Här är samtliga artister som är presenterade till Ulfstockfestivalen 2020
J.B.
Hutto & The Hawks
”Hawk
Squat”
Vid
det här laget så vet den väletablerade Ulfstockbesökaren att festivalen alltid
inleds med en bluesakt. Så även i år men frågan är om någon av er är bekant med
årets bokning J.B. Hutto & The Hawks?! Bluesgubben Joseph Benjamin
Hutto föddes 1926 och kastade in handduken 1983 och hann under sin levnadstid
leverera en handfull plattor med olika konstellationer men utan att få något
större genombrott. Men det sagt så betyder det inte att han gjorde dålig musik.
Tvärtom! Stilmässigt rör hans sig från Chicago ned till Mississippideltat utan
att fastna i någon speciell bluesfåra. Det han dock har blivit mest känd för är
hans slidegitarrspel och hans rivig sångröst som inspirerat efterkommande
bluesmusiker. Även hans album skiftar en aning i stil men till Ulfstock kommer
han med sitt första band The Hawks och tillsammans kommer de bjuda oss på rivig
slidegitarrblues!
Ten
Years After
”A
Space in Time”
Black
Sabbath, Led Zeppelin och Deep Purple är med rätta betraktade som de stora
stilbildarna inom tyngre rockmusik. Men ibland blir man som musikkonnässör
smått förtvivlad över mediernas smalspåriga fokus. "Dags för
utryckning!" säger vi på Ulfstock och kallar in Ten Years After
från Nottingham, England. I allmänhet förknippas Ten Years After med sitt
framträdande på Woodstock 1969 och låten I’m Going Home. Men de var så mycket
mer. Stilmässigt ligger de närmast Led Zeppelin av De Tre, men innan
ynglingarna från Birmingham hade släppt sitt ikoniska album IV i november 1971
hade Ten Years After redan givit ut sex album. När gruppen splittrades för
första gången 1974 och tog en 15 år lång paus ifrån varandra hade de förärat
världen med nio dundertuffa album. Gruppen är fortfarande aktiv och de två
originalmedlemmarna trummisen Ric Lee och keyboardisten Chick Churchill
kompletteras sedan 2014 av sjungande gitarristen Marcus Bonfanti och basisten
Colin Hodgkinson. Så sent som i december i fjol var delar av Ulfstockledningen och
såg Ten Years After på Trägårn i Göteborg och det kortfattade referatet lyder:
still going strong!
Crowfoot
”Find
the Sun”
Om ni tyckte att vår
blueakt var i obskyraste laget så lär ni inte tycka annorlunda när vi nu
presenterar amerikanska Crowfoot! Ett band med en ganska gedigen
bakgrundsstory att studera men där inte mycket av välkända namn dyker upp. Största
meriten är väl att bandets gitarrist Russell DaShiell samt bassist Doug Killmer
medverkar på Norman Greenbaums hit Spirit in the Sky (ja ni känner igen den när
ni hör den). Hur som helst, bandet bildades redan 1964 som The Beau Gentry men
efter några medlemsbyten samt geografiska flyttar så landade de i San Fransisco
och tog namnet Crowfoot. De hann släppa två album innan de upplöstes 1971 och
nu är de aktuella för Ulfstockfestivalen! Musikaliskt kan ni förvänta er
tidstypisk amerikansk rock med inslag av folkrock och psykedeliska tendenser.
Vissa kommer kanske till och med att tycka att bandet rent av flörtar med The
Allman Brothers. Oavsett hur de låter så kan vi i alla fall utlova en oerhört
trevlig stund i Crowfoots sällskap!
Boston
”Boston”
AOR-skolan
del II
Ulfstock
VII gick i detalj igenom vad riktig AOR är och som de goda lärjungar ni är
undrar ni naturligtvis: ”Men hur började det, vilket var det allra första
AOR-albumet?”. Svaret är långt och mycket hemligt, men ha tålamod och läs
vidare, Ulfstock VIII blir er guide in i genrens urkund.
1970
sitter Tom Scholtz i sin källarlägenhet i Boston och klurar. Han har en färsk
magisterexamen i ingenjörsteknik från MIT i Massachusetts, han älskar att bygga
saker och framför allt, han älskar musik. I sin barndom tog han pianolektioner
och lyssnade på Beethoven, Rachmaninov, Chopin, Ravel, Tjajkovskij och andra
melodiernas mästare. I sin ungdom gick han igång på The Animals, The Kinks och
The Yardbirds och han älskade verkligen gitarrspel och dyrkade Ray Davies, Jeff
Beck och Jimmy Page. Men när han hörde hur Todd Rundgren skapade harmonierande
melodier var han fast; han skulle lära sig spela gitarr, skriva låtar och spela
in dem i en studio som han skulle bygga själv i sin lägenhet! Och Tom var en
beslutsam ung herre. I sex år jobbade han med sin studio och sin musik. Allt
han förtjänade som tekniker på Polaroid gick till hans hobby tillika livsstil.
Parallellt bildade han ett band med vilka han framförde och förfinade sina
kompositioner. År ut och år in blev hans demos refuserade av olika skivbolag
ända tills CBS nappade och gav ut gruppens debutalbum den 25 augusti 1976. När
Tom fick höra sin More Than a Feeling på radion veckan efter gick han till sin
chef på Polaroid och sade upp sig.
Ridå
upp: Boston!
Metal
Church
”The
Dark”
Vi
på Ulfstock försöker boka band i de flesta genrer (som vi gillar) både för att
variera oss men även för att förkovra vår publik. Genren US Power Metal har vi
ännu inte gett oss i kast med ordentligt så varför inte göra det nu och
dessutom genom ett av festivalgeneralens favoritband – Metal Church!
Bandet har en brokig historia med flertalet medlemsbyten och har även legat på
is ett par gånger men bandet starke man Kurdt Vanderhoof har styrt skutan
stadigt genom åren. Störst framgångar rönte de på andra halvan av 80-talet och
buntades, inte så konstigt, ihop med de då största inom thrash metal scenen men
det lyfte tyvärr aldrig riktigt. Förmodligen mest på grund av just alla
medlemsbyten. Men thrash? Skulle de inte spela US Power Metal? Jo men vad är US
Power Metal egentligen? Thrash-ig heavy metal? Melodiös thrash? Och kommer inte
Power Metal från Tyskland och hette Speed Metal i början? Och har vi inte sett
en tidig Metallica-logga med ordet Power Metal skrivet under? Hur många olika
Power Metal kan det finnas egentligen? Hur som helst, Metal Church är helt
klart för melodiösa för att vara thrash men samtidigt för hårda för att vara
heavy metal. Allt som oftast har de placerats i kategorin US Power Metal så vi
får kalla dem det. Men vet ni vad? Varför överlåter vi inte denna diskussion
till er festivaldeltagare istället? Metal Church kommer oavsett att leverera
ett hårt, men melodiöst, set med härliga METAL-låtar på årets Ulfstockfestival!
Magnum
”Sleepwalking”
Det
där med att smälta maten i lugn och ro är väldigt viktigt. Alla som varit på
festival vet hur lätt offensiva gaser uppstår om man glupskt slukar en måltid i
steget under moshpiten framför kravallstaketet. Så för att ni inte ska behöva
idissla i takt till vilt krängande och våldsamt dånande trummor direkt på
måltiden vill vi bjuda på en dos mysrock som dessert medan ni bekvämt lutar er
tillbaka. Vi kommer nämligen att få uppleva en mjukt gungande och melodiskt
förförande föreställning av Birminghams allra förnämsta historieberättare, Magnum.
Bandets
kärna, sångaren Bob Catley och gitarristen Tony Clarkin, har hängt ihop som ler
och långhalm sedan 1972. Till och med när gruppen var upplöst 1995-2001 spelade
de tillsammans i konstellationen Hard Rain. Till dags dato har de avtäckt
respektabla 21 album (23 om man räknar Hard Rain-skivorna).
Magnum skapar alltid en
varm atmosfär. De bygger upp en varsamt fängslande stämning där vackra
melodiska mönster bjuder lyssnaren att följa med på episka resor. Catley och
Clarkin må vara de mest uppmärksammade medlemmarna i Magnum, men många lyssnare
förbiser skickligheten med vilken gruppens dynamiska skiftningar och rytmiska
precision utförs. Så spänn gärna öronen lite extra när Magnum tar över scenen.
Trouble
”Psalm
9”
Året
är 1970, platsen är Birmingham, England och Black Sabbath har precis avtäckt
sitt debutverk som kom att förändra musikvärlden för all framtid. Subgenren
doom började så sakta växa fram där tungt rullande gitarriff utgjorde
huvudkomponenten i den mörka musiken och en ockult framtoning var viktig i
estetiken. Band som Pentagram och Blue Cheer nämns ofta som de första
doombanden där det senare till och med ibland kallas det första
stonerrockbandet. På 80-talet växte sedan genren till sig rejält, fick ett
litet svängigare uttryck och började att kallas för doom metal. Våra egna
pionjärer i Candlemass gick här i främsta led tillsammans med de amerikanska banden
Saint Vitus och Trouble. För att hjälpa oss att förkovra oss i denna
genre så har de sistnämnda lovat att komma och spela för oss på
Ulfstockfestivalen. Trouble cementerade sin plats i doomhistorien med sina tre
första album och sångaren Eric Wagner satte standarden för hur en doomsångare
skall låta. Deras musik har utvecklats gradvis genom åren men tyngden och det
psykedeliska 70-talet har varit stadiga komponenter. Vi välkomnar Trouble till vår scen!
Manfred
Mann’s Earth Band
”Nightingales
& Bombers”
Den
21 oktober 1940 föddes Manfred Sepse Lubowitz i Johannesburg, Sydafrika. I sin
ungdom studerade han musik på universitetet och jobbade som jazzpianist på
olika barer runt om i Johannesburg. Åren runt 1960 spelade han tillsammans med
vännen Saul Ozynski in två album. De kallade sig The Vikings och räknas som
Sydafrikas första rock’n’roll band.
Apartheidsystemet
drev Lubowitz till England 1961. Där försörjde han sig som skribent på
tidningen Jazz News under pseudonymen Manfred Manne efter jazztrummisen Shelby
Manne. Strax därefter kortade Manfred ner sitt nya efternamn till Mann.
1971,
efter att under 60-talet bildat och fullbordat grupperna Manfred Mann
respektive Manfred Mann Chapter Three, startade han Manfred Mann’s Earth Band.
Ulfstock gillar Manfred Mann’s Earth Band. Originaluppsättningen, vilken spelade
den avgjort intressantaste formen av rockmusik av bandets alla olika
inkarnationer, bestod av förutom klaviaturspelaren Manfred Mann själv av
sjungande gitarristen Mick Rogers, basisten Colin Pattenden samt slagverkaren
Chris Slade, vilken senare spelat i supergruppen The Firm men även i ett litet
pubrockband från Australien.
Ulfstock
2020 kan förvänta sig ett synnerligen drivet artrockband, varje musiker är ett
ess. Mann själv anses vara den främste i världen på Minimoog, rytmsektionen får
de g-krafter som stridsflygare brottas med att framstå som domkrafter och
gitarristen Rogers… tja, hänger man med i det sällskapet är man nog rätt styv.
Musikformen de spelar får nog räknas som rock med jazziga improvisationer.
Ungefär hälften av låtarna är instrumentala och ibland ger de sig i kast med
orädda tolkningar av andras material. Bruce Springsteen och Bob Dylan står som
kompositörer på de flesta av coverversionerna, men det är sällan dessa känner
igen sina egna låtar efter att de fått en bearbetning av Manfred Mann’s Earth
Band.
U.D.O.
”Faceless
World”
Presentation
av årets Special Guest är egentligen onödig. Ni känner i alla igen den raspiga
rösten och lägger vi till att han är kort, tysk och ofta klädd i kamouflage så
skanderar alla i kör Udo Dirkschneider! LiveStock-publiken har redan stiftat
bekantskap med hans tidigare band Accept men när han nu intar Black Gold Stage
som näst sista akt ut så är det med sitt soloband U.D.O.! Bandet som för
någon vecka sedan släppte sitt 17:e studioalbum! En mer rutinerad frontman är
alltså svårt att uppbringa och musikaliskt är det få heavy metal-akter som är
bättre än U.D.O.. De är även det perfekta bandet att boka ifall headlineakten
av någon anledning skulle ställa in. För även om U.D.O.-fansen anser att U.D.O.
är bättre än Accept så är det Accepts låtar som den stora massan känner till.
Så skulle det otänkbara vara framme så ändrar Udo och hans mannar lite i
setlisten och fyller ut headlinekängorna utan problem. Vi är dock ganska säkra
på att detta inte skall behövas och vi ser fram emot tidlös heavy metal av Udo
och hans U.D.O.!
Judas
Priest
”Sad
Wings of Destiny”
Skivspegeln
Borås, sommaren 1982. En from 12-årig gosse har bestämt sig. Han ska bli
hårdrockare. Med sig har han sin likaledes fromme far som gör sitt premiärbesök
i en skivaffär. De gör entré tillsammans men med vitt skilda förnimmelser.
Medan pojken är som Kalle i chokladfabriken är fadern Bambi på hal is. Snart
övergår dock 12-åringens eufori i oro. På skyltarna står det pop, jazz eller
klassiskt och de är alla bekanta begrepp för honom. Men ingenstans står det att
läsa "hårdrock"! Han drar sig slokörad mot sin far som för säkerhets
skull fattat ett stadigt grepp om disken vid kassorna närmast utgången. Där
står också butikens ägare: "Hittar du vad du söker"? Svaret han får
är en blyg huvudskakning följt av en besviken min. "Vad är du ute
efter"? fortsätter mannen bakom disken. "Hårdrock... Men jag hittar
inte". Den hjälpsamme butiksägaren plockar fram ett album. "Jag fick
in den här idag. De är rätt så populära". Jag tittar på omslaget - Judas
Priest.
