Efter tio år som band och ett otal medlemsbyten så drämmer Lynyrd Skynyrd till med sitt förmodligen starkaste album direkt. Det märks att de under sina tidiga år har svetsats samman till en tungt svängande rockensemble som hämtar sin energi från livescenen och kanaliserar ut det i slagstarka refrängmelodier. Publiken dansar glatt med i spår som I Ain't the One och Gimme Three Steps men det är trion med Tuesday's Gone, Simple Man och Free Bird som tidigt reserverade en plats åt bandet i Rock and Roll Hall of Fame. Tre lite längre och mer eftertänksamma spår fyllda med känslor där det sistnämnda spåret rent av har kommit att bli de amerikanska sydstaternas nationalsång. Några lite svagare spår gör att det är långt mellan topp och dal men aldrig att du har en enda tråkig stund i detta albums sällskap.
Med redan ett album i ryggen så kommer The Allman Brothers Band till kamp med Idlewild South. Ett album fyllt till bredden med de tydliga gitarrmelodier som kom att personifiera bandet men också och ett flyhänt musicerande som befäste bandet som ett av de främsta jambanden någonsin. De spår som verkligen sticker ut är en hejdlöst underhållande version av Hoochie Coochie Man och den monumentala och instrumentala In Memory of Elizabeth Reed vars jazzinfluenser gör att den växer flera storlekar när den framförs i livesammanhang. Det som dock gör att Idlewild South till ett fantastiskt album är helheten. Här finns inte en tråkig stund och den luftiga produktionen som ger plats åt alla de duktiga musikerna i ljudbilden gör att du upptäcker nya saker för var lyssning.
Duellpoäng:
(Pronounced
'Lĕh-'nérd 'Skin-'nérd) 7/10
Idlewild
South 7/10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar