ULFSTOCKDUELLEN:DEEP PURPLE vs MOTÖRHEADMatch 8/?Another Perfect Day vs The House of Blue Light

Inför matchen har chefsbastarden Lemmy bytt ut gitarristen Fast Eddie Clark. In kommer den från Thin Lizzy värvade trubbelmakaren Brian ”Robbo” Robertson. Det hörs genast. Låtarna är alltjämt ruffigt framfusiga men långt ifrån den härjande närmast fritt fall-liknande färd som präglat gruppens rock’n’roll tidigare. Den nyvunna melodistyrkan gör låtarna både mer lättillgängliga och minnesvärda. Variationen är dessutom med Motörhead mått mätt förbluffande. Elaka One Track Mind samsas med Ace of Spades-kittlande Back at the Funny Farm och de melodiburna Dancing On Your Grave och Shine som om Lemmy skulle ha formtoppat inför ett möte med Deep Purple.

Deep Purple kommer till spel med höga förväntningar på sina axlar. Perfect Strangers var en storartad comeback och skivbolaget ville har mer… moderna tongångar. Och 1987 var årets färg rosa. Ian Paices trummor fick ett plastöverdrag och Jon Lord hade fått keyboards av senaste snitt i julklapp. Men Ian Gillan hade annat i tankarna och framförde sång och text som om det vore en avskedsföreställning (vilket det ju också var om än en tillfällig sådan). Låtmaterialet är trevligt men överraskande enkelspårigt. Det är egentligen bara den ettriga Mad Dog och Ian Gillans gungande berättelse Mitzi Dupree som är alltigenom värda att vårda. Gruppen glimtar till vid några ytterligare tillfällen men inte alls på det magistrala sätt vi känner vårt Deep Purple. 

Duellpoäng:

Another Perfect Day 7/10

The House of Blue Light 6/10

I BACKSPEGELN: LIVESTOCK 2025

 

Javisst, för åttonde gången samlas vi runt liveplattor med artister vi gillar. I kulisserna pågår ett arbete som kan leda till att detta är sista LiveStock som vi känner det. Men misströsta inte; Ulfstockorganisationen har något ännu fräsigare på gång!

Först ut denna majeftermiddag är den oefterhärmlige Johnny Winter. Som en av föregångarna inom uptempo-blues får vi naturligtvis höra Johnny trimma sin traditionella gitarrblues med rock’n’roll-drag på upploppsrakorna. Vi hör precis vad Stevie Ray Vaughan hörde och gjorde till sitt varumärke. Brodern Edgar Winter gästar i några nummer vilket tillför sången en mustigare ton.

Andra artist ut är den dynamiska Pat Benatar. Livekonceptet ger hennes typiska åttiotalsrock ett stadigare tryck men det eminenta bandet missar ingenting i de melodiösa arrangemangen och hitkavalkaden är ett faktum.

När Neil Young som bäst förbereder sig för sitt lunchgig glider plötsligt en oannonserad gäst in på festivalområdet. Det är Johnny Cash! Vad gör han här? Är han sugen på chiligryta eller vill han träffa Neil? Nej, han är spelsugen och vilka är vi att avvisa en amerikansk nationalklenod när han vill spela och sjunga för oss. Vilken överraskning! Inspirerad av Johnnys akustiska set vill Neil Young inte vara sämre och framför en spontant komponerad samling sånger akustiskt medan publiken äter, dricker och njuter.

Efter lunch kliver ett revanschlystet Dokken upp på scenen. Hånade och bespottade som gamla pudelrockare vill de bevisa sig själva och sin position som ett av de mest kompetenta hårdrocksbanden från 80-talet. Det är ettrigt, tungt, melodiöst och medryckande på samma gång och närmare 80 minuter högklassig musik passerar som ett skenande tåg genom festivalområdet. Revanschen är ett faktum.

Ska man sätta punkt för ett party så ska det ske med partypunk. Det kanske mest karaktäristiska bandet att bjuda in är den engelska trion The Toy Dolls. Deras duracellmatade barnsagor förvandlar festivalområdet till ett tivoli med en aldrig sinande ström att attraktioner. Med den avslutande elefantritten i färskt minne kan man bara konstatera att LiveStock VIII är en rungande succé. Väl mött igen nästa år kära kamrater!

-Broder Juxon

LIVESTOCK 2025 - SPELSCHEMA

 

LIVESTOCK 2025 – LINE-UP

Johnny Winter

För att inleda årets LiveStock så vänder vi oss till ett beprövat kort som redan besökt våra festivaler två gånger tidigare. Men det är ingen upprepning vi kommer få ta del av. Vanligtvis avslöjar vi inte på förhand vad artisten skall bjuda på men denna gång kommer vi få ta del av musikhistoria och därför kommer vi avslöja lite mer än vanligt. 1969 hölls kanske det mest ikoniska musikevenemanget i historien – Woodstockfestivalen! Flera, då ganska okända, artister kom att bli odödliga legendarer senare i karriären och deras konserter på Woodstock har blivit smått mytomspunna mästerverk bland fansen. Dessa konserter har förevigats och givits ut flera gånger om för omvärldens förnöjelse men en som sällan nämns, eller aldrig ens hörs, är Ulfstockkamraten Johnny Winter! Hans konsert har, från personer som var på plats, beskrivits som festivalens bästa. Den då okände Winter bjöd på ett avslappnat men glödande set där han visade prov på vem som var den då rockiga Texasbluesens okrönte konung. Nu kommer vi i kamratföreningen Ulfstockarna få ta del av denna fantastiska konsert, välkomna.

Pat Benatar

Andra artist ut är en dynamisk vokalissa från Brooklyn, New York. Pat Benatars storhetsperiod varade under första halvan av 80-talet då hon gav ut sex platinacertifierade album. Hon vann också fyra Grammis för ”best female rock vocal performance”. Musiken är således typisk åttiotalsrock med rungande refränger men snarare power pop än AOR. Hon har fortsatt ge ut skivor och turnera men med måttlig framgång även efter sin gyllene period. Till Livestock kommer Pat med ett tight band med sin äkta hälft Neil Giraldo som gitarrist och huvudsaklig låtskrivare. Dress code: pannband och tights.

Johnny Cash

Oplanerat, oaviserad, oväntad och oerhört underhållande dök helt plötsligt Johnny Cash upp och ville lira lite. Inte kunde vi säga nej till det.

Neil Young

79 år ung har Neil Young precis dragit igång ytterligare en världsturné och denna gång med ett nytt ungt hungrigt band som backup. Vi var naturligtvis inte sena att skicka en inbjudan till Neil som gladeligen tackade ja. "Jag packar ned den akustiska gitarren och tar en avstickare till er och lirar när ni käkar" fick vi till svar. Så ni som upplevde hans elektriska och vibrerande headlinegig för några år sedan kommer nu få höra en annan sida av denna legendar när festivalchilin inmundigas.

Dokken

Hårdrocken har många förgreningar, kanske fler än någon annan musikgenre. I och med det uppstår gärna viss förvirring. Ulfstockskolan har redan rett ut AOR, nu är det dags för hair metal. Om man bildar sin föreställning kring begreppet utifrån diverse tidskrifter kan man tro att genren är stor; att varje band med fyra, fem långhåriga slynglar som såg tuffa ut under åttiotalet var hair metal. Men i själva verket var de ganska få och under en begränsad tid. Under Livestock sätter vi bollen i rullning genom att presentera bandet som bäst och mest konsekvent definierar begreppet – Dokken.

The Toy Dolls

Punk kan vara hårt och argt för det mesta. Men det kan också vara glatt och hurtigt. Som när brittiska The Toy Dolls bjuder upp till dans till exempel. Vem hade trotts att ett sådant band skulle vara headline på en av våra festivaler? Det är om inte annat på tiden. The Toy Dolls med Michael "Olga" Algar i spetsen bildades 1979, samma år som eder festivalgeneral kom till världen. Britterna är också ett av generalens absoluta favoritband. Så på med bästa dansskorna, kamma upp tuppkammen och måla den gul och röd så kör vi!

 

ULFSTOCKÅRET 2024

Ja vänner, vi på Ulfstockkontoret vill börja med att önska er alla ett gott nytt Ulfstockår 2025, trä-ormens år enligt den kinesiska almanackan. Vi får väl se om det är ett omen för vad som dyker upp på våra tillställningar under det kommande året. Men nu kastar vi en blick i backspegeln och minns tillbaka till 2024.

LIVESTOCK

I mars månad samlades vi i Uffes Groove Cave för LiveStock VII. Ynglingen Kingfish samsades med uvar som Tom Jones och Deep Purple på under en lättsam tillställning där vi också fick avnjuta fusiongitarr av Larry Carlton till chilin och Cheap Trick till kaffet innan allt avslutades med en mastodontspelning av The Who. Mer att läsa om denna tillställnings finns på annat ställe här på sidan.

ULFSTOCKFESTIVALEN

Ulfstock XII inledde traditionsenligt i bluesens tecken. John Campbell och Tony Joe White i tur och ordning där Campbell demonstrerade flinka fingrar och distinkt sång i kontrast till Whites träskgung och avgrundsdjupa baryton. Ja blues kan sannerligen ta sig olika uttryck!

Vid det här laget vet Ulfstockpubliken att förvänta sig det oväntade. Psykedelisk rock av de välekiperade Country Joe & The Fish följdes av powertrion Zebras tekniskt drivna rockmusik strax innan loungekungen Billy Joels lunchkonsert. Musik i regnbågens alla färger kort sagt men vi var långt ifrån klara. Vad sägs om skånsk stonergrunge med Huanastone? På papperet en fullkomligt bisarr idé men i Uffes Groove Cave smakade det som kaviar till äggen. Efter den kanonaden av tvära kast kändes ett uppträdande av Kanadas mest förbisedda classic rock band April Wine som en promenad på mammas gata och allt kändes normalt igen, för en stund.

Sedan äntrar “the bad boys of music” scenen. Sex Pistols gav sitt yttersta och lyckades faktiskt slipa bort varböldsstämpeln från begreppet punk. Många i publiken ifrågasatte nog sina förutfattade meningar om vad punk är och står för.

Allt gott har ett slut och Blue Öyster Cult svarade för ett monstruöst avslut. På ett sätt mindre spektakulärt än de brittiska lymlarna strax innan men samtidigt med en pondus och praktfull elegans som endast ett veteranband som överlevt mot- och medgångar under en lång karriär kan uppbåda.

ULFSTOCK AWARDS

På den första dagen 2025 så sammanstrålade Ulfstockstyrelsen för att sammanfatta det föregående musikåret, och missade tyvärr det storslagna äventyret Ivanhoe på TV. Men vi offrar oss så ni kan få en uppdatering som går att ta del av när ni vill. Årets prisceremoni var väldigt odramatiskt och flöt på fint och inga förlorare surade. Det mest oväntade var att punkgiganterna Green Day intog scenen när segerchilin skulle inmundigas. De spelade valda låtar från sitt ikoniska album American Idiot vilket passar väl in i dessa dagar.

Här följer vinnarna i respektive kategori:

Årets mest spelade (skiva/band/genre):

Uffe: Punkrock
2024 är året som jag musikmässigt hittade tillbaka till min ungdom. Punkrocken har fullständigt tagit över mitt musikkonsumerande och band som NOFX, Bad Religion och Pennywise med många flera dominerade både på skivtallriken och på inköpslistan.

Juxon: Sammy Hagar
Sammy Hagar anlitade Joe Satriani för att axla Eddie Van Halens mantel och göra Van Halen-låtarna rättvisa under en USA-täckande sommarturné. Detta plus en trevlig boxutgåva av albumet For Unlawful Carnal Knowledge triggade mig till att damma av allt Sammy Hagar-relaterat i samlingen. Överraskande nog blev resultatet en återupptäckt och besatthet av Hagars soloalbum Three Lock Box från 1982!

Årets upptäckt/överraskning:

Uffe: Amyl and the Sniffers
Trots att jag köpte mindre nya album släppta under 2024 så upptäckte jag mer nya roliga artister än vanligt. Störst intryck gjorde ändå australiensiska Amyl and the Sniffers som med punk, rock och en kaxig attityd gav mig en rejäl kick i ändalykten.

Juxon: The Band Feel
Jag har Youtube att tacka för upptäckten av den St. Louis-baserade kvartetten The Band Feel. De är långhåriga, bär slitna textilier och utsvängda brallor och låter som The Black Crowes skulle vilja låta.

Årets bästa/roligaste inköp till samlingen:

Uffe: Clutch x2 (Transnational Speedway League & Blast Tyrant)
Jag trodde aldrig jag skulle få chansen att äga Clutch’s debutalbum i det stora formatet men när bandet gjorde en fräsig nyutgåva så kunde jag inte låta bli utan beställde direkt. Lägg därtill att jag fick fatt i mitt favoritalbum med bandet, Blast Tyrant, också så var mitt år gjort.

Juxon: Van Halen – For Unlawful Carnal Knowledge (2024 box set)
Vinylen är pressad på tre sidor för bättre dynamik, videomaterialet är en inspelning av en gratiskonsert mitt på dagen i Dallas och som bonus finns lite alternativa mixningar av ett par av plattans singlar plus en flådig booklet med bilder. Detta är den ultimata utgåvan av gruppens kanske bästa album.

Årets album:

Uffe: The Black Pacific - Here Comes Our Wave
Jag har slutat utse årets bästa album då jag tycker det blir svårare för var år utan väljer i stället att utnämna mitt favoritalbum. I år var det inget snack om saken. The Black Pacific med Pennywise’s sångare Jim Lindberg i spetsen levererade en välriktad men samtidigt varierad punkrock-attack i den högre skolan.

Juxon: Moggs Motel – Moggs Motel
Den klassiska hårdrockens antihjälte nummer 1 reste sig efter hjärtattacken som resulterade i UFO:s inställda avskedsturné hösten 2022 och gav ut ett fräscht men ändå åttiotalsklämtande rockalbum. Phil Mogg is God!


Med detta vill vi i Ulfstockstyrelsen önska våra vänner i föreningen Ulfstockkamraterna ett gott nytt musikår 2025 och väl mött på LiveStock!

/Ulfstockstyrelsen

ULFSTOCK AWARDS 2024

På den första dagen 2025 så sammanstrålade Ulfstockstyrelsen för att sammanfatta det föregående musikåret, och missade tyvärr det storslagna äventyret Ivanhoe på TV. Men vi offrar oss så ni kan få en uppdatering som går att ta del av när ni vill. Årets prisceremoni var väldigt odramatiskt och flöt på fint och inga förlorare surade. Det mest oväntade var att punkgiganterna Green Day intog scenen när segerchilin skulle inmundigas. De spelade valda låtar från sitt ikoniska album American Idiot vilket passar väl in när dessa rader skrivs.

Här följer vinnarna i respektive kategori:

Årets mest spelade (skiva/band/genre):

Uffe: Punkrock
2024 är året som jag musikmässigt hittade tillbaka till min ungdom. Punkrocken har fullständigt tagit över mitt musikkonsumerande och band som NOFX, Bad Religion och Pennywise med många flera dominerade både på skivtallriken och på inköpslistan.

Juxon: Sammy Hagar
Sammy Hagar anlitade Joe Satriani för att axla Eddie Van Halens mantel och göra Van Halen-låtarna rättvisa under en USA-täckande sommarturné. Detta plus en trevlig boxutgåva av albumet For Unlawful Carnal Knowledge triggade mig till att damma av allt Sammy Hagar-relaterat i samlingen. Överraskande nog blev resultatet en återupptäckt och besatthet av Hagars soloalbum Three Lock Box från 1982!

Årets upptäckt/överraskning:

 Uffe: Amyl and the Sniffers
Trots att jag köpte mindre nya album släppta under 2024 så upptäckte jag mer nya roliga artister än vanligt. Störst intryck gjorde ändå australiensiska Amyl and the Sniffers som med punk, rock och en kaxig attityd gav mig en rejäl kick i ändalykten.

 Juxon: The Band Feel
Jag har YouTube att tacka för upptäckten av den St. Louis-baserade kvartetten The Band Feel. De är långhåriga, bär slitna textilier och utsvängda brallor och låter som The Black Crowes skulle vilja låta.

Årets bästa/roligaste inköp till samlingen:

 Uffe: 2 x Clutch (Transnational Speedway League & Blast Tyrant)
Jag trodde aldrig jag skulle få chansen att äga Clutch’s debutalbum i det stora formatet men när bandet gjorde en fräsig nyutgåva så kunde jag inte låta bli utan beställde direkt. Lägg därtill att jag fick fatt i mitt favoritalbum med bandet, Blast Tyrant, också så var mitt år gjort.

Juxon: Van Halen – For Unlawful Carnal Knowledge (2024 box set)
Vinylen är pressad på tre sidor för bättre dynamik, videomaterialet är en inspelning av en gratiskonsert mitt på dagen i Dallas och som bonus finns lite alternativa mixningar av ett par av plattans singlar plus en flådig booklet med bilder. Detta är den ultimata utgåvan av gruppens kanske bästa album.
 

Årets album:

 Uffe: The Black Pacific - Here Comes Our Wave
Jag har slutat utse årets bästa album då jag tycker det blir svårare för var år utan väljer i stället att utnämna mitt favoritalbum. I år var det inget snack om saken. The Black Pacific med Pennywise’s sångare Jim Lindberg i spetsen levererade en välriktad men samtidigt varierad punkrock-attack i den högre skolan. 

Juxon: Moggs Motel – Moggs Motel
Den klassiska hårdrockens antihjälte nummer 1 reste sig efter hjärtattacken som resulterade i UFO:s inställda avskedsturné hösten 2022 och gav ut ett fräscht men ändå åttiotalsklämtande rockalbum. Phil Mogg is God!

ULFSTOCK 2024 – SPELSCHEMA

 

ULFSTOCK 2024 - LINE-UP

 

Billy Joel

Den 25 juli i år så gör han sin sista spelning på Madison Square Garden i New York och den 17 augusti så spelar han upp när festivalchilin inmundigas på Ulfstock. Det betyder att när Billy Joel avslutar sin 150 konserter långa residens på The World's Most Famous Arena så inleder han ett nytt, ännu häftigare kapitel i sitt liv. Men han vet också att Ulfstock är ett par pinnhål upp mot The Garden så han har bara fått kontrakt på ett år än så länge, sen får vi se om det blir några fler konserter på Ulfstock i framtiden.

John Campbell

När Ulfstock slår upp sina portar till festivalområdet så är det traditionsenligt blåa toner som ekar från huvudscenen och så även i år. I år går uppdraget till Louisiana-bördige John Campbell som under sin livstid endast fick ur sig fyra album men som ändå lyckades sätta sitt personliga avtryck på bluesträdet. Med flinka fingrar på gitarren och en myndig stämma i mikrofonen så tror vi att han även kommer sätta avtryck på Ulfstockpubliken.

Tony Joe White

Vår nästa artist är upphovsman till en helt egen genre – träskrock. Tony Joe Whites musik speglar den kulturella mångfald och miljö som hans uppväxt i sydstaten Louisiana utgör. Med ett tillbakalutat groove och enkla gitarrfigurer var hans låtar en viktig influens för Creedence Clearwater Revival, men där John Fogerty gick på knock i ärtiga refränger stannar Tony Joe White i en transliknande dvala – inte minst tack vare den djupa barytonrösten. Det sägs att Tony Joe inte åldrades, han blev bara djupare, med avseende på sångrösten. Så på med hatten och ta fram en kall vattnig öl och välkomna The Swamp Fox!

Country Joe & The Fish

Förra året började vi närma oss den psykedeliska rocken som växte fram i San Fransisco under sextiotalet. Nu tar vi ett första rejält steg in i denna värld med inga mindre än Country Joe & The Fish. Det var kanske inte störst men de har många gånger nämnts som det band som släppte det allra första helt genomgående psykedeliska rockalbumet. Här finns psykedelisk rock, psykedeliska jam, märkliga ljud och andra konstigheter så har ni trattcigaretter hemma så är det dags att ta med dem för nu blir det trippigt värre.

Zebra

Dags att fylla på ulfstockarnas lista med power trios. Zebra startade mer eller mindre som ett Led Zeppelin-hyllningsband som fyllde ut sin setlist med låtar av Yes, Jethro Tull och Pink Floyd bara för att de kunde. I början av 80-talet upptäcktes de av Atlantic Records och flyttade därför från sina hem i New Orleans till Long Island, New York. Gruppens främsta kännetecken är gitarristen Randy Jacksons gälla sång som påminner en hel del om röster som Robert Plant, Geddy Lee och Jon Anderson. I dagsläget har de gett ut fyra album med ett femte klart för utgivning inom en snar framtid.

Huanastone

Stoner och grunge föddes ur samma musikaliska och sociala bakgrund på den amerikanska västkusten fast i varsin ända och den geografiska skillnaden gjorde de båda kusinerna ganska olika. Uppe i norr vad det mörkt och kallt vilket gav grungen en slamrig och ganska deppig framtoning medan det i söder var varmare och soligare vilket gav stoner ett mer tillbakalutat sound. Att kombinera dessa två genres har visat sig vara svårt trots att det går att dra många paralleller rent musikaliskt. För att försöka hitta ett bra exempel på hur det kan låta då man lyckas så får vi bege oss till den svenska södern och Malmö. Här hittar vi Huanastone som hittar inspiration från såväl Kyuss som Alice in Chains men ändå lyckas få till något litet eget. Nu får vi se om den hårda, men rättvisa, Ulfstockpubliken tycker att de har lyckats.

April Wine 

Ulfstock älskar kanadensiska band och av den anledningen känns det lite extra angeläget att presentera en av de allra första grenarna på hårdrockslönnen. April Wine bildades av sjungande gitarristen Myles Goodwyn i Halifax, Nova Scotia, 1969. Gruppen albumdebuterade två år senare och var aktiva till och från fram till Goodwyns död 2023. Storhetsperioden varade från 1975 till början av 80-talet då de bland annat sågs på Monsters of Rock, Donington. Klassisk rockbouquet med trillingattack på gitarrer utlovas.

Sex Pistols 

Punken; det störiga, smutsiga och högljudda syskonet på musikträdet har inte förärat Ulfstockpubliken med sin närvaro alltför mycket genom åren men blir det kanske ändring på det nu? Ramones har ju redan visat oss vad som hände på den amerikanska kontinenten i genrens linda och nu är det dags för Storbritannien att kontra. De släppte bara ett enda album men har ändå kommit att bli ikoniska. Genren har som all musik förändrats mycket genom åren men dessa osnutna ungdomar har kommit att bli urtypen för hur punken skall låta, se ut och (inte?) bete sig. Så våra kära kamrater…
Never Mind the Bollocks, Here's the Sex Pistols!

Blue Öyster Cult 

Inom hårdrocken har idoldyrkan alltid varit i fokus. Alla band har sina stjärnor, jag tänker inte börja rabbla, du vet vad jag menar. Men ett band som funnits där sedan hårdrockens gryning och likt vampyrer överlevt medlemsbyten och musikvärldens nycker är Long Islands gåtfulla musiksällskap Blue Öyster Cult. Bandet bildades i slutet av 60-talet och tog sitt avstamp i den psykedeliska rockrörelsen, främst The Doors, Jefferson Airplane och MC 5. Musikaliskt spänner de från styltig motorcykelklubb-rock till artrock via jazz, psykedlelia och generisk pudelrock medan lyriken alltid varit fantasitriggande texter om ockultism, konspirationsteorier, science fiction och monster. Och kanske är det de sofistikerade texterna och det faktum att bandet har tre, fyra olika sångare och tre gitarrister som gör att det aldrig uppstått någon fixering vid enstaka medlemmar i bandet? Sedan 80-talet har vi bevittnat otaliga medlemsbyten och idag återstår endast Eric Bloom och Donald ”Buck Dharma” Roeser (båda sång och gitarr) från den självtitulerade debutskivan (1971). Bandets belackare kallar dem ibland Two Öyster Cult men den kultförklarade rörelsen törstar alltjämt efter blod. Ulfstock, beväpna er med silverkulor och vitlök, Blue Öyster Cult är här!

LIVESTOCK 2024 – SPELSCHEMA

LIVESTOCK 2024 – LINE-UP

Kingfish

Om man härstammar från Clarksdale, Mississippi, har man bluesen i generna. Till skillnad från sina vänner, som var inne på hip hop, följde Christone Ingram kallelsen. Via körsång och gospel i kyrkan på helgerna skolades Kingfish som femåring slutligen in i den amerikanska musiktraditionen efter en TV-dokumentär om Muddy Waters. Med två uppmärksammade album i bagaget känner sig 25-åringen från deltat redo för hetluften i Uffes Groove Cave.

Tom Jones

Den snart 84-årige Thomas Jones Woodward satte Wales på den internationella musikkartan 1965 med hitlåten ”It’s Not Unusual”. Han hade visserligen redan kortat ner sitt namn men sedan dess har Tom Jones gjort oräkneliga nedslag i vitt skilda musikaliska sammanhang med en osviklig känsla för hitlistorna. När han stod på toppen av sin förmåga säger han sig även ha gjort nedslag hos runt 250 groupies per år. Dessvärre har Tjuren från Wales inga av dessa med sig till LiveStock men den oefterhärmligt fylliga rösten kommer han att låta ljuda ut över Viaredssjön.

Deep Purple

Deep Purples allra första turné var faktiskt i Skandinavien. Året var 1968 och den dåvarande versionen av bandet spelade en psykedelisk form av popmusik. Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess och idag känner vi bandet som sinnebilden av hårdrock. Ian Paice har suttit igenom nio olika officiella sättningar av gruppen och vilken som kommer till LiveStock vill trumslagaren inte avslöja men tillägger: ”vi kommer att spela rock’n’roll”.

Larry Carlton

Kaliforniern Larry Carlton gjorde sig ett namn som studiomusiker under 1970- och 80-talet. Gitarristen medverkade på album med artister som Steely Dan, Billy Joel, Michael Jackson mfl. När han stod inför sitt genombrott som soloartist 1988 blev han skjuten genom halsen. Mirakulöst nog överlevde han men hans vänstra arm var förlamad i ett halvår efter händelsen. Till LiveStock kommer han fullt återställd med gitarren stämd för funkig jazzrock, ni vet sånt man lyssnar på medan man käkar chili.

Cheap Trick

Kombinationen av Beatles klatschiga refränger och punkrockens rastlösa energi sägs vara en definition av powerpop. I så fall kan vi med gott samvete sortera in Cheap Trick i den genren. Gruppen bildades i Rockford, Illinois, 1973 och har sedan dess satt otaliga scener i gungning och band som Pearl Jam, Green Day, Nirvana och Smashing Pumpkins har alla tagit intryck. Fantastiskt nog är tre av de fyra medlemmarna som spelade in den självbetitlade debuten 1977 än idag med i bandet. Dagens sättning kompletteras av sönerna till Rick Nielsen (gitarr och sång) respektive Robin Zander (sång och gitarr). Det är med andra ord ett kamratligt band som kommer och hälsar på i vår kamratförening.

The Who

Till en början kallade de sig mods. The Who. Ett band med kaxig attityd som spelade stenhård pop och rockmusik och såg ut att kunna implodera på scenen i inbördes kamp om strålkastarljuset innan någon visste vad punk var för något. I ena stunden komponerar gitarristen och sångaren Pete Townshend en mångbottnad rockopera, i nästa är han nära att halshugga sina bandmedlemmar med gitarren. Roger Daltrey glider vigt undan för yxhuggen samtidigt som han sjunger som en gud och svarar på Petes attack genom att slunga sin mikrofon likt ett lasso i stora cirklar runt sig. Under tiden vräker Keith Moon undan sitt trumset under vilda slagserier mot pukorna medan basisten John Entwhistle betraktar förödelsen. Det vill vi också göra så därför har vi bjudit in The Who.

I BACKSPEGELN: LIVESTOCK 2024

  Årets LiveStock hade en något mindre publiktillströmning än vanligt i år på grund av konkurrerande arrangemang och förpliktelser. Festivalen tuffade dock i gång på utsatt tid med den skönsjungande bluesrockgitarristen Christone Ingram, även kallad Kingfish, på en lätt omarrangerad festivalscen. Med delar av Generalens vinylbibliotek i ryggen och den legendariska Falcon falken rakt ovanför sig smorde Kingfish publiken med själfull rhythm and blues-influerad musik. Att ynglingen från Clarksdale är en fullfjädrad gitarrist visste vi, men gosse vilken sång! Robert Cray har definitivt en tronarvinge i salongsbluesgenren.

Näst på tur stod den föga buskablyge Tjuren från Wales. Med ett snärtigt komp och stormigt blås i ryggen förde Tom Jones in revy- och kabarémusiken på en alltmer svällande festivalrepertoar. Ingen anledning till oro dock, det var tillräckligt mycket riv och klös i musiken för att tillfredsställa alla rockrävar i publiken.

På tal om rockrävar. Deep Purple kom att fyra av ett parti hårdrock med imponerande ackuratess. Just denna tredje upplaga av bandet infogade gärna bluesiga inslag i sin ekvilibristiska rock´n´roll vilket gav utrymme för enastående individuella nummer för samtliga medlemmar.

Dags för festivalchili och måltiden kryddades av ingen mindre än fusiongitarr-esset Larry Carlton. Rytmer och melodier från såväl Latinamerika som Nordamerikas slätter gav extra sting åt Generalens utsökt eldiga gryta.

Billigt knep eller fårfuffens, det var i alla fall inget billigt eller fåraktigt över Cheap Tricks energiska hitkavalkad. Det är ingen liten sak att förse radion med slagdängor men att på scen förvandla dessa till gnistrande fyrverkeripjäser är en konst. Livsbejakande rock´n´roll är bara förnamnet.

Om den omarbetade scenplaneringen hade gett tillfredsställande resultat så här långt är det ingenting emot konsertupplevelsen som väntade publiken när The Who hamrade fram rockoperan Tommy med efterföljande hitkavalkad. Festivalbesökarna följde varenda basgång, pukslag och strängsmekning med förtjusning och klarheten i musikframförandet tronade som ett detaljerat hantverk i Uffes Groove Cave. Det konstaterades att den längsta konserten i festivalens historia också blev den mest välljudande.

/

ULFSTOCKDUELLEN:VAN HALEN vs AC/DCMatch 1/5Van Halen vs Let There Be Rock

 

Van Halens självbetitlade debutalbum är utvecklat och inrepat på trädgårdsfester i Pasadena strax utanför Los Angeles och är i princip en enda klang och jubelföreställning. Partytricket? Gitarrspelet. Gruppens höghastighetsboogie och rock’n’roll ångar som ett tåg med ett sprakande gnistregn av klämtande gitarrtoner från rälsen. Albumet är med rätta legendariskt tack vare detta, inte minst låtar som Eruption, Ain’t Talkin’ ’bout Love och I’m the One. Kompositionsmässigt skulle gruppen komma att mogna men identiteten som Amerikas rullande rock’n’roll-cirkus var komplett med sångaren David Lee Roth som publikdomptör.

Let There be Rock är AC/DC:s tredje internationella album och jämfört med sina föregångare är det hårdare, tuffare och ettrigare; lite mindre bluesrock och mer adrenalinstinn Chuck Berry. Albumet är väl upplagt och startar med ett stadigt gung i form av Go Down och Dog Eat Dog innan fyrverkerierna startar med titelspåret och Bad Boy Boogie. Det är avskalad, taktfast gitarrdriven rock’n’roll och ska du stampa jordgolv hittar du inget bättre soundtrack. Avslutningen med Hell Ain’t a Bad Place To Be och Whole Lotta Rosie är som ett kondensat av albumet så långt men med en höjning av nätspänningen från 220 volt till det dubbla.

Duellpoäng:

Van Halen: 8/10
Let There Be Rock: 9/10

ULFSTOCKDUELLEN:VAN HALEN vs AC/DC

Två brödrapar, två band. Det ena bildat i USA av de i Nederländerna födda Alex och Edward Van Halen och det andra i Australien av de från Skottland emigrerade Angus och Malcolm Young. I år är det 40 år sedan de delade scen på Råsunda stadion i Stockholm under baneret Monsters of Rock där även Mötley Crue medverkade. Men vilket av de båda banden är bäst? Ulfstock gör nedslag i gruppernas kataloger och ställer album mot varandra i något som kan liknas vid ett mästarmöte i tungviktsklassen.


Avgjorda matcher:

Match 1/5: Van Halen vs Let There Be Rock 8-9

Kommande matcher:

Match 2/5: Fair Warning vs Powerage
Match 3/5: 5150 vs Back in Black
Match 4/5: For Unlawful Carnal Knowledge vs The Razors Edge
Match 5/5: Live: Right Here, Right Now. vs Live

ULFSTOCK AWARDS 2023

Så var det då dags att prisa musikåret 2023 och Ulfstock Awards hölls i år i Uffes Groove Cave i Sandared. Då detta är ett inofficiellt Ulfstock-arrangemang så blev det som vanligt planerat på stående fot i stundens hetta men en god chili och ett trevligt häng blev det trots allt.

Och vinnarna är…


Årets mest spelade (skiva/band/genre):

Uffe: Clutch
Mycket stoner och punk har spelats i omgångar under året och vissa skivor med tex NOFX och Nebula har snurrat flitigt men utan tvekan så har alltid Clutch funnits där hela tiden som en trygghet i tillvaron. Deras dubbelalbum Robot Hive/Exodus var för övrigt en kandidat till årets roligaste inköp till samling.

Juxon: Klassisk musik
Gott och väl 90% av det som snurrat hemma i år sorteras under klassisk musik. Upptäckterna har varit många och känslan av att avtäcka lager på lager i en musikgenre jag inte utforskat tidigare är spännande. Årets mest spelade verk är Anton Dvořáks symfoni nr. 9.


Årets upptäckt/överraskning:

Uffe: Foghat - Under The Influence (2016)
Upptäckte av en slump att Ginza hade detta albuma upplagd för beställning, och blev senare glatt överraskad när den faktiskt dök upp. Bandets bästa giv sedan 70-talet!

Juxon: Exit Stage Left - Appleberry Trees
Ett oerhört rikt progrockalbum med influenser från åttiotalets Rush och Peter Gabriel. Och de är ifrån Borås!


Årets bästa/roligaste inköp till samlingen:

Uffe: 4 x U.D.O. (Solid, No Limits, Holy, Man and Machine)
Fyra av de viktigaste heavy metal-plattorna under min uppväxt, alla har kanske inte stått emot tidens tand men nostalgifaktorn slår i topp. Och ytterligare en skiva (No Limits) till mina tio jag skall ha med till en öde ö är säkrad!

Juxon: Klassisk musik
På 18 månader har jag byggt en samling på 180 album klassisk musik, främst genom bulkinköp till ett snittpris på strax över 10 kr per album! Konkurrensen var hård från de ommastrade Van Halen-albumen med Sammy Hagar på sång, men känslan av att göra fynd är svår att bräcka.


Årets album:

Uffe: Foghat - Sonic Mojo
Inte årets BÄSTA album men det är ÅRETS ALBUM för min del. Årets bästa album kan jag nog inte utse då det är mycket bra men inget superduper bra som släppts under året. Men Foghats nya skiva är utan tvekan det album som jag varit mest exalterad över hela året. Från nyheten att den skulle släppas, till förhandsbokningen överraskande nog ramlade in på Ginzas sida, väntan på släppdagen, väntan på brevbäraren, öppnandet av paketet och till slut första snurren. Bubblare: Danko Jones, U.D.O. och Industrial Puke.

Juxon: Exit Stage Left - Appleberry Trees
Albumet är oerhört starkt och variationen stor. Jag håller tummarna för att bandet får spela mycket live och fortsätter att utvecklas. Bubblare: Uriah Heep, The Answer och John Mellencamp.

I BACKSPEGELN: ULFSTOCK 2023

Så här när höstmörkret lägger sig över vår tillvaro vill man gärna blicka tillbaka på ljusare tider. Som när vi i augusti intog Hulta Meadows för Ulfstock XI.

Till skillnad från tidigare år har vi kortat ner speltiden något. I stället för tio band plus lunchakt gav vi i år plats för åtta plus ett. Detta ställer givetvis högre krav på de artister som kliver upp på scenen; publiken vill ju ha sina förväntningar på en högklassig och variationsrik festival infriade.

Peter Green dukade upp en färggrann picknick. Mestadels i blåtoner som seden bjuder men det var långt ifrån träskblues och pråmdragarsånger. Greens blues är snarare av sorten som får lyssnare av allt från latinamerikanska rytmer till hårdrockare att känna igen sig. En med andra ord synnerligen lämplig inledningsakt.

Och Sugarloaf var inte sena att haka på Greens vidöppna inledning. Det öppensinniga bergsfolket från Colorado gled sömlöst in med ett bluesbottnat sväng som om de ville bjuda in Peter Green till att jamma med dem.

Kontrasten blev desto större när Exit Stage Left klev in genom åttiotalsdörren och lyckades trixa till en medryckande föreställning där toner av The Police möttes i en vänskaplig brottningsmatch med Rush.

Entombed tampas i en helt annan viktklass. Och med klart tyngre vapen. Resultatet blir både intensivare, mer kraftfullt och offensivt utan att för den skull tappa ett uns av det sväng och gung som präglat musiken så långt.

Dags för lunchkonsert och årets blodsockerhöjare Robert Palmer. Världens mest välklädde rockartist serverade allt ifrån salt till sött med ett leende på läpparna.

Med höfterna alla redan i gungning kom publiken tillbaka till scenområdet där Billy Squier omöjliggjorde lunchkoma med sin bredbenta, allsångsvänliga arenarock.

Mer nedstämt men inte mindre medryckande var Corrosion of Conformitys fräscha Black Sabbath-klämtande muskelhårdrock. Tankar uttrycktes ganska snart i publiken om att Pepper Keenan och Tony Iommi borde förena sina talanger i ett gemensamt band.

För första gången på 57 år kliver The Beatles upp på en konsertscen men efter ett par riff in i Taxman var det som att tiden hade stått stilla. Eller är det musiken som är tidlös? Ja, och då är väl festivalen slut nu då? Nej för bövulen! Ut stormar Accept och snart har alla i publiken en välstämd luftgitarr runt halsen och morrar i kapp med Herr Dirkschneider. Objection overruled? Jawohl!

ULFSTOCK 2023 - SPELSCHEMA

 

ULFSTOCK 2023 - LINE-UP

 

Peter Green

”In The Skies”

När public service är ett minne blott går Ulfstock in i sitt andra årtionde som folkbildande  musiketablissemang. Som traditionen bjuder har vi även i år en artist som förknippas med blues som startskott, den här gången en återvändare!

Peter Allen Greenbaum föddes i London 1946 och var det yngsta av fyra barn i en judisk familj. I tonåren blommade han ut i den gynnsamma mylla som Londons musikscen utvecklades till under 60-talet. ’65 ersatte han Eric Clapton i John Mayall’s Bluesbreakers, ’67 bildade han Fleetwood Mac vilka han lämnade stegvis under början av 70-talet för att inleda en solokarriär.

Soloartisten Peter Green, vars låtar spelats in av vitt skilda artister som Santana och Judas Priest, föredrar att späda sin blues med många olika ingredienser men musiken är alltid skönt svängande blues, ibland med hans personliga sång, ibland instrumental.

När The Green God, eller Greeny som han ibland kallas, gick bort 2020 stod en lång rad musiker och sörjde. Inte minst Gary Moore som bara några år tidigare gett ut coveralbumet Blues for Greeny i ett kombinerat försök att hitta inspiration och sprida tidlös musik.

Sugarloaf

”Sugarloaf”

Som alla vet är Ulfstockfestivalen inte enbart en festfylld festival utan även ett forum för upptäckandet av nya musikaliska nyanser. Med detta i åtanke tänker vi försiktigt börja närma oss Los Angeles och San Fransisco i skarven av 60- och 70-talet. En tid då sinnen och musik sattes fria med hjälp av diverse substanser. Psykedelisk rock, psychrock eller jamrock har det kommit att kallas. Men innan vi vågar oss in i denna värld fylld av trattcigaretter och regnbågsfärgade svampar så tar vi oss till Denver, Colorado runt samma tid. Här startade bandet Chocolate Hair upp sin verksamhet men bytte innan debuten namn till Sugarloaf efter ett berg i samma stat. Musikaliskt var de skelögda med ena ögat mot det brittiska öarna och den gungande bluesrocken och det andra riktat mot Kaliforniens bubblande pyschrockrörelse. Resultatet blev ett jammigt, svängigt och då ett smått eget uttryck. Bandets produktiva karriär tog slut efter fyra album på nästan lika många år men vår resa in i det dimmiga 60-talet kära Ulfstockare, ja den har bara börjat.

Exit Stage Left

”Appleberry Trees”

Ulfstocks musikradar är ständigt påslagen och registrerar talang var den än befinner sig, från bergen i Colorado till andra sidan graven, och det känns naturligtvis lite extra roligt när den signalerar positivt för aktivitet i grannkvarteret. Exit Stage Left är en synnerligen lovande kvartett från Borås som spelar progressiv rock. Bandnamnet ger associationer till Rush och visst hör man lite ekon från den kanadensiska trions åttiotal men absolut inte så att det distraherar. Musiken är glad, somrig, uppsluppen och ger positiva vibbar. Det är ärtigt men samtidigt finns där ett djup som lockar till upprepad lyssning. Vad mer kan man begära? Jo en plats på Ulfstock XI!

Entombed
”DCLXVI: To Ride, Shoot Straight And Speak The Truth”

Från smäktande finlir till förkrossade tunggung. På Ulfstockfestivalen får man upplev det mesta och det bästa i musikväg och så även i år. I den tyngre kategorin detta år så kommer ni få lära känna tidernas bästa dödsmetallgäng. Entombed var inte först men de var definitivt ett av de mest stilbildande banden inom death metal. Med sin debut Left Hand Path så satte de gitarrsoundet ”buzzsaw” på kartan och genregrenen Swedish Death Metal var född. Med åren kom deras musik bli alltmer svängigare och ”rockigare” vilket ledde till att de även tillskrivs upphovsrätten till vad som idag kallas death’n’roll. Vad de kommer bjuda på när de intar scenen på Hulta Meadows vet vi inte i dagsläget men att det blir förkrossande bra det kan vi räkna med.

Billy Squier
”Hear & Now”

Dags för en riktig doldis. Ja, i själva verket är Billy Squier själva sinnebilden för begreppet doldis. Efter att ha prövat sig fram i bandet Piper fick Squier sitt genombrott i början av 80-talet. Det handlade om osötad arenarock med känsla för enkla men säregna låtar. Freddie Mercury och Brian May gästade gärna hans inspelningar – Freddie körade på tre album faktiskt – och ett par av hans låtar är flitigt samplade i hip hop-världen. Men 1984 hände något märkligt. Videon till låten Rock me tonite ansågs vara för ostig. Ostig, 1984? Allt på tv förutom den årliga reprisen av Bergmans Det sjunde inseglet var ostigt 1984! I vilket fall som helst blev Squier ett slags persona non grata som ingen förutom vännerna i Queen ville befatta sig med och hans karriär förångades som en fis i rymden.
Dags för upprättelse. Billy Squier förtjänar respekt för sina många bidrag till rockhistorien och kommer till Ulfstock för att påminna oss alla om det.

Corrosion of Conformity
”Deliverance”

New Orleans, Louisiana, denna ständigt bubblande häxkittel av mat, musik och dekadens. På ytan är musiklivet mest blues, jazz och allmänt mycket blåsinstrument. Men under ytan, i de skumma träsken, gror ständigt intressanta hårda akter upp. Ett av dessa band började karriären (och har förvisso fortfarande sitt säte i Raleigh, North Carolina) med att lira hardcorepunk för att efter några album styra sitt sound mot ett mer metalliskt håll och få epitetet crossover. När de efter några medlemsbyten (in kom bland annat en viss Pepper Keenan som omlokaliserat sig från Oxford, Mississippi till New Orleans) och tog nästa steg så började ett mer organiskt och svängigt sound ljuda från träsken. Nu förenar de sydstatsrock med stonerrock, filtrerar det genom nämnda stads nattliv och voodooprästerna skänker liv åt skapelsen under en svart sabbat. Bandet heter Corrosion of Conformity och nu tar de sin musik till Hulta Meadows och Ulfstockpubliken.

The Beatles
”Revolver”

När man diskuterar rockmusikens ursprung och framväxt kommer man oftast fram till samma grundbultar: bluesen, jazzen och countrymusiken. På detta skapade Chuck Berry och Elvis rock’n’roll och plötsligt är vi framme vid The Rolling Stones, de tidigaste artisterna vi så här långt haft besök av på Ulfstock och den ena av rockmusikens urkrafter. Ja, den ena, för som bekant finns till varje kraft en motkraft…
Utan The Beatles, aktiva 1960-70, hade populärmusiken inte varit sig lik. De gick från Chuck Berry-covers och glättiga slagdängor till att spela in melodier framlänges, baklänges och från sidan. Tillsammans med Rolling Stones var de som ett ungdomskulturellt yin och yang och lämnade få om några stenar ovända. Eller vänta nu… senast de uppträdde live var på ett tak i London 1969 vilket knappast kan kallas för en konsert. Innan dess var det i augusti 1966! Det måste vi åtgärda så Ulfstock, håll till godo, från Liverpool, England – The Beatles!

Accept
”Objection Overruled”

När årets Ulfstockfestival avslutas så tar vi oss via special guest The Fab Four till der Hauptakt Fantastischen Vier! Ja men visst är det inte de teutoniska heavy metal-giganterna Accept som äntligen kommer till får festival! Men fyra? Brukar de inte vara fem i bandet? Jo vanligtvis men just denna gång så kommer Accept som en kvartett. Men har de verkligen inte spelat på festivalen innan? Nej faktiskt inte, vi fick dubbelkolla ett par extra gånger men de har aldrig ärat oss sin närvaro även om det känns så. De har i och för sig visat prov på sin scenenergi på LiveStock och deras mest legendariske sångare har kört ”solo” på vår huvudfestival så det kan vara det som lurar oss. Hur som helst så är det ändå dags att välkomna ett av tidernas bästa och mest klassiska heavy metal-band som kommer avsluta festiviteterna på bästa möjliga sätt! Jawohl!