Efter
ett utskällt samarbete med Grateful Dead rycker Bob Dylan upp sig och
sammanstrålar med en av åttiotalets demonproducenter Daniel Lanois. Albumet är
kanske lite för tillbakalutat och sakralt för den tillfällige besökaren i Bobs
katalog men bland fansen är Oh Mercy (1989) en liten skattkista. Låtar som
Political World, Everything is Broken, Ring Them Bells blir starkare för varje
lyssning och Man in the Long Black Coat är ett riktigt praktstycke från första
anslaget. Så doktorn anmodar upprepad lyssning.
Som vanligt när Neil Young kommer ridande på Crazy Horse handlar det om elektriskt laddad och countryosande rockmusik med skevt ekande gitarrsolon. Den här gången är dock riffen vassare och tyngre än någon gång under 80-talet och soloutflykterna hans längsta sedan han avrundade 70-talet med ett par livedubblar vilket bidrar till att Ragged Glory (1990) är ett av Neils allra starkaste album. Mansion on the Hill och Love and Only Love är enorma men det måste ändå sägas att helheten är skapelsens krona. Inte så konstigt att han fick nyvunnen relevans under 90-talet när rockmusiken fick sig en välbehövlig kölhalning i det stormiga grungehavet.
Som vanligt när Neil Young kommer ridande på Crazy Horse handlar det om elektriskt laddad och countryosande rockmusik med skevt ekande gitarrsolon. Den här gången är dock riffen vassare och tyngre än någon gång under 80-talet och soloutflykterna hans längsta sedan han avrundade 70-talet med ett par livedubblar vilket bidrar till att Ragged Glory (1990) är ett av Neils allra starkaste album. Mansion on the Hill och Love and Only Love är enorma men det måste ändå sägas att helheten är skapelsens krona. Inte så konstigt att han fick nyvunnen relevans under 90-talet när rockmusiken fick sig en välbehövlig kölhalning i det stormiga grungehavet.
Duellpoäng
Oh
Mercy 7/10
Ragged
Glory 8/10
