt och sen försöka övertyga de andra om att just hans val är det rätta. Efter en snabbgenomgång av de tre låtarna igen så slutade det med att vi hetsigt och livligt diskuterade om dessa tre låtar och valet föll till slut på ”Prentice Wood” av någon anledning. Jag har för mig att det berodde på det sköna svänget plus den vackra pausfågeln i mitten.

Finalist nummer 1: Elf – Prentice Wood

Nu var det dags för oss att ta ut den bästa låten med Rainbow och nu blev det tuffare. Först salade vi bort ett gäng låtar som naturligtvis är kanonbra men inte tillräckligt bra för att vinna. Först lyssnade vi igenom de låtar som var kvar och sen bestämde vi oss för att ta bort varsin låt en och en. Detta sätt var tidkrävande men roligt. Vem som tog bort vilken låt i början förtäljer inte anteckningarna men i tur och ordning försvann först ”Man on the Silver Mountain”, ”Greenleaves”, ”Catch the Rainbow” och ”Long Live Rock N Roll”. Den sistnämnda fastslog vi att den fick stryka på foten då den var för tillrättalagd! Tänk vad alkoholen kan ge skarpa sinnen!

Nu börjar det bli spännande minsann. Jukka vill ta bort ”Starstruck” men både jag och Daniel vill ha kvar den. Detta betyder att Jukka nu måste motivera för oss två varför just hans val skall bort. Men trots Jukkas välsmorda munläder så köper inte jag och Daniel hans motivation och vi plockar istället bort ”Kill the King” som både jag och Daniel väljer.

Sen var det samma moment fast tvärtom när nästa låt skall bort för både jag och Daniel vill välja bort ”Tarot Woman” men Jukka vill ta bort ”Gates of Babylon”. Här diskuterade vi en stund men än en gång fick Jukka ge med sig. Här börjar jag hysa lite agg mot Jukka som uppenbarligen inte har samma syn som mig på vad som är en bra låt.

Nu är det tre låtar kvar. ”Starstruck”, Stargazer” och ”Gates of Babylon”. Vi bestämmer oss för att säga vilken låt vi vill skall gå vidare till finalen och efter en snabbgenomgång så valde vi så här:

Uffe – Gates of Babylon

Daniel – Starstruck

Jukka – Stargazer

Tre olika val alltså! Hur gör vi nu?! Här kommer vi på den briljanta idén att vi då skall välja vilken låt vi vill skall komma tvåa och får vi en vinnare med två röster där så går den låten vidare till final! Smart va? Som sagt, regler och riktlinjer var lite suddiga efter ett tag men hur som helst så valde vi våra tvåor så här:

Uffe – Stargazer

Daniel – Stargazer

Jukka – Starstruck

”Stargazer” blir alltså tvåa och går därmed till final! Solklart va? Och än en gång fick alltså Jukka ge med sig och börjar nu istället toksupa för att kunna stå ut med mina och Daniels val av låtar. Nej så illa var det väl inte men vi börjar nu alla tre bli lite på örat i alla fall.

Finalist nummer 2: Rainbow – Stargazer

Så var det då dags att plocka ut bästa låten med Dio-erans Black Sabbath och återigen var det samma förfarande för att få fram kandidaterna. De som vi ansåg ha störst chans att vinna plockades ut och sen satte vi gång att lyssna. Sen gick urgallringen oerhört smidigt, enligt anteckningarna i alla fall. Vilket betyder att den som valde låt att ta bort var alltså tvungen att få medhåll från minst en person. Detta resulterade i att jag högljutt protesterade på Jukkas val då han av någon förbannad helvetes jävla anledning skulle välja bort både ”Sign of the Southern Cross” OCH ”Country Girl”. Två av de låtarna som jag hoppades skulle vara med i kampen om finalplatsen! Men det var ju inte bara Jukkas tillfälliga sinnesförvirring som ställde till det. Det smittade tydligen av sig också för Daniel höll ju med honom!!! Nåväl, vinnaren är ju inte illa pinkad som melodi så det gjorde kanske inget. Hur som helst så plockade vi bort dessa låtar i denna ordningen (Enligt mina anteckningar så gick vi tydligen inte i någon speciell ordning när vi valde så hur vi bestämde vem som valde när vet i fan):

Daniel – Neon Knight

Uffe – Die Young

Jukka – After All

Jukka – The Sign of the Southern Cross

Uffe – Voodoo

Daniel – Lonely is the Word

Jukka – Country Girl

Uffe - Children of the Sea

Daniel - Falling off the Edge of the World

Vad betyder då detta då? Jo att segrande låt i Black Sabbath-omröstningen blir alltså ”Heaven and Hell”! Det var den som blev över och visst är det en värdig finalist även om Jukka och Daniel uppenbarligen inte fattar att det finns fler låtar som håller minst samma klass.

Finalist nummer 3: Black Sabbath – Heaven and Hell

Nu kommer vi till den tyngsta biten i omröstningen, nämligen herr Dios solokatalog. Här finns inte bara några av hans absolut bästa låtar utan det finns ju även en jävla massa av dom! Ni kan proceduren vid det här laget så vi kastar oss direkt över vem som valde bort vilken låt:

Jukka – Institutional Man

Uffe – The Man Who Would Be King

Daniel – One More from the Road

Jukka – Better in the Dark

Uffe – Killing the Dragon

Daniel – Wild One

Jukka – Lord Of The Last Day

Uffe – Fever Dreams

Daniel – Jesus, Mary and the Holy Ghost

Jukka – Rock N Roll Children

Uffe – Sacred Heart

Nu börjar det bli tuffare som sagt och nu är det Daniels tur att sätta sig på tvären. Daniel vill välja bort ”All the Fools Sailed Away” men både jag Jukka och totalvägrar vilket leder fram till att ingen låt försvinner och vi helt enkelt hoppar över Daniel. Sen väljer Jukka ”Dream Evil” och jag väljer ”Straight Through the Heart” utan att några som helst protester väller fram. Men vad gör Daniel då? Vad gör Daniel då?! Jo han vill plocka bort ”Holy Diver” och än en gång hoppar vi över hans vilja för både jag och Jukka protesterar högljutt. Vid det här laget trodde jag att jag hade Jukka på min sida men icke sa nicke. Han skall prompt ta bort ”Sunset Superman” och Daniel håller med honom så min favorit är därmed borta!!! I mina anteckningar står ett väl valt könsord som vi inte skall ta upp här.

Sen var det min tur och jag kommer inte ihåg vilken låt jag valde och i anteckningarna står det ”Egayut”! Kan det vara ”Gypsy”? Fan vet men jag valde bort den i alla fall. Nu kom en del tunga låtar att få stryka på foten, faktiskt utan några vildare protester och så här valde vi:

Daniel – Rainbow in the Dark

Jukka – The Last in Line

Uffe – Holy Diver (Samma låt jag slogs för att ha kvar alltså)

Detta betyder att ”Don't Talk to Strangers” och ”All the Fools Sailed Away” är kvar och slåss om en finalplats så nu röstade vi helt enkelt om vilken låt vi ville skulle gå vidare och så här röstade vi:

Jukka – Don't Talk to Strangers

Uffe – All the Fools Sailed Away

Daniel – All the Fools Sailed Away

Japp, ni ser rätt. Den låt som Daniel tidigt ville plocka bort är nu hans val till att gå vidare till final! Så kan det gå om inte haspen är på som vi säger ute i Sandared. Även jag valde denna eminenta låt och Jukka får än en gång se sitt val försvinna bort från slutstriden.

Finalist nummer 4: DIO – All the Fools Sailed Away

Världens bästa sångare genom tiderna hann ju även släppa en skiva med sina Black Sabbath-polare under namnet Heaven & Hell och här räknade vi även in de tre låtar bandet spelade in ihop till Black Sabbath-samlingen ”The Dio Years”. Men här var det föga konkurrens om finalplatsen trots att albumet är kalasbra rätt igenom. Den låt som sticker ut mest och är i en klass för sig är ”Bible Black” och om detta var vi rörande överens.

Finalist nummer 5: Heaven & Hell – Bible Black

Så var det då dags för final och finalisterna är alltså följande utan inbördes rankning!

Elf – Prentice Wood

Rainbow – Stargazer

Black Sabbath – Heaven and Hell

DIO – All the Fools Sailed Away

Heaven & Hell – Bible Black

Några lite överraskande finalister om ni frågar mig. Jag hade förmodligen plockat ut i alla fall tre-fyra andra låtar som skulle kunna ha varit med här men jag tycker vi gjorde ett kalasjobb och som sagt – Dio har inte gjort något dåligt!

Nu hade klockan snurrat iväg till strax efter 03:00 på natten och det snurrade rätt så glatt i skallen på oss också vill jag lova och vi kom faktiskt upp med en kalasidé som man kanske skulle ha använt sig av redan från början? Vi tog helt enkelt och satte poäng var för sig. Den låt vi ville skulle komma trea av de fem låtarna gav vi 1 poäng, tvåan fick 2 poäng och så vidare och så här föll våra poäng (om mina anteckningar stämmer):

Daniel:

3p. Stargazer

2p. Heaven and Hell

1p. All the Fools Sailed Away

Jukka:

3p. Stargazer

2p. Heaven and Hell

1p. All the Fools Sailed Away

Uffe:

3p. Heaven and Hell

2p. Bible Black

1p. All the Fools Sailed Away

Detta gav oss en sluttabell med följande utseende:

1. Heaven & Hell

2. Stargazer

3. All the Fools Sailed Away

4. Bible Black

5. Prentice Wood

Japp, det blev alltså “Heaven & Hell” som segrade till slut och visst är det en värdig vinnare? Kanske den låt, ihop med ”Holy Diver”, som de flesta förknippar mest med mästervokalisten Ronnie James Dio!

Nu har klockan tickat upp mot 03:30 och Jukka har till och med somnat till så han slog huvudet i väggen bakom soffan med ett rungande dån. Inte konstigt att han hade ont i huvudet dagen efter. Hur som helst tog det i alla fall inte lång stund innan alla sov sött var för sig, nöjda med vad vi åstadkommit.

Tack grabbar för en kanon kväll/natt!

“The world is full of kings and queens.

Who blind your eyes and steal your dreams.

It’s heaven and hell.”

Vila i frid Ronnie, vi kommer alltid att minnas dig och din musik…

/Uffe, Jukka & Daniel