Vid det här laget är Ulfstock en högtid i paritet med julafton. Den andra lördagen i augusti varje år samlas vi för att fira. Vilka nissar som är på plats varierar från år till år men vi serverar alltid dopp i chili. Och precis som paketöppnandet på julafton är det presentationerna av våra artister som kittlar mest. Inför vårt jubileum gick vi igenom allas önskelistor, nagelfor vår ursprungliga vision för Ulfstock och rådbråkade våra hjärnor för det ultimata festivalpaketet.
Det bankar på dörren och ut på scenen kliver naturligtvis en äldre herre i skägg som sett likadan ut i urminnes tider. Billy F Gibbons infriar allas förväntningar med råbarkad, djupt bluesbottnande rockmusik. ”The Big Bad Blues” heter konceptet och det finns ingenting i framförandet som står i kontrast mot det. ”Missin’ Yo’ Kissin’” gungar likt ZZ Top och det där särpräglade elgitarrspelet väser som en svetslåga över hela framförandet. Festen har börjat.
När ridån går upp igen står vi inför The Eric Gales Band som presenterar en Jimi Hendrix-influerad form av modern bluesrock. Med sitt nedstämda grundriff och den gospelartade refrängen avslöjar ”Sign of the Storm” att ovanstående beskrivning är synnerligen bristfällig, men det vilar alltid något obeskrivbart över högtidsstunder.
Nästa bidrag härstammar från den australiensiska pubrockscenen. Don Walkers ettriga piano pepprar de konstant svängande låtarna och Jimmy Barnes skrålar för glatta livet när musiken pendlar mellan John Mellencamps heartlandrock i ”Khe Sanh” och Meat Loafs första fladdermus-äventyr i ”Home and broken hearted”. Men Cold Chisel är ingen ”one-trick pony”. I ”One Long Day” förvandlar man puben till en rökig jazzklubb utan minsta felsteg.
Nästa paket levereras inslaget i klassisk progrock och sett till utbudet så här långt kan man tro att Beardfish blir stående med skägget i brevlådan. Men Gävles stolthet visar att ett 65 minuter långt koncept på temat bekvämlighetszon och som musikaliskt spänner från Genesis till Motörhead kan vara både lättillgängligt och medryckande. Och högtidligt på ett brittiskt, närmast Dickenskt, vis.
Halvvägs in i The Allman Brothers Bands spelning dansar vår överraskande lättfotade festivalgeneral ut i köket och lägger sista handen vid årets festivalgryta. Det vilar en poetisk skönhet i sambandet mellan en vällagad chili sin carne och progressiv americana; tomatsåsen och kryddornas hetta mot de latinskt kryddade rytmerna och bönornas jordnära koppling till de bluesiga gitarriffen. De förföriska ångorna från köket och de sällsamma tonerna från festivalscenen förflyttar festivalbesökarna till en lägereld i vilda västern och jag är Clintan.
Under tiden som vi avnjuter lunchen skänker The Police välbehövlig svalka genom sin iskalla symbios av radiopop och reggaeinflurad new wave. Det är gruppens femte och sista föreställning för oss på Ulfstock och frågan är om de någonsin gjort ett bättre jobb.
Europe inleder andra halvlek med den makalösa ”War of Kings”. Det känns som att gruppens resa från uppgång till fall och pånyttfödelse varit nödvändig för att tukta de inneboende musikaliska andarna och slutligen förlösas i form av den classic rock-best de är idag. Deep Purple, UFO, Thin Lizzy och, faktiskt, Audioslave dyker upp som små notiser i Europes festivalsoundtrack, men aldrig så att de överskuggar gruppens identitet.
På tal om identitet. Näst upp Danzig med den oförliknelige Glenn Danzig i bar överkropp. Här blir den visuella uppenbarelsen nära på religiös men musiken visar sig leva upp till myten. Låtarna ”Long Way Back from Hell”, ”Her Black Wings” och ”Devil’s Plaything” är lika mustiga som titlarna och i Glenns djupa barytonstämma är det lätt att förstå hans smeknamn Evil Elvis. Luguber rock’n’roll som får solen att mörkna.
Och då passar nattens varelser på att äntra scenen. Kiss drämmer till med allt vad de har i eldkraft och visar med ”Creatures of the Night” att de visst har på Ulfstock att göra. Gruppens bombastiska set grundar sig i makalöst tufft trumspel och nyanlände Vinnie Vincents sylvassa gitarrfigurer. Men Gene är häftigast!
Mohahahaa… skrattar Tom Araya och sätter Slayer i rörelse. Med eller utan chili är ”Seasons in the Abyss” en tältrensare av guds nåde. För pentagrammen till trots bankar Dave Lombardo Satan och hela helvetet ur trummorna. Motorsågsmassakern framstår som Kalle Anka och hans vänner firar jul i jämförelse med de diaboliska gitarrkaskaderna ur Jeff Hanneman och Kerry Kings händer. Och på allt detta, mohahahaa, Tom Araya… Jag vågade inte röra mig ur fläcken på hela spelningen. Eller jo, när generalen vände (hur vågade han?) på skivan smet jag ut på toaletten och drog i mig dubbla doser bricanyl. Och detta är Slayers snällaste alster!
Att kröna denna milstolpe i vår festivalhistoria kräver något utöver det vanliga och i Chickenfoot möts det mesta av det bästa i perfekt balans. De är de den ultimata supergruppen där ingen sätter sin prägel framför någon annans. Deras musik bubblar över av livsbejakande tidlös rockmusik från 70-talets hjältar men med ambitionen att ta det vidare, inte fastna vid altaret. ”Avenida Revolucion” stampar igång föreställningen. Det låter stort, myndigt och förbannat fräscht i en ljudbild som är modern men ändå live. ”Soap On a Rope” är en klassiker, ”Get it Up” är som en karneval, ”Down the Drain” startar i ett funkigt jam som lyckas kännas tight i en alldeles för stor kostym. Vi kan nämna varenda låt men det skulle vara poänglöst. Sammy Hagar, Michael Anthony, Joe Satriani och Chad Smith – tack för att ni inspirerade oss till Ulfstock!
/Fader Juxon
------------ ------------ ------------
Traditionsenligt så betygsatte jag (Uffe) och Juxon skivorna och nu har jag inte räknat ut snittpoängen för varje år men det känns som detta år tog ledningen. Vinnaren var i och för sig odiskutabel på förhand även om undertecknad trodde starkt på Slayer.
9,08 Chickenfoot - Chickenfoot
7,66 Kiss - Creatures of the Night
7,45 Europe - War of Kings
7,43 The Allman Brothers Band - Seven Turns
7,36 Danzig - Danzig II: Lucifuge
7,25 Beardfish - +4626 - Comfortzone
7,10 Slayer - Seasons in the Abyss
6,80 The Eric Gales Band - The Eric Gales Band
6,75 Cold Chisel - Cold Chisel
6,36 Billy F Gibbons - The Big Bad Blues
Sen förärades jag av en väldig fin jubileumsgåva av broder Dennis. Paketet var väl inslaget och fyllnadsmaterialet som bestod av tidningspapper kommer jag ha som toalettlektyr i ett par år framåt. I paketet låg en rejäl flaska ”öl” av märket Liefmans Glühkriek som snabbt ställdes på kylning men som tur var inte blev drucken under kvällen. Efter lite forskning så visade det sig att drycken kommer som bäst till rätta om den dricks varm! Se där ja, blir att hålla sig till en kylslagen vinterkväll innan man provar den. Blir spännande!
Men det var inte allt, i paketet låg också kamratföreningens nya maskot! En rosa elefant! Dennis målade upp en vacker förklaring om hur klok och trogen elefanten är och gjorde liknelser med självaste festivalgeneralen. Kortfattat; generalen är en rosa elefant, så tolkar jag det.
Vi fick även i uppgift att under kvällen namnge denna maskot, en uppgift som togs på största allvar. Flera namn flög i luften och någon tyckte Ian, då det är ett gångbart namn i Ulfstockkretsar, men då det är en rosa elefant så är det ju en tjej sade en annan. Då kläckte, jag vill minnas att det var kamrat Daniel, namnet Nellie! Klockrent! En maskot som till och med har sin egen signaturmelodi! Detta namn spikades och nu hoppas jag på en likadan elefant till, fast en blå, som skall få namnet Neil.
Undrar om första band till nästa års festival redan är bokat tack vare detta? Hmm…
/Festivalgeneralen
