ULFSTOCKLISTAN:UFFE OCH JUXON LISTAR…...AC/DC’s ALBUM!

 

Efter släppet av skivan Rock of Bust så bestämde sig Uffe och Juxon för att det nu var dags att bena ut och utse AC/DC’s bästa album. Detta gjordes var för sig under några veckors tid och presenterades sedan för varandra under mer eller mindre högtidliga ritualer. Här nedan ser ni hur deras båda listor ser ut och varje albums totalpoäng inom parentes tillsammans med några korta kommentarer om varje skiva. Det skall också tilläggas att AC/DC aldrig har gjort ett dåligt album och även deras ”sämsta” skiva är bättre ände flestas bästa.

Uffes lista:

1. Back in Black

2. Powerage

3. Let There Be Rock

4. Highway to Hell

5. The Razors Edge

6. High Voltage

7. Dirty Deeds Done Dirt Cheap

8. Ballbreaker

9. Rock or Bust

10. Flick of the Switch

11. For Those About to Rock...

12. Blow Up Your Video

13. Stiff Upper Lip

14. Fly on the Wall

15. Black Ice

Så här säger Uffe om vardera skiva…

1. Back in Black (10p)

Inget snack om saken! Back in Black är given etta och så nära en fulländad skiva någon någonsin har kommit. Med åren har jag placerat skivan längre ned på listan för man vet aldrig var ens dagsform tar en men albumet har aldrig placerats lägre än tvåa. De senaste åren har den dock varit ohotad etta då både den som jag mognar med åren. Musik blir inte bättre än så här!

2. Powerage (10p)

Intensiteten, även i de långsammare låtarna, som infinner sig på detta album är förförande. Soundet är fräsande och här finns ett speciellt mörker som får bandet att låta pissförbannade i flertalet låtar. Inte en dålig låt! Till och med halvballaden Cold Hearted Man är lysande!

3. Let There Be Rock (10p)

Skivan med tidernas kanske coolaste sound. Gitarrljudet är fullständigt brutalt och förförande. Den som inte plockar upp luftgitarren när denna skivan åker på, ja den är nog döv. Här är faktiskt den internationella versionen att föredra då vi får mästerliga Problem Child i stället för den något svagare Crabsody in Blue.

4. Highway to Hell (10p)

Detta album har många gånger legat etta på listan men då jag med åren (och visheten?) har kommit att omvärdera flera av bandets skivor så har den nu halkat ned. Tills jag lyssnar på den vill säga för då lär den väl vinna igen! Sicken platta! Något mer polerad än sina närmaste syskon men ändå med det omisskännliga AC/DC-soundet.

5. The Razors Edge (10p)

Mitt första möte med AC/DC i albumformat och så som den då 12-årige Uffe spelade denna skivan. Om och om igen. Uffe blev besatt och ett livslångt kärleksförhållande är inlett. Jag kan idag förstå att skivans listplacering beror på många sentimentala pluspoäng men faktum är att skivan står stark även utan dem. Ett galet starkt album och innehåller enda jullåten man kan lyssna på året om!

6. High Voltage (9p)

Skivan med flera låtar som har kommit att definiera bandet och första grundbulten i hur australiensisk pubrock skall låta!

7. Dirty Deeds Done Dirt Cheap (9p)

Några låtar är aningen för långa på slutet men som helhet ett kanonalbum med flera av bandets bästa låtar! Varför de i stort sett bara spelar titelspåret live är för mig en gåta.

8. Ballbreaker (9p)

Bandets heavy metal-album! Den första AC/DC-plattan som jag fick och väntade på skulle släppas. Det finns så mycket jag gillar med denna skivan. Tyngden, hårdheten, layouten, texterna. Egentligen borde denna skivan ligga mycket högre upp men så är ju konkurrensen mördande också.

9. Rock or Bust (9p)

Deras kortaste album men också ett av deras tajtaste. Undrar om de två föregående albumen hade varit så här bra om man kortat ned speltiden? Jag älskar denna plattan som är ettrig, in-your-face och hård men samtidigt lämnar utrymme för bandets bluesiga sida. Ge den 19-15 år så kan den mycket väl vara topp-3!

10. Flick of the Switch (8p)

Bandets klart ruffigaste och ”skitigaste” platta. Benhård. Kanske inte den med bäst snittbetyg på låtarna men helheten gör detta till en fantastisk stunds lyssning.

11. For Those About to Rock... (8p)

Egentligen en skiva med endast en låt. Eller? Nej här finns massa sjukt sköna låtar men de är nödvändigtvis inte bandets starkaste. Skivan vinner mycket på sin helhet och ett mörker som jag ligger över de flesta låtar och som jag gillar skarpt.

12. Blow Up Your Video (7p)

Många bra låtar och jag tänker alltid på de norska bergsvägarna när jag hör skivan för jag hade precis fått denna när vi bilsemestrade i Norge. Skivan gick non-stop i min CD-walkman men idag kan jag rynka lite på nästan åt 80-tals soundet.

13. Stiff Upper Lip (6p)

Ett album som är för långt och kanske aningen segt men vinner poäng på sin bluesiga känsla och några rejäla kanonlåtar.

14. Fly on the Wall (5p)

Ofta bespottad som bandets sämsta skiva men här finns fina stunder. Dock är nivån på låtarna något lägre än i övriga karriären. Det platta 80-tals soundet gör nog sitt till också.

15. Black Ice (5p)

Jag gillar skivan men orkar aldrig lyssna på den då den är för lång! Här finns 8-10 låtar som skulle göra detta albumet till en storstilad comeback för bandet men istället valde de 15 och man blir tokmätt.

Juxons lista:

1. Highway to Hell

2. Powerage

3. Back in Black

4. High Voltage

5. Let There Be Rock

6. Dirty Deeds Done Dirt Cheap

7. The Razors Edge

8. Flick of the Switch

9. Blow Up Your Video

10. For Those About to Rock…

11. Rock or Bust

12. Black Ice

13. Ballbreaker

14. Stiff Upper Lip

15. Fly on the Wall

Så här säger Juxon om vardera skiva…

1. Highway to Hell (10p)

Med Highway to Hell förädlar AC/DC sitt karaktäristiska koncept och tar steget ut till de breda massorna och de stora arenorna. Tidlös klassiker.

2. Powerage (10p)

Ett outslitligt verk, det finns inte en enda låt man kan tröttna på. Kanske gruppens mest gedigna album.

3. Back in Black (10p)

En renodlad hitkavalkad från början till slut.

4. High Voltage (9p)

High Voltage är AC/DC per definition och stamcellen för varje kommande album i gruppens karriär. Ibland tänker jag att det egentligen aldrig blev bättre än så här.

5. Let There Be Rock (9p)

Ännu en talande titel - det svettigaste och intensivaste av gruppens studioalbum under 70-talet.

6. Dirty Deeds Done Dirt Cheap (8p)

Inte riktigt lika helgjuten som övriga 70-talare men titellåten och Ride On hör till gruppens ypperligaste låtar.

7. The Razors Edge (8p)

Kommersiellt sett en Back in Black del II och med hitten Thunderstruck och nye trummisen Chris Slade fick man ånyo arenor att gunga.

8. Flick of the Switch (8p)

En råbarkad, frustande skapelse som inte låter som något annat i katalogen.

9. Blow Up Your Video (7p)

Förstadiet till The Razors Edge.

10. For Those About to Rock… (7p)

Efterfesten till Back in Black, men den här gången håller låtarna inte samma klass.

11. Rock or Bust (7p)

En ettrig och väl sammanhållen samling sånger.

12. Black Ice (7p)

Enastående produktion, skala bort en kvart av speltiden och du har ett album som matchar The Razors Edge.

13. Ballbreaker (7p)

Jag rankar hälften av låtarna som kvalitets-AC/DC, resten går mig förbi.

14. Stiff Upper Lip (6p)

Som Ballbreaker fast lusigare tempo.

15. Fly on the Wall (5p)

Något så unikt som ett oinspirerat AC/DC-album. Men titellåten och ett par ärtiga riffpärlor till lyfter den till godkänd nivå.

ULFSTOCKLISTAN:BÄST 2010-2019!

Den 5 januari sammanstrålade Ulfstockstyrelsen för att traditionsenligt utse det gångna årets bästa album samt presentera de skivor som snurrat mest under året. Då vi också kommer till ända på ett årtionde så var det ju även på sin plats att utse bästa album samt bästa artist/band från de senaste tio åren! Med på resan följde nyaste Ulfstockbrodern Tarmo som bjöd på oväntade, väldigt bra och spännande val på sina vinnare i varje kategori.

Så utan krusiduller så drar vi igång!

Bästa album 2019:

Uffe: Jimmy Barnes - My Criminal Record

Juxon: Gin Lady - Tall Sun Crooked Moon

Tarmo: Nick Cave & The Bad Seeds - Ghosteen

Att gamle Jimmy Rivjärn skulle dra till med att släppa Uffes favoritalbum från 2019 kom som årets överraskning. Men skivans blandning av rivig rock och tung blues kombinerat med sångarens stora personlighet gör detta till en fullträff! Så till den milda grad att Juxon hade smurfat ut på nätet och beställt sig ett exemplar innan skivan ens snurrat klart. Juxon å sin sida utsåg Sveriges mest genuina band just nu som vinnare. Västerbottningarna i Gin Lady gav oss värmande sydstatsrock på svenskt vis som inget annat band kan matcha just nu. Låter som ingen annan gör Tarmos vinnare Nick Cave & The Bad Seeds. Sitt färgglada omslag till trots så bjöd australiensaren på vad som under kvällen kom att beskrivas som tonsatt poesi. Ett avskalat, ambient och väldigt spännande musiklandskap målades i alla fall upp.

Mest spelade album 2019:

Uffe: Brant Bjork - Gods & Goddesses (2010)

Juxon: Sammy Hagar & The Circle - Space Between (2019)

Tarmo: Mando Diao - Good Times (2017)

Vinnaren i denna kategori brukar oftast vara ett album med ett band/artist man precis upptäckt eller en skiva från det senaste gångna året som snurrat extra mycket. Lite förvånande då är att Uffe utser ett album med ökenräven Brant Bjork som mest spelat 2019. Han hade själv inget bra svar på varför just den skivan fått så mycket speltid men ”go i bilen” och ”avkopplande” var två ord som beskrev den. Att Juxon skulle välja Sammy Hagars senaste album var dock väntat. Det är ju inte vart år man får ett så här piggt och intressant album från, som i Juxons fall, sin musikaliska hjälte. I Tarmos fall var det en skiva med Mando Diao som snurrat mest. Med en blandning av rock, funk, disco och en del electronica så blev de andra två i soffan överraskade över hur spännande det lät.

Bästa album 2010-2019:

Uffe: AC/DC - Rock or Bust (2014)

Juxon: Chickenfoot - III (2011)

Tarmo: Leonard Cohen - You Want it Darker (2016)

Årtiondets bästa album kan vara svårt att utse men det kändes ändå som valen föll sig ganska naturligt för alla tre. I Uffes fall var det ju självklart att AC/DC släppt bästa albumet. Inte bara för att det är universums bästa band utan för att Rock or Bust faktiskt är ett jävligt bra album. Juxon hade det i och för sig lite jobbigare. Chickenfoots (Sammy Hagar igen!) andra album, logiskt betitlat III, är en rockfest som heter duga så valet var inte så konstigt men först efter att Juxon fått arrangera om i låtlistan. Se längre ned för att få reda på i vilken ordning ni skall spela skiva för maximal njutning. Återigen bryter Tarmo rockmönstret en aning då han utser Leonard Cohens bäcksvarta You Want it Darker som vinnare. Utgiven bara veckor före sångarens bortgång. Skivan är en avskalad och lågmäld historia där Cohens röst ligger långt fram i ljudbilden så att man nästan kan ta på hans reflektioner över livet och döden. Knappast piggast ikväll men väldigt gripande.

Bästa artist/band 2010-2019:

Uffe: Airbourne

Juxon: Magnum

Tarmo: Utsåg ingen vinnare

Vilket band/artist har då varit bäst under det senaste årtiondet? Är det den som har släppt flest grejer (Joe Bonamassa!) eller den som bara släppt ett album men då ett jävligt bra album? I Uffes fall var det nog inget snack om saken. För inte nog med att Airbourne släppt fyra benhårda rockalbum så har de också varit här och levererat exceptionellt bra liveframträdanden. ”Förmodligen världens bästa liveband just nu” skall han ha uttryckt det. För att vidare bevisa bandets storhet så spelade han upp Diamond Cuts. Ett helt album med b-sidor och överblivna låtar som tillsammans bilder att kanonalbum! Juxon i sin tur kontrade med Magnum! Ett band som 20 stycken album in i karriären förmodligen aldrig varit bättre! Med 5 stycken album bara under de senaste tio åren så har de levererat melodiös hårdrock fylld med känslor, episka ljudlandskap och förstklassigt musicerande. Allt detta fick vi bevis på när Juxon valde att spela upp Escape From the Shadow Garden för oss. Tarmo hade dock svårt att välja en vinnare i denna kategori. Han tog istället tillfället i akt att spela upp The New Basement Tapes skiva Lost on the River. Denna britt-amerikanska supergrupp med Elvis Costello i spetsen som 2014 fick äran att sätta musik till då nyupptäckta Bon Dylan-texter från 1967. Ett lysande bevis på att Dylans låtar görs bäst av andra.

Som grädde på moset bjuder vi här nedan på Uffe och Juxons kompletta årtiondelistor samt ”rätt” låtordning på Chickenfoots skiva III:

Bästa album 2010-2019 topp-10 enligt Uffe:

1. AC/DC - Rock or Bust (2014)

2. Clutch - Earth Rocker (2013)

3. Brant Bjork - Gods & Goddesses (2010)

4. Saxon - Call to Arms (2011)

5. Troublemakers - Totalradio (2016)

6. Airbourne - No Guts No Glory (2010)

7. Motörhead - The Wörld is Yours (2010)

8. Glowsun - Beyond the Wall of Time (2015)

9. Walter Trout - Battle Scars (2015)

10. Suicidal Tendencies - World Gone Mad (2016)

Bästa album 2010-2019 topp-10 enligt Juxon:

1. Chickenfoot - III (2011)

2. Magnum - The Visitation (2011)

3. A.C.T - Circus Pandemonium (2014) (Bästa prog!)

4. Walter Trout - Battle Scars (2015) (Bästa blues!)

5. Mr. Big - Defying Gravity (2017)

6. Joe Bonamassa - Blues of Desperation (2016)

7. The Winery Dogs - The Winery Dogs (2013)

8. Thunder - Wonder Days (2015)

9. Jawbone – Jawbone (2019)

10. Gin Lady - Tall Sun Crooked Moon (2019)

Bubblare:

Judas Priest - Firepower (2018) (Bästa metal!)

Night Ranger - Don’t Let Up (2017) (Bästa AOR!)

Thomas Wynn & The Believers - Wade Waist Deep (2017)

UFO - Seven Deadly (2017)

Uriah Heep - Living the Dream (2018)

Bästa artist/band 2010-2019 topp-10 enligt Uffe:

1. Airbourne

2. Clutch

3. Brant Bjork

4. Saxon

5. Neil Young

6. Bonafide

7. Walter Trout

8. Joe Bonamassa

9. Siena Root

10. Gin Lady

Bästa artist/band 2010-2019 topp-10 enligt Juxon:

1. Magnum

2. Walter Trout

3. Joe Bonamassa

4. Gin Lady

5. John Hiatt

6. Mr. Big

7. Blackberry Smoke

8. Winery Dogs

9. Night Ranger

10. Thunder

…och som ytterligare bonus:

”Chickenfoot III: The Car Tape”

1. No Change

2. Up Next

3. Alright Alright

4. Bigfoot

5. Dubai Blues

6. Come Closer

7. Different Devil

8. Three and a Half Letters

9. Last Temptation

10. Something Going Wrong

STYRELSEPROTOKOLL 200105

Extrainsatt styrelsemöte av anledning för att bestämma datum för LiveStock-festivalen samt klämma och känna på färskaste Ulfstockbroder Tarmo. Dessutom utsågs de bästa albumen och artisterna från det gångna året 2019 samt det senaste årtiondet.

Närvarande: Broder Uffe, Broder Juxon, Broder Tarmo

Broder Uffe välkomnar alla med att förklara mötet öppnat.

Broder Uffe tar på sig rollen som protokollförare.

Justerare och annat tjafs hoppade vi över.

Punkt 1: LiveStock 2020 datum.

Vi bestämde att vi i framtiden skall arrangera LiveStock lördagen före påsk varje år. Datumet kommer så klart att variera men vi tror att rutinen med ”helgen innan påsk brukar det vara något” kommer sätta sig fint i våra undermedvetna när andra saker skall planeras in. Vi hoppas även att känslan av ”kaka på kaka” förvinner då vi nu får längre tid mellan våra två festivaler. Datumet för den tredje upplagan av LiveStock blir således den 4 april.

Punkt 2: Klämma och känna på ny medlem.

Det visade sig, som vi i och för sig redan visste, att broder Tarmo passar finfint in i vår Kamratförening. Lyssnade intresserat när Styrelsen överlade i de tunga frågorna och kom med insiktsfulla egna analyser emellanåt. Han bjöd dessutom på oväntade, och spännande, val när de bästa albumen/artisterna skulle utses senare på kvällen.

Punkt 3: Årets bästa album 2019 samt 2010-2019.

Varje år publicerar broder Uffe och broder Juxon sina respektive årsbästalistor över årets bästa musikalbum på Artrock.se. Som komplement till detta så brukar de sammanstråla och utse ”Mest spelade album under det gångna året” samt presentera sina vinnare för varandra. Året till ära utsågs också senaste årtiondets bästa album samt bästa artist/band.

Följande album/artister utsågs till vinnare:

Bästa album 2019:

Uffe: Jimmy Barnes - My Criminal Record

Juxon: Gin Lady - Tall Sun Crooked Moon

Tarmo: Nick Cave & The Bad Seeds - Ghosteen

Mest spelade album 2019:

Uffe: Brant Bjork - Gods & Goddesses (2010)

Juxon: Sammy Hagar & The Circle - Space Between (2019)

Tarmo: Mando Diao - Good Times (2017)

Bästa album 2010-2019:

Uffe: AC/DC - Rock or Bust (2014)

Juxon: Chickenfoot - III (2011)

Tarmo: Leonard Cohen - You Want it Darker (2016)

Bästa artist/band 2010-2019:

Uffe: Airbourne

Juxon: Magnum

Tarmo: Utsåg ingen vinnare

Broder Juxon tillade att Chickenfoots album III dock kräver en annan låtordning än vad det är på originalskivan. Mer om detta samt en lite utförligare presentation av vinnarna har broder Uffe åtagit sig att sammanställa och presentera för föreningens medlemmar inom en snar framtid.

/Ulfstockstyrelsen

KLARA BAND TILL ULFSTOCKFESTIVALEN 2019

Här är samtliga artister som är presenterade till Ulfstockfestivalen 2019,

Koko Taylor

”Queens of the Blues” 

Tennesseebördiga Koko Taylor upptäcktes av blueslegendaren Willie Dixon i Chicago redan 1962, men det dröjde ända till 80-talet innan hennes kraftfulla röst och myndiga framtoning bringade några större framgångar. Men väl där dubbade en enad bluesvärld henne till The Queen of the Blues och försåg henne med några av de finaste utmärkelser en bluesartist kan vinna. Tyvärr gick Koko Taylor bort i komplikationerna efter ett kirurgiskt ingrepp i juni 2009 men återuppstår alltså nu ganska exakt tio år senare för att iscensätta Ulfstocks sjunde upplaga. Mycket nöje! 

Shooter Jennings

”Shooter”

På 70- och 80-talet var det pappa Waylon Jennings och mamma Jessi Colter som gick i bräschen för den så kallade outlaw countryn. Idag är det deras son Shooter som visar vägen. Precis som sina föräldrar så vågar han utmana den stora strömlinjeformade musikmaskinen i Nashville genom att hålla sig till countrys rötter men samtidigt ta sig utanför ramarna. Nu är det dags för publiken att lära känna en ”ny” genre och vi tar alltså hjälp av ingen mindre än Shooter Jennings!

Thomas Wynn and the Believers

”Wade Waist Deep”

Denna sextett från Orlando, Florida, är en musikalisk smältdegel. De bildades 2009 och blandar allt som förknippas med amerikansk musiktradition – soul, gospel, blues, folkmusik, rock och country. Allt från schamanska stämmor och änglakörer till demonutdrivande verser utlovas när Thomas Wynn and the Believers intar scenen.

Pantera

”Cowboys From Hell”

Äntligen är det så dags för ett av festivalgeneralens absoluta favoritband att få spela på Ulfstock. Få band har betytt så mycket för honom som dessa grabbar från Dallas, Texas. Vi pratar naturligtvis om Pantera med bröderna Abbott i spetsen! Det blir grooviga stenhårda metalriff, viftande med knytnäven i luften och förmodligen en smått upphetsad general i soffan. Vi kan även utlova en Phil Anselmo i toppform då vitt vin kommer vara förbjudet backstage under bandets vistelse på festivalen. Så håll i hatten! Nu blir det stenhård Texas-metal av högsta klass!

Black Bonzo

”Sound of the Apocalypse”

Gin Lady har länge varit en favorit på festivalkontoret. Deras genuina sydstatsrock är sprungen ur Laurel Canyon, trots att bandets säte ligger i Skellefteå. Men då festivalens kvot av amerikansk rootsmusik tidigt fylldes tänkte vi om. Vi vill ha Gin Lady, men i en annan skepnad - hej och välkomna Black Bonzo! I början av 2000-talet, alltså ett decennium innan namn och stilbytet, spelade gruppen en finurlig variant av klassisk brittisk hammondrock. Ja, Black Bonzo var rent av så finurliga att de klassades som progrock. Så alla vänner av orgelbaserad rockmusik med en knorr, en högtidsstund är att vänta.

City of Thieves

”Beast Reality”

Det blir svårare och svårare för nya band att ta sig igenom den stora massan och upp på de stora scenerna. Vi på Ulfstock är alltid lyhörda och försöker hjälpa akter som vi anser kan vara ”rockens framtid” och inledde ifjol med att tipsa om två heta kandidater. Nu är det dags igen och det är kul att kunna lyfta fram ett nytt brittiskt rockband! Dock har de redan från början gjort det svårt för sig för namnet City of Thieves är kanske inte det vassaste. Vass är dock musiken! Det är benhård rock som kommer föra era tankar åt bland annat Airbourne. Att detta är festivalgeneralens nya favoriter lär knappast förvåna er när dessa grabbar intar scenen.

Vandenberg

”Vandenberg”

Gitarristen Adrian Vandenberg är mest känd för sina år som David Coverdales högra hand i Whitesnake (1986-98). Men det var inte där han slog igenom. Inte heller var han som bäst i Whitesnake. Nej, ska man till fullo njuta av Adjes skicklighet och musikalitet hänvisar vi till nederländska kvartetten Vandenberg som var aktiva åren 1981-85. Musiken är melodiös hårdrock i stil med Europes två första album och gitarristen Vandenberg skulle vi beskriva som en Randy Rhoads med blueskänsla. Så visst hamnade han rätt när han accepterade Coverdales invit. Synd bara att Whitesnake ömsade skinn och inte till fullo lyckades dra nytta av holländarens förtjänster. Men Ulfstock gråter inte över spilld mjölk, vi säger istället skål och välkomna till en av 80-talets bäst bevarade hemligheter - Vandenberg!

Kyuss

”Welcome to Sky Valley”

Nästa bokning att utannonsera är väl en illa bevarad hemlighet? Varför har Ulfstock ändrat sina profilbilder på Facebook till ökenlandskap? Varför hoppade vi över en lektion i Stoner Rock-skolan på LiveStock? Vilka är de där Kajjuss som festivalgeneralen talade så mycket om under just LiveStock? Ja men visst är det så! Nu är det dags för lektion 2 i den omtalade Stoner Rock-skolan och då är det inga mindre än de som kom att skapa genren som ställer sig på Ulfstockscenen. Vi är stolta att kunna presentera de legendariska stoner rock pionjärerna i Kyuss!

Journey

”Frontiers”

AOR-hörnan är ett känt Ulfstock-begrepp som alla förstår innebörden av. Men vad är AOR? Var kommer ordet ifrån? Välkomna till Ulfstocks AOR-skola!

AOR är en förkortning av Album Oriented Rock och började användas i USA under 70-talet. Det skulle beskriva rockmusik som var mer lättlyssnad än den progressiva rock som dominerade det amerikanska AM-bandet. AOR skulle spelas på FM-bandet och riktade sig till en mer mogen publik än de revolterande ungdomarna. Därför kallas det även ibland för Adult Oriented Rock. Denna definition är dock ganska diffus och omfattar sisådär 83% av allt som spelas på radio, så Ulfstock har tagit fram en bättre:

1. Riktig AOR har fluffiga keyboards.

2. Produktionen är luftig och rosaskimrande och det får gärna klämta mycket, men på ett snällt ”välkommen in”-vis.

3. Sången är soulig och ligger i tenorregistret.

4. Trumspelet ska vara pådrivande men samtidigt akta sig för att bli ettrigt och alltför kraftfullt för då blir det Melodic Rock.

5. Basspelet är återhållsamt men lätt att följa.

6. Gitarristerna är alltid Batman (killarnas hjältar, för tjejerna är ju kära i de bildsköna tenorerna).

7. Äsch! Vi rundar av definitionen där och låter amerikanska Journey göra resten av jobbet på årets Ulfstockfestival istället!

DIO

”Hoy Diver”

De senaste åren har vi hållit vår headline hemlig in i det sista och på vägen gett våra besökare ledtrådar för att kunna klura ut vem det är. Inte i år. I år är vi så pass uppspelta över vår headline så vi kan helt enkelt inte hålla inne på det! I många år har vi försökt få till denna bokning men det är först nu vi lyckats hitta ett vältvättat kontrakt värdig Ulfstockpubliken. Han har gett röst åt band som Elf, Rainbow och Black Sabbath samt uppträtt med Deep Purple innan han agerade lunchartist på senaste LiveStock. Han är mannen med hårdrockvärldens kraftfullaste stämma, han heter Ronald James Padavona, hans band heter DIO och han kommer till Ulfstockfestivalen för att kröna sin karriär! Något säger oss att vi kan se fram emot ett framträdande som kommer utmana de absoluta främsta på Ulfstocktoppen. Missa inte detta!