Den
unisont hyllade dubbelmonoliten Physical Graffiti är kulmen på Led Zeppelins
karriär. Albumet innehåller magnifika alster som Kashmir och Ten Years Gone”
jämte en episk bearbetning av det traditionella bluesstycket In My Time of Dying.
Men vår nagelfaring avslöjar också material som inte platsat på tidigare album
samt skissartade låtar som mer får betraktas som paradexempel på gruppens
exceptionella samspelthet än som starka kompositioner. Som helhet är verket ett
dubbelalbum som presenterar Led Zeppelins alla sidor. Men i jämförelse med vad
de tidigare åstadkommit i albumväg och i fråga om kvalitetslåtar haltar den
betänkligt.
Även
Black Sabbath når sitt zenit med sitt sjätte album. Men till skillnad
från hippiekusinerna från Birmingham drämmer mörkrets furstar till med något av
det ondskefullaste som någonsin fastnat på band. Det diaboliska riffandet i
Symptom of the Universe, gravstenstunga Hole in the Sky” och den majestätiska
Megalomania ligger alla på sida ett och man känner sig både överkörd och upplyft
på samma gång. Sida två är bara marginellt svagare, mest beroende på den ganska
tama singeln Am I Going Insane (Radio). Men vilken kompositionsskicklighet man
visar med mellanspelet Supertzar.
Duellpoäng
Physical
Graffiti 6/10
Sabotage
8/10
