Så här när höstmörkret lägger sig över vår tillvaro vill man gärna blicka tillbaka på ljusare tider. Som när vi i augusti intog Hulta Meadows för Ulfstock XI.
Till
skillnad från tidigare år har vi kortat ner speltiden något. I stället för tio
band plus lunchakt gav vi i år plats för åtta plus ett. Detta ställer givetvis
högre krav på de artister som kliver upp på scenen; publiken vill ju ha sina
förväntningar på en högklassig och variationsrik festival infriade.
Peter
Green
dukade upp en färggrann picknick. Mestadels i blåtoner som seden bjuder men det
var långt ifrån träskblues och pråmdragarsånger. Greens blues är snarare av
sorten som får lyssnare av allt från latinamerikanska rytmer till hårdrockare
att känna igen sig. En med andra ord synnerligen lämplig inledningsakt.
Och
Sugarloaf var inte sena att haka på Greens vidöppna inledning. Det
öppensinniga bergsfolket från Colorado gled sömlöst in med ett bluesbottnat
sväng som om de ville bjuda in Peter Green till att jamma med dem.
Kontrasten
blev desto större när Exit Stage Left klev in genom åttiotalsdörren och
lyckades trixa till en medryckande föreställning där toner av The Police möttes
i en vänskaplig brottningsmatch med Rush.
Entombed tampas i en helt
annan viktklass. Och med klart tyngre vapen. Resultatet blir både intensivare,
mer kraftfullt och offensivt utan att för den skull tappa ett uns av det sväng
och gung som präglat musiken så långt.
Dags
för lunchkonsert och årets blodsockerhöjare Robert Palmer. Världens mest
välklädde rockartist serverade allt ifrån salt till sött med ett leende på
läpparna.
Med
höfterna alla redan i gungning kom publiken tillbaka till scenområdet där Billy
Squier omöjliggjorde lunchkoma med sin bredbenta, allsångsvänliga
arenarock.
Mer
nedstämt men inte mindre medryckande var Corrosion of Conformitys
fräscha Black Sabbath-klämtande muskelhårdrock. Tankar uttrycktes ganska snart
i publiken om att Pepper Keenan och Tony Iommi borde förena sina talanger i ett
gemensamt band.
För
första gången på 57 år kliver The Beatles upp på en konsertscen men
efter ett par riff in i Taxman var det som att tiden hade stått stilla. Eller
är det musiken som är tidlös? Ja, och då är väl festivalen slut nu då? Nej för
bövulen! Ut stormar Accept och snart har alla i publiken en välstämd
luftgitarr runt halsen och morrar i kapp med Herr Dirkschneider. Objection
overruled? Jawohl!
