I BACKSPEGELN: LIVESTOCK 2024

  Årets LiveStock hade en något mindre publiktillströmning än vanligt i år på grund av konkurrerande arrangemang och förpliktelser. Festivalen tuffade dock i gång på utsatt tid med den skönsjungande bluesrockgitarristen Christone Ingram, även kallad Kingfish, på en lätt omarrangerad festivalscen. Med delar av Generalens vinylbibliotek i ryggen och den legendariska Falcon falken rakt ovanför sig smorde Kingfish publiken med själfull rhythm and blues-influerad musik. Att ynglingen från Clarksdale är en fullfjädrad gitarrist visste vi, men gosse vilken sång! Robert Cray har definitivt en tronarvinge i salongsbluesgenren.

Näst på tur stod den föga buskablyge Tjuren från Wales. Med ett snärtigt komp och stormigt blås i ryggen förde Tom Jones in revy- och kabarémusiken på en alltmer svällande festivalrepertoar. Ingen anledning till oro dock, det var tillräckligt mycket riv och klös i musiken för att tillfredsställa alla rockrävar i publiken.

På tal om rockrävar. Deep Purple kom att fyra av ett parti hårdrock med imponerande ackuratess. Just denna tredje upplaga av bandet infogade gärna bluesiga inslag i sin ekvilibristiska rock´n´roll vilket gav utrymme för enastående individuella nummer för samtliga medlemmar.

Dags för festivalchili och måltiden kryddades av ingen mindre än fusiongitarr-esset Larry Carlton. Rytmer och melodier från såväl Latinamerika som Nordamerikas slätter gav extra sting åt Generalens utsökt eldiga gryta.

Billigt knep eller fårfuffens, det var i alla fall inget billigt eller fåraktigt över Cheap Tricks energiska hitkavalkad. Det är ingen liten sak att förse radion med slagdängor men att på scen förvandla dessa till gnistrande fyrverkeripjäser är en konst. Livsbejakande rock´n´roll är bara förnamnet.

Om den omarbetade scenplaneringen hade gett tillfredsställande resultat så här långt är det ingenting emot konsertupplevelsen som väntade publiken när The Who hamrade fram rockoperan Tommy med efterföljande hitkavalkad. Festivalbesökarna följde varenda basgång, pukslag och strängsmekning med förtjusning och klarheten i musikframförandet tronade som ett detaljerat hantverk i Uffes Groove Cave. Det konstaterades att den längsta konserten i festivalens historia också blev den mest välljudande.

/

ULFSTOCKDUELLEN:VAN HALEN vs AC/DCMatch 1/5Van Halen vs Let There Be Rock

 

Van Halens självbetitlade debutalbum är utvecklat och inrepat på trädgårdsfester i Pasadena strax utanför Los Angeles och är i princip en enda klang och jubelföreställning. Partytricket? Gitarrspelet. Gruppens höghastighetsboogie och rock’n’roll ångar som ett tåg med ett sprakande gnistregn av klämtande gitarrtoner från rälsen. Albumet är med rätta legendariskt tack vare detta, inte minst låtar som Eruption, Ain’t Talkin’ ’bout Love och I’m the One. Kompositionsmässigt skulle gruppen komma att mogna men identiteten som Amerikas rullande rock’n’roll-cirkus var komplett med sångaren David Lee Roth som publikdomptör.

Let There be Rock är AC/DC:s tredje internationella album och jämfört med sina föregångare är det hårdare, tuffare och ettrigare; lite mindre bluesrock och mer adrenalinstinn Chuck Berry. Albumet är väl upplagt och startar med ett stadigt gung i form av Go Down och Dog Eat Dog innan fyrverkerierna startar med titelspåret och Bad Boy Boogie. Det är avskalad, taktfast gitarrdriven rock’n’roll och ska du stampa jordgolv hittar du inget bättre soundtrack. Avslutningen med Hell Ain’t a Bad Place To Be och Whole Lotta Rosie är som ett kondensat av albumet så långt men med en höjning av nätspänningen från 220 volt till det dubbla.

Duellpoäng:

Van Halen: 8/10
Let There Be Rock: 9/10

ULFSTOCKDUELLEN:VAN HALEN vs AC/DC

Två brödrapar, två band. Det ena bildat i USA av de i Nederländerna födda Alex och Edward Van Halen och det andra i Australien av de från Skottland emigrerade Angus och Malcolm Young. I år är det 40 år sedan de delade scen på Råsunda stadion i Stockholm under baneret Monsters of Rock där även Mötley Crue medverkade. Men vilket av de båda banden är bäst? Ulfstock gör nedslag i gruppernas kataloger och ställer album mot varandra i något som kan liknas vid ett mästarmöte i tungviktsklassen.


Avgjorda matcher:

Match 1/5: Van Halen vs Let There Be Rock 8-9

Kommande matcher:

Match 2/5: Fair Warning vs Powerage
Match 3/5: 5150 vs Back in Black
Match 4/5: For Unlawful Carnal Knowledge vs The Razors Edge
Match 5/5: Live: Right Here, Right Now. vs Live

ULFSTOCK AWARDS 2023

Så var det då dags att prisa musikåret 2023 och Ulfstock Awards hölls i år i Uffes Groove Cave i Sandared. Då detta är ett inofficiellt Ulfstock-arrangemang så blev det som vanligt planerat på stående fot i stundens hetta men en god chili och ett trevligt häng blev det trots allt.

Och vinnarna är…


Årets mest spelade (skiva/band/genre):

Uffe: Clutch
Mycket stoner och punk har spelats i omgångar under året och vissa skivor med tex NOFX och Nebula har snurrat flitigt men utan tvekan så har alltid Clutch funnits där hela tiden som en trygghet i tillvaron. Deras dubbelalbum Robot Hive/Exodus var för övrigt en kandidat till årets roligaste inköp till samling.

Juxon: Klassisk musik
Gott och väl 90% av det som snurrat hemma i år sorteras under klassisk musik. Upptäckterna har varit många och känslan av att avtäcka lager på lager i en musikgenre jag inte utforskat tidigare är spännande. Årets mest spelade verk är Anton Dvořáks symfoni nr. 9.


Årets upptäckt/överraskning:

Uffe: Foghat - Under The Influence (2016)
Upptäckte av en slump att Ginza hade detta albuma upplagd för beställning, och blev senare glatt överraskad när den faktiskt dök upp. Bandets bästa giv sedan 70-talet!

Juxon: Exit Stage Left - Appleberry Trees
Ett oerhört rikt progrockalbum med influenser från åttiotalets Rush och Peter Gabriel. Och de är ifrån Borås!


Årets bästa/roligaste inköp till samlingen:

Uffe: 4 x U.D.O. (Solid, No Limits, Holy, Man and Machine)
Fyra av de viktigaste heavy metal-plattorna under min uppväxt, alla har kanske inte stått emot tidens tand men nostalgifaktorn slår i topp. Och ytterligare en skiva (No Limits) till mina tio jag skall ha med till en öde ö är säkrad!

Juxon: Klassisk musik
På 18 månader har jag byggt en samling på 180 album klassisk musik, främst genom bulkinköp till ett snittpris på strax över 10 kr per album! Konkurrensen var hård från de ommastrade Van Halen-albumen med Sammy Hagar på sång, men känslan av att göra fynd är svår att bräcka.


Årets album:

Uffe: Foghat - Sonic Mojo
Inte årets BÄSTA album men det är ÅRETS ALBUM för min del. Årets bästa album kan jag nog inte utse då det är mycket bra men inget superduper bra som släppts under året. Men Foghats nya skiva är utan tvekan det album som jag varit mest exalterad över hela året. Från nyheten att den skulle släppas, till förhandsbokningen överraskande nog ramlade in på Ginzas sida, väntan på släppdagen, väntan på brevbäraren, öppnandet av paketet och till slut första snurren. Bubblare: Danko Jones, U.D.O. och Industrial Puke.

Juxon: Exit Stage Left - Appleberry Trees
Albumet är oerhört starkt och variationen stor. Jag håller tummarna för att bandet får spela mycket live och fortsätter att utvecklas. Bubblare: Uriah Heep, The Answer och John Mellencamp.

I BACKSPEGELN: ULFSTOCK 2023

Så här när höstmörkret lägger sig över vår tillvaro vill man gärna blicka tillbaka på ljusare tider. Som när vi i augusti intog Hulta Meadows för Ulfstock XI.

Till skillnad från tidigare år har vi kortat ner speltiden något. I stället för tio band plus lunchakt gav vi i år plats för åtta plus ett. Detta ställer givetvis högre krav på de artister som kliver upp på scenen; publiken vill ju ha sina förväntningar på en högklassig och variationsrik festival infriade.

Peter Green dukade upp en färggrann picknick. Mestadels i blåtoner som seden bjuder men det var långt ifrån träskblues och pråmdragarsånger. Greens blues är snarare av sorten som får lyssnare av allt från latinamerikanska rytmer till hårdrockare att känna igen sig. En med andra ord synnerligen lämplig inledningsakt.

Och Sugarloaf var inte sena att haka på Greens vidöppna inledning. Det öppensinniga bergsfolket från Colorado gled sömlöst in med ett bluesbottnat sväng som om de ville bjuda in Peter Green till att jamma med dem.

Kontrasten blev desto större när Exit Stage Left klev in genom åttiotalsdörren och lyckades trixa till en medryckande föreställning där toner av The Police möttes i en vänskaplig brottningsmatch med Rush.

Entombed tampas i en helt annan viktklass. Och med klart tyngre vapen. Resultatet blir både intensivare, mer kraftfullt och offensivt utan att för den skull tappa ett uns av det sväng och gung som präglat musiken så långt.

Dags för lunchkonsert och årets blodsockerhöjare Robert Palmer. Världens mest välklädde rockartist serverade allt ifrån salt till sött med ett leende på läpparna.

Med höfterna alla redan i gungning kom publiken tillbaka till scenområdet där Billy Squier omöjliggjorde lunchkoma med sin bredbenta, allsångsvänliga arenarock.

Mer nedstämt men inte mindre medryckande var Corrosion of Conformitys fräscha Black Sabbath-klämtande muskelhårdrock. Tankar uttrycktes ganska snart i publiken om att Pepper Keenan och Tony Iommi borde förena sina talanger i ett gemensamt band.

För första gången på 57 år kliver The Beatles upp på en konsertscen men efter ett par riff in i Taxman var det som att tiden hade stått stilla. Eller är det musiken som är tidlös? Ja, och då är väl festivalen slut nu då? Nej för bövulen! Ut stormar Accept och snart har alla i publiken en välstämd luftgitarr runt halsen och morrar i kapp med Herr Dirkschneider. Objection overruled? Jawohl!

ULFSTOCK 2023 - SPELSCHEMA

 

ULFSTOCK 2023 - LINE-UP

 

Peter Green

”In The Skies”

När public service är ett minne blott går Ulfstock in i sitt andra årtionde som folkbildande  musiketablissemang. Som traditionen bjuder har vi även i år en artist som förknippas med blues som startskott, den här gången en återvändare!

Peter Allen Greenbaum föddes i London 1946 och var det yngsta av fyra barn i en judisk familj. I tonåren blommade han ut i den gynnsamma mylla som Londons musikscen utvecklades till under 60-talet. ’65 ersatte han Eric Clapton i John Mayall’s Bluesbreakers, ’67 bildade han Fleetwood Mac vilka han lämnade stegvis under början av 70-talet för att inleda en solokarriär.

Soloartisten Peter Green, vars låtar spelats in av vitt skilda artister som Santana och Judas Priest, föredrar att späda sin blues med många olika ingredienser men musiken är alltid skönt svängande blues, ibland med hans personliga sång, ibland instrumental.

När The Green God, eller Greeny som han ibland kallas, gick bort 2020 stod en lång rad musiker och sörjde. Inte minst Gary Moore som bara några år tidigare gett ut coveralbumet Blues for Greeny i ett kombinerat försök att hitta inspiration och sprida tidlös musik.

Sugarloaf

”Sugarloaf”

Som alla vet är Ulfstockfestivalen inte enbart en festfylld festival utan även ett forum för upptäckandet av nya musikaliska nyanser. Med detta i åtanke tänker vi försiktigt börja närma oss Los Angeles och San Fransisco i skarven av 60- och 70-talet. En tid då sinnen och musik sattes fria med hjälp av diverse substanser. Psykedelisk rock, psychrock eller jamrock har det kommit att kallas. Men innan vi vågar oss in i denna värld fylld av trattcigaretter och regnbågsfärgade svampar så tar vi oss till Denver, Colorado runt samma tid. Här startade bandet Chocolate Hair upp sin verksamhet men bytte innan debuten namn till Sugarloaf efter ett berg i samma stat. Musikaliskt var de skelögda med ena ögat mot det brittiska öarna och den gungande bluesrocken och det andra riktat mot Kaliforniens bubblande pyschrockrörelse. Resultatet blev ett jammigt, svängigt och då ett smått eget uttryck. Bandets produktiva karriär tog slut efter fyra album på nästan lika många år men vår resa in i det dimmiga 60-talet kära Ulfstockare, ja den har bara börjat.

Exit Stage Left

”Appleberry Trees”

Ulfstocks musikradar är ständigt påslagen och registrerar talang var den än befinner sig, från bergen i Colorado till andra sidan graven, och det känns naturligtvis lite extra roligt när den signalerar positivt för aktivitet i grannkvarteret. Exit Stage Left är en synnerligen lovande kvartett från Borås som spelar progressiv rock. Bandnamnet ger associationer till Rush och visst hör man lite ekon från den kanadensiska trions åttiotal men absolut inte så att det distraherar. Musiken är glad, somrig, uppsluppen och ger positiva vibbar. Det är ärtigt men samtidigt finns där ett djup som lockar till upprepad lyssning. Vad mer kan man begära? Jo en plats på Ulfstock XI!

Entombed
”DCLXVI: To Ride, Shoot Straight And Speak The Truth”

Från smäktande finlir till förkrossade tunggung. På Ulfstockfestivalen får man upplev det mesta och det bästa i musikväg och så även i år. I den tyngre kategorin detta år så kommer ni få lära känna tidernas bästa dödsmetallgäng. Entombed var inte först men de var definitivt ett av de mest stilbildande banden inom death metal. Med sin debut Left Hand Path så satte de gitarrsoundet ”buzzsaw” på kartan och genregrenen Swedish Death Metal var född. Med åren kom deras musik bli alltmer svängigare och ”rockigare” vilket ledde till att de även tillskrivs upphovsrätten till vad som idag kallas death’n’roll. Vad de kommer bjuda på när de intar scenen på Hulta Meadows vet vi inte i dagsläget men att det blir förkrossande bra det kan vi räkna med.

Billy Squier
”Hear & Now”

Dags för en riktig doldis. Ja, i själva verket är Billy Squier själva sinnebilden för begreppet doldis. Efter att ha prövat sig fram i bandet Piper fick Squier sitt genombrott i början av 80-talet. Det handlade om osötad arenarock med känsla för enkla men säregna låtar. Freddie Mercury och Brian May gästade gärna hans inspelningar – Freddie körade på tre album faktiskt – och ett par av hans låtar är flitigt samplade i hip hop-världen. Men 1984 hände något märkligt. Videon till låten Rock me tonite ansågs vara för ostig. Ostig, 1984? Allt på tv förutom den årliga reprisen av Bergmans Det sjunde inseglet var ostigt 1984! I vilket fall som helst blev Squier ett slags persona non grata som ingen förutom vännerna i Queen ville befatta sig med och hans karriär förångades som en fis i rymden.
Dags för upprättelse. Billy Squier förtjänar respekt för sina många bidrag till rockhistorien och kommer till Ulfstock för att påminna oss alla om det.

Corrosion of Conformity
”Deliverance”

New Orleans, Louisiana, denna ständigt bubblande häxkittel av mat, musik och dekadens. På ytan är musiklivet mest blues, jazz och allmänt mycket blåsinstrument. Men under ytan, i de skumma träsken, gror ständigt intressanta hårda akter upp. Ett av dessa band började karriären (och har förvisso fortfarande sitt säte i Raleigh, North Carolina) med att lira hardcorepunk för att efter några album styra sitt sound mot ett mer metalliskt håll och få epitetet crossover. När de efter några medlemsbyten (in kom bland annat en viss Pepper Keenan som omlokaliserat sig från Oxford, Mississippi till New Orleans) och tog nästa steg så började ett mer organiskt och svängigt sound ljuda från träsken. Nu förenar de sydstatsrock med stonerrock, filtrerar det genom nämnda stads nattliv och voodooprästerna skänker liv åt skapelsen under en svart sabbat. Bandet heter Corrosion of Conformity och nu tar de sin musik till Hulta Meadows och Ulfstockpubliken.

The Beatles
”Revolver”

När man diskuterar rockmusikens ursprung och framväxt kommer man oftast fram till samma grundbultar: bluesen, jazzen och countrymusiken. På detta skapade Chuck Berry och Elvis rock’n’roll och plötsligt är vi framme vid The Rolling Stones, de tidigaste artisterna vi så här långt haft besök av på Ulfstock och den ena av rockmusikens urkrafter. Ja, den ena, för som bekant finns till varje kraft en motkraft…
Utan The Beatles, aktiva 1960-70, hade populärmusiken inte varit sig lik. De gick från Chuck Berry-covers och glättiga slagdängor till att spela in melodier framlänges, baklänges och från sidan. Tillsammans med Rolling Stones var de som ett ungdomskulturellt yin och yang och lämnade få om några stenar ovända. Eller vänta nu… senast de uppträdde live var på ett tak i London 1969 vilket knappast kan kallas för en konsert. Innan dess var det i augusti 1966! Det måste vi åtgärda så Ulfstock, håll till godo, från Liverpool, England – The Beatles!

Accept
”Objection Overruled”

När årets Ulfstockfestival avslutas så tar vi oss via special guest The Fab Four till der Hauptakt Fantastischen Vier! Ja men visst är det inte de teutoniska heavy metal-giganterna Accept som äntligen kommer till får festival! Men fyra? Brukar de inte vara fem i bandet? Jo vanligtvis men just denna gång så kommer Accept som en kvartett. Men har de verkligen inte spelat på festivalen innan? Nej faktiskt inte, vi fick dubbelkolla ett par extra gånger men de har aldrig ärat oss sin närvaro även om det känns så. De har i och för sig visat prov på sin scenenergi på LiveStock och deras mest legendariske sångare har kört ”solo” på vår huvudfestival så det kan vara det som lurar oss. Hur som helst så är det ändå dags att välkomna ett av tidernas bästa och mest klassiska heavy metal-band som kommer avsluta festiviteterna på bästa möjliga sätt! Jawohl!

I BACKSPEGELN: LIVESTOCK 2023

Traditionsenligt inleds en festival i Ulfstocks regi bluesosande och visst osar det bränt om gitarr och förstärkare när Pat Travers med band intar scenen och bränner av ett koppel bluesrockrökare av finaste snitt. Kanadicken och hans kamrater får det att både gunga och svänga så att allas stela leder mjukas upp. Tur var väl det för när Kansas sedan bjöd upp till spänstig dans med sina progressiva och yviga toner så var det risk för sendrag. Med snygga melodier, oerhört välkomponerade stycken och årets kanske vassaste musiker på scen så flödade superlativen i publiken.

Än mer dansat blev det när äntligen en kvinna tog plats i herrarnas dans och det var inte vilken kvinna som helst utan kanske den främsta av dem alla. Aretha Franklin må ha bjudit oss på en del ”enkla” popsånger i sitt set men när en låt väl passerat Franklin-filtret så är det en soulfylld och svängig mästerlig produkt som tittar fram. Om vi inte dansat innan så svängde vi våra lurviga rejält nu. Till och med Ray Charles lyckades hitta rätt för ett gästspel och vem var egentligen killen som spelade congas så galant?

Stämningen var på topp, värmen i publikhaven började småkoka och det var dags att sätta sig till bords för inmundigade av festivalchili. Bachman-Turner Overdrive spelade upp medan vi satt till bords och vi blev varmare av chilin och än mer spritt i benen av kanadickernas gungande rock. Var skall detta sluta mån tro? Morgondagens träningsvärk har redan börjat försöka komma till tals.

Daniel Norgren sveper då in som en lugnande burk liniment och ger oss sin eftertänksamma blues i ett makligt tempo. Vi kunde stilla våra kroppar, fylla våra kaffekoppar och sansa våra knoppar medan vi lyssnade på hans oerhört snygga kompositioner. Självaste Neil Young hade med lätthet funnit inspiration i hemmasonens musik om han bara behagat infinna sig i person. Men den behagliga och sansade bubbla vi blev invaggade i sprack och vi kastades direkt ut i en ny gungade dans när Clutch började spela upp. Maryland-kvartettens tunga bluesrock är själva definitionen av ordet sväng. Trummisens taktfasta men ack så yviga viftande med stockarna lägger grunden för en vild svängom i publikhavet. Bandet levererar ett dundrande bra set men blir till en lätt krusning på svallvågorna för när årets headline intar scenen så tar ett parti av hela havet stormar vid. The Rolling Stones rockar sockarna av oss och sätter ännu en vild dans i rullning. Britterna ger oss tidlös bluesig rock i ett kort men snärtigt set som ger mersmak. Publiken lämnas utmattad och hänförd. Vad har vi precis bevittnat? Stordåd? Nästa ankomst av vår frälsare? Nej, bara ännu en bejublad festival i Kamratföreningen Ulfstockarnas regi.

Vi vill med dessa rader tacka våra besökare, artister och frivilligpersonal för ännu en succé. Vi ses snart igen på Ulfstockfestivalen!
/Festivalledningen

LIVESTOCK 2023 - SPELSCHEMA

LIVESTOCK 2023 – LINE-UP

Bachman-Turner Overdrive

I år kan vi locka med Bachman-Turner Overdrive till de obligatoriska lunchbönorna. Räkna med ett hejdundrande gung och en lång rad långtradare* parkerade längs med Sörmarksgatan.
* När doften av chilli möter tonerna av BTO vädrar långtradarchaffisar morgonluft - gammalt Ulfstockordspråk.

Pat Travers

Den kanadensiske gitarristen och sångaren Pat Travers står inför sin 69:de födelsedag när han inviger LiveStock VI. Han förknippas närmast med bluesrock, men när artister som Paul Gilbert, Kirk Hammett och Glenn Hughes sjunger hans lov förstår man att Travers har många strängar på sin lyra. Vi säger att han spelar ulfstockrock, så det så.

Kansas

Den amerikanska delstaten Kansas är klassiskt indianterritorium och många platser och städer i staten bär namn som vittnar om ursprunget. Huvudstaden Topeka är ett sådant exempel. Ordet betyder ”bra plats att plocka potatis på” och möjligen var det därför trumslagaren Phil Ehart flyttade till England för att hitta musiker till sitt band. 1972 återvände Ehart dock till Topeka och återförenades med musiker han spelat med före sitt lycksökande i österled. Vilken tur att de döpte bandet till Kansas och inte Topeka!
Till LiveStock kommer Kansas lastade med stämsång, vackra melodier, fioltrudelutter och en del spännande taktbyten. Så ladda med pannband och vattenflaska, det blir svettigt!

Aretha Franklin

Det är för få kvinnliga inslag på våra festivalers olika scener men vi gör vårt bästa för att ändra på detta. Men när det kommer till kritan så spelar könstillhörigheten ingen roll, det är kvalitén på musiken som är det viktigaste. Och kvalité har denna dam levererat hela sin karriär. Hon skivdebuterade redan 1956 och är sedan dess den ouppnåeliga måttstocken för aspirerande sångerskor inom såväl gospel, jazz och soul som blues, rock och rhythm and blues. Hon är en amerikansk nationalklenod, hennes röst borde ingå i Smithsonian Museums och nu kommer hon till LiveStock. “For all of us here at LiveStock this is a long-awaited privilege and a great pleasure to bring on the number-one lady, Ms. Aretha…Franklin!”

Daniel Norgren

Man kan fundera över hur artisterna tar sig till våra evenemang. Årets line-up erbjuder en ganska bred variation sett till utbudet och det speglar minst sagt hur artisterna väljer att färdas. Pat Travers och hans band tar givetvis tåget. Resan tar lång tid men det är väääldigt blues att resa med tåg. Resekostnaderna stiger för Kansas och Aretha Franklin som flyger. Steve Walsh, sångaren i Kansas, föreslog att han och Aretha skulle ta en privatjet men det satte undertecknad stopp för – inget rajtantajtan före ”stocken”! Bachman-Turner Overdrive kompenserar för de höga flygpriserna med att lifta med diverse åkerier. Snacka om Not fragile! Och vår nästa artist, årets lokala stolthet Daniel Norgren? Han tar 201:an från Hökerum innan han byter till buss 200 mot Borås.

Clutch

Pro-rock, heavy blues, jam rock...kärt barns musikstil har många namn men bandet kallar vi kort och gott för Clutch! Ulfstockpubliken stiftade bekantskap med detta tungt gungande gäng redan 2013 när bandet då levererade sitt färska album Earth Rocker i sin helhet. Nu kommer de tillbaka för att visa oss vad de går för i ett liveformat. Kanske det bästa sättet att uppleva dessa amerikaner. Så tag spjärn för nu blir det åka av!

The Rolling Stones

Att avsluta någon av våra festivaler är bland det mest exklusiva man kan göra. Men det kräver också att man bjuder på något utöver det vanliga. Årets headline bildades redan 1962 och de turnerar fortfarande världen över och varje konsertkväll inför publikskaror som endast de största kan drömma om att få göra en enda kväll i sin karriär. Kan det vara världens största rockband genom tiderna? Förmodligen, och med LiveStock på turnéschemat så finns det snart inget som detta band har uppnått. Vi välkomnar inga mindre än The Rolling Stones!

STYRELSEPROTOKOLL 230304

STYRELSEPROTOKOLL ULSTOCK 2023-03-04

Plats: Hulta Meadows

Närvarande: Ordförande Ulf Classon, Vice Ordförande Jukka Paananen

Beslut:

LiveStock 2023 skall hållas på Hulta Meadows pga Uffes rådande livssituation. Vad detta innebär kommer Uffe att adressera våra medlemmar internt.

Datumet för Ulfstockfestivalen 2023 flyttade till 5 augusti.

Line-up för LiveStock 2023 spikades och Juxon skall spika spelschema.

Ny middagsakt för de kommande Ulfstockfestivalerna spikades.

Beslut att dra ned på antal band på våra festivaler togs. Ulfstockfestivalen går från 10st band/artister plus middagsakt till totalt 8st plus middagsakt. Antalet bokningarna till LiveStock hålls som vanligt lite ”flytande” men med färre speltimmar att tillgå. Detta för att göra våra festivaler mer attraktiva för våra besökare samt med förhoppningar att fler kan närvara under hela festivalerna.

Våra festivaler kommer från och med 2023 att hållas vartannat år i Sandared och vartannat år på Hulta. Tanken är att lätta på arbetsbördan på styrelsen samt ge våra besökare med lång färdsträcka lättare att besöka oss i alla fall vartannat år.

Uffe och Juxon kommer sluta betygsätta skivorna på våra festivaler. Känslan är att efter tio år så har detta moment spelat ut sin roll. Det är även svårt att betygsätta något man hör för första gången. Att betygsätta album kommer dock fortsätta men under andra former som skall arbetas fram.

/Ulfstockstyrelsen

ULFSTOCK AWARDS 2022

Så var det då dags att summera musikåret som gått och detta evenemang som tidigare har gått under namnet ”Det alternativa nyårsfirandet” är omdöpt och heter numera Ulfstock Awards! Detta är inget officiellt Ulfstockarrangemang utan mer ett tillfälle för Uffe och Juxon att träffas och lyssna på musik. Dock är Ulfstockmedlemmar välkomna om tillfället ges och i år halkade Broder Zamora in på en isfläck och deltog en stund. Alla vinnare hade samlats i våra lokaler på Hulta Meadows och det spisades så väl kaffe och läsk som vegetarisk gryta och tomater. En festkväll värd namnet.

Kategorierna är fyra till antalet och vinnarna och motiveringarna ser ni nedan:


Årets mest spelade album eller band/artist:

Juxon: Chris Rea - The Road to Hell
Uffe: Red Hot Chili Peppers - Unlimited Love
Zamora: Orbit Culture

För Fader Juxon så har året präglats av lite softare och tillbakalutad rock där gitarrgeniet Ry Cooder har varit en flitig besökare på skivtallriken men där Chris Reas klassiker ”The Road to Hell” från 1989 ändå snurrat mest. Lätt att förstå då herr Rea spelade upp inte bara superhiten som gett namn till albumet utan även en rad högkvalitativa låtar efter att han tagit emot priset.
För Broder Uffe fanns det inga tvivel om vilket album som spelats mest och det var Red Hot Chili Peppers tolfte studioalbum Unlimited Love som släpptes första april i fjol. Tillbaka i bandet är gitarristen John Frusciante och borta är den ibland epilepsiframkallande rocken. Nu har de hittat tillbaka till den soldränkta rockiga popfunken och soundtracket till Uffes sommar var ett faktum.
Broder Zamora hade ett tuffare år, rent musikaliskt alltså, då han upptäckte de svenska melodiska dödsmetallarna i Orbit Culture när de agerade uppvärmare åt Korn. Melodiska är att ta med en nypa svartpeppar då det även är tekniskt så det förslår men inte så illa så det behövs miniräknare.


Årets upptäckt eller överraskning:

Juxon: Johanna Lillvik
Uffe: The Chats
Zamora: Orbit Culture

Namnet Johanna Lillvik kan inte ha undgått någon som bor i våra trakter, speciellt inte för Juxon som till och med haft henne som elev i skolan. Vad man kanske inte vet, och därmed överraskningen, är hur fantastisk hennes musik är. Blues, rock och jazz blandat i en härlig mix med piano och Johannas fantastiska röst i mitten. Oerhört välproducerat och välkomponerat.
För Uffe blev årets upptäckt ett ”kärlek vid första lyssningen” möte då han ”sprang på” australiensiska The Chats på YouTube. Med energisk punkrock, glimten i ögat och en kaxig attityd fick han minsann snabbt lära sig vilka som är världens näst bästa band i och med låten AC/DC CD.
I Zamoras fall fick Orbit Culture ta emot även detta pris. Han inte bara upptäckte dem utan blev även överraskad av hur mycket han gillade det han hörde och lyssnade således en hel del på dem. En fingervisning på att det är kvalité ifall någon är ute efter lite hårdare grejer att spisa.


Årets bästa/roligaste inköp till skivsamlingen:

Juxon: Beardfish - Discovering Beardfish (5CD Box, 2016)
Uffe: Al Kooper Introduces Shuggie Otis - Kooper Session (LP, 1969)
Zamora: King Diamond - Them (LP, 1988)

Att Juxon har en fäbless för lite progressivare tongångar är inget nytt och i hans jakt på alster med den insomnade svenska gruppen Beardfish så hittade han guld förra året. En delikat liten 5CD-box med bandets fem alster utgivna på etiketten Inside Out. Smakproven som bandet spelade upp bjöd på meckiga riff men även tyngd och melodikänsla som till och med fick Uffe att bli sugen på ett inköp.
Uffes favoritinköp under 2022 vad dock något helt annat. Lite för dyr för att inhandla i fint skick på nätet och omöjlig att hitta i reabackar. Men så uppenbarade sig den andra volymen i Al Koopers Sessions-serie och klippet var klart! Herr Kooper med det då 15-åriga underbarnet och blivande supergitarristen Shuggie Otis jammar loss i soulfylld blues av finaste snitt. Uffes sista inköp på Robbe-D Vinyl innan ägaren Robert lämnade oss allt för tidigt.
Zamora i sin tur hade plockat upp ett finfint US original av King Diamonds tredje album Them. Ett måste i hans samling, speciellt nu när han blivit med ny svarv och allt. Kingen tackade med klassiska metaltoner och skönsång så till och med Juxon rycktes med, om än försiktigt.


Årets album:

Juxon: Thorbjørn Risager & The Black Tornado - Navigation Blues
Uffe: Scorpions - Rock Believer
Zamora: Slipknot - The End, So Far

Blues, rock och metal. Tre genres som under 2022 levererade det bästa av det bästa. För Juxon var valet enkelt när han väl fick höra danske Risager med band leverera sin omvälvande blues som täcker det mesta inom genren. Blues, blås, sväng och blåställ. Typ. Albumet är ett måste för älskaren av blues som tar ut svängarna.
Uffe i sin tur slog på stora trumman och hävde ur sig ”deras bästa sedan 70-talet” när han presenterade sin vinnare i form av Scorpions. Stora ord men också uttalade av en stor man. Skorporna har fått en pånyttfödelse med nye trummisen Mikkey Dee i ledet och det finns ingen tvekan om att Rock Believer är bandets starkaste album på många, många år.
Men ingen samling utan något från den hårda skolan och skall du ha ett benhårt album från 2022 så är senaste alstret från Slipknot ett måste. I alla fall om vi frågar Zamora. Det amerikanska kollektivet (ja så många är de) bjuder upp till en furiös mangeldans om än med snygga melodiska inslag. Dessa herrar fick dock bara ta emot pris och inte spela någon låt, ty det hade inte Juxons finjusterade anläggning mäktat med.


Där har ni dem kära vänner, alla vinnarna! Kom gärna med era egna vinnare i kommentatorsfältet på vår Facebook-sida.

/Ulfstockstyrelsen

I BACKSPEGELN: ULFSTOCK 2022

Vid det här laget är Ulfstock en högtid i paritet med julafton. Den andra lördagen i augusti varje år samlas vi för att fira. Vilka nissar som är på plats varierar från år till år men vi serverar alltid dopp i chili. Och precis som paketöppnandet på julafton är det presentationerna av våra artister som kittlar mest. Inför vårt jubileum gick vi igenom allas önskelistor, nagelfor vår ursprungliga vision för Ulfstock och rådbråkade våra hjärnor för det ultimata festivalpaketet.

Det bankar på dörren och ut på scenen kliver naturligtvis en äldre herre i skägg som sett likadan ut i urminnes tider. Billy F Gibbons infriar allas förväntningar med råbarkad, djupt bluesbottnande rockmusik. ”The Big Bad Blues” heter konceptet och det finns ingenting i framförandet som står i kontrast mot det. ”Missin’ Yo’ Kissin’” gungar likt ZZ Top och det där särpräglade elgitarrspelet väser som en svetslåga över hela framförandet. Festen har börjat.

När ridån går upp igen står vi inför The Eric Gales Band som presenterar en Jimi Hendrix-influerad form av modern bluesrock. Med sitt nedstämda grundriff och den gospelartade refrängen avslöjar ”Sign of the Storm” att ovanstående beskrivning är synnerligen bristfällig, men det vilar alltid något obeskrivbart över högtidsstunder.

Nästa bidrag härstammar från den australiensiska pubrockscenen. Don Walkers ettriga piano pepprar de konstant svängande låtarna och Jimmy Barnes skrålar för glatta livet när musiken pendlar mellan John Mellencamps heartlandrock i ”Khe Sanh” och Meat Loafs första fladdermus-äventyr i ”Home and broken hearted”. Men Cold Chisel är ingen ”one-trick pony”. I ”One Long Day” förvandlar man puben till en rökig jazzklubb utan minsta felsteg.

Nästa paket levereras inslaget i klassisk progrock och sett till utbudet så här långt kan man tro att Beardfish blir stående med skägget i brevlådan. Men Gävles stolthet visar att ett 65 minuter långt koncept på temat bekvämlighetszon och som musikaliskt spänner från Genesis till Motörhead kan vara både lättillgängligt och medryckande. Och högtidligt på ett brittiskt, närmast Dickenskt, vis.

Halvvägs in i The Allman Brothers Bands spelning dansar vår överraskande lättfotade festivalgeneral ut i köket och lägger sista handen vid årets festivalgryta. Det vilar en poetisk skönhet i sambandet mellan en vällagad chili sin carne och progressiv americana; tomatsåsen och kryddornas hetta mot de latinskt kryddade rytmerna och bönornas jordnära koppling till de bluesiga gitarriffen. De förföriska ångorna från köket och de sällsamma tonerna från festivalscenen förflyttar festivalbesökarna till en lägereld i vilda västern och jag är Clintan.

Under tiden som vi avnjuter lunchen skänker The Police välbehövlig svalka genom sin iskalla symbios av radiopop och reggaeinflurad new wave. Det är gruppens femte och sista föreställning för oss på Ulfstock och frågan är om de någonsin gjort ett bättre jobb.

Europe inleder andra halvlek med den makalösa ”War of Kings”. Det känns som att gruppens resa från uppgång till fall och pånyttfödelse varit nödvändig för att tukta de inneboende musikaliska andarna och slutligen förlösas i form av den classic rock-best de är idag. Deep Purple, UFO, Thin Lizzy och, faktiskt, Audioslave dyker upp som små notiser i Europes festivalsoundtrack, men aldrig så att de överskuggar gruppens identitet.

På tal om identitet. Näst upp Danzig med den oförliknelige Glenn Danzig i bar överkropp. Här blir den visuella uppenbarelsen nära på religiös men musiken visar sig leva upp till myten. Låtarna ”Long Way Back from Hell”, ”Her Black Wings” och ”Devil’s Plaything” är lika mustiga som titlarna och i Glenns djupa barytonstämma är det lätt att förstå hans smeknamn Evil Elvis. Luguber rock’n’roll som får solen att mörkna.

Och då passar nattens varelser på att äntra scenen. Kiss drämmer till med allt vad de har i eldkraft och visar med ”Creatures of the Night” att de visst har på Ulfstock att göra. Gruppens bombastiska set grundar sig i makalöst tufft trumspel och nyanlände Vinnie Vincents sylvassa gitarrfigurer. Men Gene är häftigast!

Mohahahaa… skrattar Tom Araya och sätter Slayer i rörelse. Med eller utan chili är ”Seasons in the Abyss” en tältrensare av guds nåde. För pentagrammen till trots bankar Dave Lombardo Satan och hela helvetet ur trummorna. Motorsågsmassakern framstår som Kalle Anka och hans vänner firar jul i jämförelse med de diaboliska gitarrkaskaderna ur Jeff Hanneman och Kerry Kings händer. Och på allt detta, mohahahaa, Tom Araya… Jag vågade inte röra mig ur fläcken på hela spelningen. Eller jo, när generalen vände (hur vågade han?) på skivan smet jag ut på toaletten och drog i mig dubbla doser bricanyl. Och detta är Slayers snällaste alster!

Att kröna denna milstolpe i vår festivalhistoria kräver något utöver det vanliga och i Chickenfoot möts det mesta av det bästa i perfekt balans. De är de den ultimata supergruppen där ingen sätter sin prägel framför någon annans. Deras musik bubblar över av livsbejakande tidlös rockmusik från 70-talets hjältar men med ambitionen att ta det vidare, inte fastna vid altaret. ”Avenida Revolucion” stampar igång föreställningen. Det låter stort, myndigt och förbannat fräscht i en ljudbild som är modern men ändå live. ”Soap On a Rope” är en klassiker, ”Get it Up” är som en karneval, ”Down the Drain” startar i ett funkigt jam som lyckas kännas tight i en alldeles för stor kostym. Vi kan nämna varenda låt men det skulle vara poänglöst. Sammy Hagar, Michael Anthony, Joe Satriani och Chad Smith – tack för att ni inspirerade oss till Ulfstock!

/Fader Juxon

------------  ------------  ------------

Traditionsenligt så betygsatte jag (Uffe) och Juxon skivorna och nu har jag inte räknat ut snittpoängen för varje år men det känns som detta år tog ledningen. Vinnaren var i och för sig odiskutabel på förhand även om undertecknad trodde starkt på Slayer.

9,08 Chickenfoot - Chickenfoot
7,66 Kiss - Creatures of the Night
7,45 Europe - War of Kings
7,43 The Allman Brothers Band - Seven Turns
7,36 Danzig - Danzig II: Lucifuge
7,25 Beardfish - +4626 - Comfortzone
7,10 Slayer - Seasons in the Abyss
6,80 The Eric Gales Band - The Eric Gales Band
6,75 Cold Chisel - Cold Chisel
6,36 Billy F Gibbons - The Big Bad Blues

Sen förärades jag av en väldig fin jubileumsgåva av broder Dennis. Paketet var väl inslaget och fyllnadsmaterialet som bestod av tidningspapper kommer jag ha som toalettlektyr i ett par år framåt. I paketet låg en rejäl flaska ”öl” av märket Liefmans Glühkriek som snabbt ställdes på kylning men som tur var inte blev drucken under kvällen. Efter lite forskning så visade det sig att drycken kommer som bäst till rätta om den dricks varm! Se där ja, blir att hålla sig till en kylslagen vinterkväll innan man provar den. Blir spännande!

Men det var inte allt, i paketet låg också kamratföreningens nya maskot! En rosa elefant! Dennis målade upp en vacker förklaring om hur klok och trogen elefanten är och gjorde liknelser med självaste festivalgeneralen. Kortfattat; generalen är en rosa elefant, så tolkar jag det.

Vi fick även i uppgift att under kvällen namnge denna maskot, en uppgift som togs på största allvar. Flera namn flög i luften och någon tyckte Ian, då det är ett gångbart namn i Ulfstockkretsar, men då det är en rosa elefant så är det ju en tjej sade en annan. Då kläckte, jag vill minnas att det var kamrat Daniel, namnet Nellie! Klockrent! En maskot som till och med har sin egen signaturmelodi! Detta namn spikades och nu hoppas jag på en likadan elefant till, fast en blå, som skall få namnet Neil.

Undrar om första band till nästa års festival redan är bokat tack vare detta? Hmm…

/Festivalgeneralen

ULFSTOCK 2022 - BILDBEVISEN

Så här kommer då bildbevisen från Ulfstockfestivalen 2022. Som vanligt är det de mest rumsrena bilderna som får plats här. Vi vill alltså bara ge er utomstående en liten bit av allt det härliga som förekommer på vår festival. I år låter vi likt tidigare år bilderna tala sitt eget språk istället för att kommentera var bild för sig. Vi känner på oss att motiven talar gott för sig själva...

KLARA BAND TILL ULFSTOCKFESTIVALEN 2022

Här är samtliga artister som är presenterade till Ulfstockfestivalen 2021

Billy F Gibbons
”The Big Bad Blues”

Att vara först ut på Ulfstockfestivalen är aldrig en lätt uppgift och även om vi aldrig haft någon som levererat ett rejält magplask så har det funnits de som darrat på manschetten. Så när vi nu tioårsjubilerar så lämnar vi inget åt slumpen. Öppningsakten skall traditionsenligt hämta inspiration från bluesens digra musikaliska mylla och gör så även i år. Fast i år är vår artist en stor del av den mylla där andra artister hämtar sin inspiration. I över femtio år har han levererat nyskapande rockig blues med sitt lilla band från Texas vid namn ZZ Top. Till Ulfstockfestivalen kommer han dock med sitt soloband men räkna ändå med varma, ruffiga och medryckande riff när ingen mindre än Billy F Gibbons äntrar scenen! Ni är välkomna kära Ulfstockpublik!

The Eric Gales Band

”The Eric Gales Band”

Vår nästa artist borde egentligen inte behöva någon utförligare presentation. Joe Bonamassa utnämner honom, utan någon betänketid, till den bäste bluesrockgitarristen i världen.

Född i Elvis hemstad Memphis, Tennessee 1974. Albumdebuterade 1991 och hyllades genast som den nye Jimi Hendrix. Han har gett ut närmare 20 album i olika konstellationer samt medverkat på album med amerikanska rap-, funk- och soulartister, vilket skvallrar lite om den sjungande gitarristens bredd. Till Ulfstock kommer han väl medveten om att han ska följa Billy F Gibbons på Black Gold Stage. Ojojoj det kan inte bli mer perfekt om man heter Eric Gales!

Cold Chisel
”Cold Chisel”

Band och artister från Australien ligger vår festivalledning varmt om hjärtat. Några av öns störta namn har redan uppträtt på vår festival men det är ett namn som ännu inte fått chansen. För många utanför landets gränser så är Jimmy Barnes namn ganska okänt men i sitt hemland är han nästan att klassa som en nationalklenod. Med sin kraftfulla röst, genomsvettiga framträdanden och minnesvärda låtar som talar till arbetarklassen så fyller han de största utomhusarenorna på hemmaplan varje sommar. Men herr Barnes hade förmodligen inte varit något idag utan sitt första band Cold Chisel som vi stolt kan presentera som nästa akt ut på vår jubileumsafton! Så öppna en kall Fosters Lager och ge er hän i svängig australiensisk pubrock!

Beardfish
”+4626 – Comfortzone”

Dags att damma av kompassen och ställa in terrängväxeln ty härnäst drabbar vi samman med Beardfish, muskelprog från Gävle. Vi har att göra med en sammansvetsad kvartett: gitarr, bas, trummor och Rikard Sjöblom. Sjöblom sjunger, spelar gitarr, trakterar keyboards och skriver alla låtarna. Sedan 2015 är han medlem i engelska super progrockarna Big Big Train och har även givit ut skivor med sitt Rikard Sjöblom’s Gungfly. Beardfish är tyvärr nedlagt sedan 2016 men återuppstår gladeligen för att uppträda på Ulfstock X. De utlovar tonsatt vardagsrealism med dystra skuggor, klara melodier och ett sjujäkla tryck.

The Allman Brothers Band
”Seven Turns”

Ett jubileumsår utan sydstatsrock är ingen fest. Och vill man vara säker på att det bjuds på kvalité ja då bokar man de största i genren. Men Lynyrd Skynyrd spelade ju på Ulfstockfestivalen redan 2016 säger ni säkert då? Det är helt rätt men sett till det arv som vår bokning, efter nästan sextio år som aktivt band, lämnar efter sig så är det inget snack om vilka som är störst. Dessutom behöver kocken något dansant under tiden när han svänger ihop årets festivalchili. Ja men visst är det självaste The Allman Brothers Band som kommer på besök!

Europe
”War of Kings”

Med en lätt bearbetning av glassbilens signaturmelodi blev Europe ett världsnamn, en av Sveriges stora musikexporter under 80-talet. Sångaren Joey Tempest lät sin låtskrivarpenna komponera ytterligare ett par rosaskimrande verk men 90-talets musikaliska omvälvningar ville annat och Europes saga verkade vara all. Men efter ett nästan tio år långt uppehåll återvände gruppens klassiska sättning och har sedan dess sakta men säkert gått från klarhet till klarhet.
”Vi följde omröstningarna i hemlighet och vet vad publiken önskar höra under 10-årsjubileet”, säger Tempest. ”Idag är vi ett band som kan leva upp till de förväntningarna. Vi går upp på scenen som det första av fem headliners – ingen kommer att bli besviken”. Låt upploppet börja!

Danzig
”Danzig II: Lucifuge”

För er som tycker att årets line-up är lite ”för snäll” så här långt så kan vi nu göra er lite gladare (argare?) med vår nästa bokning. För vad kan vara ondare än en arg gubbe från New Jersey med en stor röst som gett honom smeknamnet Evil Elvis? Vi talar naturligtvis om Glenn Danzig som kommer till vårt jubileum med sitt band Danzig och levererar blytung doomblues med heavy metal-sväng!

Kiss
”Creatures of the Night”
You wanted the best, you got the best, the hottest band in the world!

Nu har väl ändå käre Fader Juxon tagit i så han spräcker sig! Världens mest överreklamerade band har han sagt vid upprepade tillfällen men likväl bokar han dem till Ulfstock. Tioårsjubileet till råga på allt, förklaring tack!
Jo så här är det. Jag står fast vid att Kiss är det avgjort mest överskattade bandet i världen. Guns ’n Roses kommer på andra plats distanserade med ett norrländskt kvarter. Men det betyder inte att allt de gjort är platta plagiat på Slade och Sweet. Det finns schyssta spår på de flesta skivorna och ett par album är faktiskt riktigt bra. Vad jag för mitt liv inte kan begripa är hur de decennium efter decennium kan skörda framgångar på konceptet smink, eld, blod, bomber, sminka av, samlingsskiva, ännu mer bomber, ännu mer eld, singback, återförening, sminka sig igen… det är ju en karaokeshow från helvetet!

Uppdraget Kiss har denna festkväll är att ge oss det bästa de har i musikväg; hårdrocksstänkare som får festivalområdet att gunga.

And now, established in 1973, all the way from New York City, NY – Kiss!

Slayer
”Seasons in the Abyss”

Fuckin’ Slaaaaayeeeeer!!! Ehm, så ja, lika bra å få ur sig det med en gång. Vi påpekar ju ofta att akten näst sist ut för kvällen är en av de viktigaste bokningarna då de skall kunna axla rollen som headline ifall något oförutsett skulle inträffa. Nu har det aldrig hänt men i år lämnar vi som sagt inget åt slumpen. För om kanske inte musiken faller alla i smaken så är det inget snack om saken att thrash-titanerna i Slayer lätt hade kunnat vara sist ut en sådan här kväll. De är ju trots allt ett av världens fem bästa band genom tiderna enligt eder festivalgeneral. Den aktiva karriären må vara avslutad men Kerry, Jeff, Tom och Dave har sagt att den finns en chans till återkomst och det är om Ulfstockledningen ringer. Sagt och gjort, ett kort samtal senare så är det nu klart att amerikanerna kommer till Ulfstockfestivalen med uppgiften att leverera äkta thrash metal och inget annat. Tag spjärn kära publik för nu blir det åka av för nu kommer Fuckin’ Slaaaaayeeeeer!!!

Chickenfoot
”Chickenfoot”

Det är de sista svalkande timmarna den 4 juli 2009. Nyss hemkomna från ett bröllop med nära vänner bjuder den högtidliga, ja rent av romantiska, stämningen en lust att lyssna på musik. Och hade det inte varit för alla mygg och knott så hade de två kamraterna suttit under ett äppelträd i solnedgången och låtit en kassettbandspelare sjunga ut nattens soundtrack. Istället fick ett närbeläget cykelförråd utgöra härbärge. Cyklar i varierande grad av reparationsbehov ställdes ut och ett par väderbitna trädgårdsstolar ställdes in. De båda kumpanerna slog sig ner och tryckte på play.

Där och då, the big bang. Bandspelaren dånade i förrådet på Söderkullagatan och vi blev befruktade av musiken. Graviditeten blev osedvanligt lång, fyra år! Enligt experter på biologisk mångfald är det endast kråshajen som kan konkurrera ifråga om dräktighetstid. Men förlossningen var smärtfri och ni har alla sett resultatet. När vårt skötebarn Ulfstock nu fyller tio gör vi naturligtvis vår stamfader till hedersgäst på kalaset

Nej, det är inget snack om saken! Det är klart att 2000-talets coolaste grupp alla kategorier; de som presenterat den fräschaste, spänstigaste och mest medryckande klassiska rockmusiken sedan Hedenhös, bandet som bjudit på några av de starkaste musikupplevelserna i mitt liv ska headlina Ulfstock X. Kamrater, gör er redo för CHICKENFOOT!