ULFSTOCKDUELLEN:SAMMY HAGAR vs TED NUGENTMatch 1/10Nine On a Ten Scale vs Ted Nugent

Sammy Hagars kaxigt titulerade solodebut "Nine On a Ten Scale" (1976) som spelades in med hjälp av studiomusiker är en brokig historia med toppar i den ettriga, rytmiskt ombytliga "Urban Guerilla" och bluesrockiga "All American". Men Sammy bemästrar nyanserna i alla inriktningar från calypsopop i Van Morrison-låten "Flamingos Fly" via space rock i "Silver Lights" till episk bluesdramatik i Donovans "Young Girl Blues". Tyvärr är produktionen tam och låter inte musiken blomma ut i sin fulla potential.

Uncle Ted Nugent är däremot pang på rödbetan. Ja så till den milda grad att han inte tänkt igenom hur han ska presentera "Ted Nugent" (1975) på bästa sätt. Han låter den mäktigt gungande "Stranglehold" inleda istället för att avsluta debutens första sida vilket nästan kväver de efterföljande låtarna. Vilken tur då att "Stormtroopin'", "Hey Baby", "Just What the Doctor Ordered" och "Snakeskin Cowboys" fräser som smöret i en stekhet panna. Om kompositören Nugent varit lika flink som gitarristen så hade materialet varit mer variationsrikt. Albumets avslutning känns därför något enformig och repetitiv.

Duellpoäng:

Nine on a ten scale: 6/10

Ted Nugent: 7/10

ULFSTOCKDUELLEN:SAMMY HAGAR vs TED NUGENT

Den ene är tequilabaron och samlare av muskelbilar. Den andre nykterist och vapenfetischist. Båda är amerikanska superpatrioter och lever Tarzan på scen. Vilken duell i hård amerikansk rock'n'roll det blir mellan Sammy Hagar och Ted Nugent!

De båda vännernas karriärer har också tagit väldigt snarlika vändningar. Solokarriärerna inleddes 1975. Hagar efter några år som sångare i gruppen Montrose medan Nugents första grupp var The Amboy Dukes. Båda bröt med sina skivbolag 1980 för att bli signade av hårdsatsande bolag; The Red Rocker lämnade Capitol för Geffen samtidigt som The Motorcity Madman gav upp Epic för Atlantic. Sedan var det sikta mot stjärnorna. 1986 debuterade Sammy i Van Halen medan Ted startade supergruppen Damn Yankees tre år senare. Och tro det eller ej. När millennieskiftet närmade sig var de två återigen etablerade som soloartister och nu skall vi se vem av de två som lyckats bäst på solokvist!


Avgjorda matcher:

Match 1/10: Nine On a Ten Scale vs Ted Nugent 6-7
Match 2/10: Sammy Hagar vs Free-For-All 7-6
Match 3/10: Musical Chairs vs Cat Scratch Fever 7-6
Match 4/10: Live 1980 vs Intensities In10 Cities 8-5

Match 5/10: Street Machine vs Weekend Warriors 8-6

Kommande matcher:

Match 6/10: Danger Zone vs State of Shock/Scream Dream
Match 7/10: Standing Hampton vs Nugent
Match 8/10: Three Lock Box vs Penetrator
Match 9/10: VOA vs Little Miss Dangerous
Match 10/10: I Never Said Goodbye vs If You Can't Lick 'Em...Lick 'Em

IN ROCK REVISITED

I går hade vi i Ulfstockledningen en heldag där vi sammanfattade årets festival, spånade idéer inför nästa års begivenhet, samt lyssnade på massa musik så klart. Jukka tog direkt i med hårdhandskarna och tvättade ett stort gäng vinylskivor medan vi lyssnade på både Billy Joel och The Edgar Winter Group som Slade och Deep Purple. Sedan tog ett par Ulfstockduellmatcher vid och medan dessa underhållande matcher pågick så lyckades vi få fram en hel bunt coola idéer inför kommande Ulfstockdueller! Vilka som möttes i dessa dueller och vad som komma skall får ni bara reda på om ni kikar in i alla fall minst en gång i veckan här på Ulfstocksidan. Vi kan inte lova att hemsidan uppdateras så ofta men ta som vana att kolla in här på Ulfstock så det sätter sig i ryggraden på er.

Som avslutning tog vi oss an att betygsätta Deep Purples klassiker In Rock en gång till. Jukka hade nämligen köpt ännu ett exemplar (denna gång på Sverige-press!) av detta fantastiska album i sin eviga jakt på det perfekta ljudet. Så ja, varför inte ge skivan ytterligare en chans på Ulfstocktoppen tänkte vi? Döm om vår förvåning när poängen steg ganska dramatiskt denna gång! Från 7,9 poäng till 8,4 poäng! Hur det kan bli så finns det lika många frågor på som svar så...ja...hur som helst, det viktigaste är att vi i festivalledningen har full koll...vilket vi har...vi lovar.

Hur som helst, vi ville bara kika in och berätta om vårt lilla planeringsmöte samt meddela att det inom någon vecka så kommer nästa spännande Ulfstockduell att presenteras!

/Ulfstockledningen

ULFSTOCKDUELLEN:JOE BONAMASSA vs WALTER TROUTMatch 1/8:A New Day Yesterday vs Life in the Jungle

Nyckelordet är kraftfull redan på artisternas respektive debutalster. Bonamassa är 23 år gammal när A New Day Yesterday släpps och han är som en kalv på grönbete. Halva albumet består av högkvalitativa covers, huvudsakligen på artister från den brittiska bluesboomen, och gitarrspelet sprakar och dånar som ett åskväder. Men han har långt kvar när det kommer till att skriva eget material. För att inte tala om sången som i det här skedet ännu är synnerligen oskolad.

Vid 39 års ålder inleder Walter Trout sin solokarriär och med sin digra erfarenhet av att vara stjärngitarrist åt andra artister är det ingen slump att hans spel är briljant. På Life in the Jungle debuterar Trout som sångare och precis som gitarrspelet är det passionerat och själfullt. Albumet är inspelat i Stockholm och kryddat med några upptagningar från Midtfynfestivalen i Danmark. Livespåren låter förbluffande bra och smälter naturligt in i albumets lediga och livevibrerande karaktär. Däremot är gitarrsolona väl långa och utdragna i covervalen från Fyn. Men tolkar man Jimi Hendrix, Buddy Guy och John Lee Hooker på sin efterlängtade debut är det lätt att bli ivrig. Titelspåret och Good Enough to Eat uppdagar också att Trout är en skicklig låtsmed.

Duellpoäng:

A New Day Yesterday: 6/10

Life in the Jungle: 7/10

ULFSTOCKDUELLEN:JOE BONAMASSA vs WALTER TROUT

Han har kallats bluesvärldens frälsare. Det är måhända ett starkt epitet, men Joe Bonamassas betydelse när det gäller att popularisera och föra ut bluesmusiken till en yngre generation är obestridlig. Han albumdebuterade år 2000 och har sedan dess gett ut hela tio studioalbum i eget namn, tre tillsammans med Black Country Communion, två med Beth Hart och ett som medlem av jambaserade fusiongruppen Rock Candy Funk Party.

Bonamassa banade väg för en hel generation yngre bluesmusiker men vi har valt att ställa honom mot bluesrockräven Walter Trout. Trout är nämligen den ende som kan matcha Bonamassa när det kommer till produktivitet och kvalitet. Trout började som kompmusiker hos bland annat John Lee Hooker och Joe Tex innan han blev medlem av Canned Heat 1981. Efter det var han sidekick åt John Mayall i dennes Bluesbreakers i några år innan han vände blad helt och blev soloartist 1989. Ren från droger i pånyttfödd som artist i eget namn gav Walter Trout Band ut sin debut 1990.

Liksom sin yngre kollega är Trout en gudabenådad gitarrist. Hans eldkraft påminner mer om Gary Moores riviga men samtidigt själfulla spel än den tekniskt fulländade Bonamassas. Att båda utvecklats väsentligt som sångare under 2000-talet är intressant, men det är den kraftfulla bluesrocken som är den mest spännande jämförelsegrunden mellan Bonamassa och Trout.

Avgjorda matcher:

Match 1/8: A New Day Yesterday vs Life in the Jungle 6-7
Match 2/8: Live From the Royal Albert Hall vs Alive in Amsterdam 8-8

Kommande matcher:

Match 3/8: So, It's Like That vs Prisoner of a Dream
Match 4/8: Blues Deluxe vs Transition

Match 5/8: Dust Bowl vs Blues for the Modern Daze

Match 6/8: Driving Towards the Daylight vs Luther's Blues

Match 7/8: Different Shades of Blue vs The Blues Came Callin'

Match 8/8: A New Day Yesterday Live vs No More Fish Jokes

ULFSTOCK 2015 - BILDBEVISEN

Ulfstock inleds alltid med blues och vad är då inte
bättre än att sparka liv i Stevie Ray Vaughan?

Graveyard var näst ut på tur med sin gungande retrorock.

Bröderna Z lyssnar till lögnerna från den andra soffan.

Asia spred progressiva rocktoner och vackra melodier.

Benhårda Suicidal Tendencies livade upp.

Heavy Pettin' imponerade på Festivalgeneralen.

Jackson Browne fick äran att spela på lunchen.

Festivalbesökarna är oerhört taggade inför andra halvlek...

...som inleddes med Bruce Dickinson...

...fortsatte med Blackberry Smoke...

...innan Audioslave intog scenen.

Årets special guest-slot var inga mindre än Rainbow!

Dennis kunde knappt tro sina ögon när bandet steg upp på scen.

Sedan blev spänningen olidlig för Dennis innan
han fick reda på vilka poäng Rainbow fick.

Twisted Sister var den hemliga headlinern!

Ulfstock har alltid några band som står redo att agera på efterfesten.
I år inleddes den av Europe som levererade sitt senaste verk.

Sedan kikade Blue Öyster Cult förbi...

...som bröderna Z bevittnade högaktningsfullt.

Sedan tog Freddy fram Claes Månsson-gitarren och visade ett riff.

Som om inte Freddys riff var nog så visade
Michael Schenker prov på sina gitarrkunskaper.

Hela festivalen rundades av med hjälp av AC/DC och som ni ser
så kämpade vice festivalgeneralen tappert på in i det sista!