Halvtidsresultat: Led Zeppelin vs Black Sabbath 1 - 2
Match 1/8: Led Zeppelin vs Black Sabbath 7-7
Match 2/8: Led Zeppelin II vs Paranoid 7-8
Match 3/8: Led Zeppelin III vs Master of Reality 6-8
Match 4/8: Led Zeppelin IV vs Vol.4 8-7
Juxons halvtidstankar:
Det är två orädda debutanter som inleder med stor beslutsamhet och övertygelse. Black Sabbaths rytmsektion kopplar ett resolut grepp om händelserna med tunga slag och mullrande basgångar. Led Zeppelin svarar med samma mynt fast med ett något kvickare fotarbete och vigare basgångar. Tempomässigt är det jämnt. Båda grupperna behärskar såväl långsamt som snabbt och besitter förmågan att slå om från tunga riff till klösigt drag och när Zeppelin strängar om till akustiskt kontrar Sabbath med munspel. När gonggongen ljuder efter första ronden är det jämnt skägg.
Båda förlitar sig till sitt bluesiga grundspel där Sabbath upplevs som något tryggare. Dessa lyckas utveckla spelet vilket tvingar Zeppelin att söka nya grepp. Men deras akustiska folktongångar står sig slätt mot Sabbaths bombastiska riffkanonad. Sabbath visar upp både kraft och finess och tvingar ner Zeppelin i brygga vilket står klart när den andra ronden klingar av. Halvvägs in i den tredje ronden är trycket konstant mot Zeppelin. De strängar om och experimenterar men Sabbath är nu i sitt esse. Gruppens tyngd och riff leder till det ena genombrottet efter det andra och Zeppelin söker desperat efter motmedel medan de väntar på gonggongens befriande klang.
Scenförändringen är inte total men markant när kombattanterna gör entré för fjärde ronden. Zeppelin rekapitulerar sin taktik och finslipar sina hittills bästa vapen. Deras offensiv är genomtänkt och variationsrik. Sabbaths tyngd har mattats av och i den virvlande anstormning de är utsatta för börjar de att experimentera. De lägger på fler gitarrlager och väver in nya mönster vilket ger dem möjlighet att retirera under ordnade former. Men Zeppelin vädrar blod och tvingar med varenda trick i boken in Sabbath i den svarta ringhörnan. När klockan klämtar har Zeppelin reducerat Sabbaths ledning, men när matchen omsider fortsätter är det alltjämt fördel Black Sabbath i denna halsbrytande holmgång. -Juxon
Uffes halvtidstankar:
På förhand kändes denna duell oerhört oviss och det visade sig att känslan inte var obefogad. Kombattanterna visar i den första duellen hur de båda kämpar med att hitta rätt musikalisk stig att vandra på. De har de rätta verktygen, de vet vad de vill bygga men ritningen är fortfarande något oklar. Medan Led Zeppelin levererar en explosiv form av blues där det fria tänket ständigt känns närvarande så kontrar Black Sabbath med ett tyngre och mer fokuserat sound där finurligt musicerande och underliggande melodislingor bildar ljudlandskapet. Att den första duellen slutar oavgjort känns full rimligt med tanke på att de båda levererar stabila debutalster med några toppar vardera.
Inte mycket tid hinner gå mellan gruppernas första respektive andra album men musikaliskt tar de jättekliv. Zeppelin visar att deras folkmusikinfluenser kommer vara en stor del av deras framtida ljudbild och med ”Whole Lotta Love” sätter de den tunga bluesrocken på kartan. Sabbath i sin tur blir tyngre och starkare med låtar som ”Iron Man” och den för doom metal så viktiga ”War Pigs”. Att Sabbath vinner denna duell tillskriver jag antalet ”hits”. ”Paranoid” är helt enkelt ett bättre album rakt igenom.
Till den tredje holmgången så kom Zeppelin till spel med ett mer akustiskt sound medan Sabbath blir allt mörkare. Här tycker jag inte att det är mycket till duell att prata om vilket resultatet också vittnar om. Zeppelin anfaller i och för sig med snygga bluesballaden ”Since I've Been Loving You” och mäktiga ”Gallows Pole” men det är ändå ingen match för Sabbath som hostar igång med ”Sweet Leaf” och ytterligare en musikgenre har fötts - stonerrock. Sedan krossar de allt motstånd med episka ”Children of the Grave” cementerar skapandet av heavy metal med ”Lord of this World” och ”Into the Void”. Zeppelin gör en bra match, de spelar underhållande, men det är ändå ingen match för Sabbaths blytunga anfallsspel.
Precis när man tror att storebror Zeppelin har blivit omsprungen så levererar de sitt fjärde album och de tar en ganska odiskutabel seger trots det jämna slutresultatet. Ett varierat material bjuder på god dynamik och med ånglok som ”Black Dog” och ”Rock and Roll” så är det svårt att stoppa ett skenande tåg som dessutom bjuder på den tidlösa klassikern ”Stairway to Heaven”. Det slår mig när jag lyssnar att det sänker sig en påtaglig vördnad över stämningen i rummet när en låt som ”Stairway to Heaven” spelas. Både kropp och själ hamnar i zenit och man inser att det är perfektion man lyssnar på. Andra gånger jag har upplevt samma sak är när Deep Purples ”Child in Time” och Black Sabbaths ”Heaven and Hell” har avnjutits. Att det är brittiska band som bjuder på dessa stunder av yttersta njutning ser jag inte som någon tillfällighet. Black Sabbath hade dock behövt värva in just ”Heaven and Hell” inför den här duellen för att ha haft en chans. Deras fjärde, tillika Iommi-kontrollerade, album är förvisso fyllt till bristningsgränsen med typiska Iommi-riff, melodier och annat godis men de riktigt topparna saknas. ”Wheels of Confusion” och ”Under the Sun” i all ära men det är albumets starka helhet som gör att Sabbath trots allt ger Zeppelin en match i denna fjärde duell.
De båda banden inte bara följs åt i antalet släppta album samt till och från replokalen, deras utvecklingskurva ser även den ungefär likadan ut. Båda grupperna ger oss oförglömliga ögonblick, skapar tidlösa klassiker och skänker timmar av njutning. Andra halvlek ser klart spännande ut och det är fullständigt omöjligt att ens försöka sig på att skapa sig en uppfattning hur det skall gå. Det vi vet är att vi har flera timmar av fantastisk musik att ta del av innan en vinnare kan koras. -Uffe
Kommande duellmatcher:
Match 5/8: Houses of the Holy vs Sabbath Bloody Sabbath
Match 6/8: Physical Graffiti vs Sabotage
Match 7/8: Presence vs Technical Ecstasy
Match 8/8: In Through the Out Door vs Never Say Die
