På Sammy Hagars 70-årsdag, den 13 oktober 2017, gjorde Ulfstockledningen en tillbakablick på en imponerande karriär. The Red Rocker albumdebuterade som sångare i gruppen Montrose i november 1973. Efter ytterligare ett Montrosealbum blev Hagar soloartist 1975 innan han, efter åtta album i eget namn samt ett i projektet HSAS, blev sångare i Van Halen i augusti 1985. Drygt elva år och fyra studioalbum senare lämnade han, snart 50 år gammal, Van Halen till förmån för sin solokarriär i maj 1997. Fyra finfina album hann det bli innan Hagar återförenades med Van Halen för en dysfunktionell turné. 2005 var han tillbaka som soloartist men det dröjde inte länge innan han var med i en grupp igen. Chickenfoot gav ut sin självtitulerade debut i juni 2009 och albumet var så pass imponerande att gruppen blev utsedd till bästa nya grupp i Classic Rock awards samma år. Sammy var då 62 år gammal. Parallellt med Chickenfoot, som gav ut sitt andra album 2011, har Hagar fortsatt att ge ut soloalbum och turnera. Så sent som i juni i år var Ulfstocks utsände i USA för att ta pulsen på den blivande 70-åringen. Hagar och hans kompband The Circle framförde en 80 minuter lång hitkavalkad som spänner över hela hans karriär utan minsta tillstymmelse till ålderskrämpor.
Med tre av de bästa amerikanska rockgrupperna sedan 70-talet på sin meritlista är Sammy Hagar unik. Montrose, Van Halen och Chickenfoot har alla spelat in musik som är tidlös amerikansk hårdrock. Men vilka är bäst? Svaret ges i trekejsarslaget: Sammy 26 år gammal vs Sammy 43 år gammal vs Sammy 61 år gammal.
Montrose - Montrose (1973) - 8p
Montrose drar iväg på sitt debutalbum som om den vore en nedcabbad muskelbil under en evig lördagskväll. Albumet sprudlar av livsbejakande rockmusik och det finns inte ett ögonblick att glömma. Med hårdrocksrökarna ”Rock the Nation” och ”Space Station #5” riffade gitarristen tillika bandledaren Ronnie Montrose till sig en gitarrhjältemedalj av ädlaste valör och gjorde gruppen Montrose till det första amerikanska hårdrockbandet. Den episkt dånande ”Rock Candy” och den lika episka släggan till halvballad ”Make it Last” är ännu bättre! Ovan nämnda låtar är de mest klassiska och Ronnie och Sammy är hjältarna, men i svängpärlorna ”Bad Motor Scooter”, ”I Don't Want It”, ”Good Rockin' Tonight” och ”One Thing On My Mind” märker man vilken magnifik rytmsektion gruppen har i trummisen Denny Carmassi och basisten Bill Church. Den enda vettiga kritiken Ulfstockledningen har att rikta mot albumet är ordningen i vilken låtarna presenteras. Båda riffkavalkaderna är på sida ett och de episkt gungande på sida två. Vi tror att plattan skulle låta och kännas ännu bättre om man bytte plats på ”Space Station #5” och ”Rock Candy”.
Van Halen - For Unlawful Carnal Knowledge (1991) - 8p
Efter två album fullproppade med sommarhits och klämtande keyboards presenterar Van Halen med Sammy Hagar som frontman det avgjort hårdaste album någon av de inblandade någonsin hade medverkat på. Basen mullrar som en naturkraft, gitarrerna klättrar över hela ljudbilden som myllrande myror och det låter som om Alex Van Halen försöker nita fast de ettriga krypen likt noter i partituret med sina oberäkneliga trumslag. Mitt i musiken pressar sig Sammy till sitt yttersta för att höras och resultatet är imponerande även om en låt som ”Man On a Mission” hade varit coolare i ett mer avspänt arrangemang. Men ”Poundcake”, ”Runaround”, ”Right Now” och ”Top of the World” blev populära hits som står sig än idag medan ”Judgement Day”, ”Pleasure Dome” och ”In 'N Out” är makalösa hårdrockslåtar i uppdaterad Led Zeppelin-skrud.
Chickenfoot - Chickenfoot (2009) - 9p
Albumet Chickenfoot är egentligen en osannolik bedrift. Vid det här laget är Hagar i princip uträknad som artist och kallas för strandraggare bland mycket annat nedlåtande. Men med sin samlade erfarenhet och den sanslöst lyckade sammansättningen musiker som gruppen Chickenfoot är reser sig Sammy likt en utslagen Rocky och sätter en välriktad smocka i den kollektiva rockvärldens solar plexus. Att liveärtorna ”Sexy Little Thing” och ”Turnin' Left” är plattans minst imponerande stunder är ett mått på albumets storhet. Variationen i låtarnas intensitet och den totala livekänslan gruppen bygger upp i kombination med det lyckorus musiken förmedlar resulterar i det bästa classic rock-album som spelats in under 2000-talet.
Kvällen i övrigt bjöd på mängder av Sammy-godis i form av anekdoter/historieberättande av Ulfstockbroder och Sammy-experten Fader Juxon, visuella konserter på DVD och en härlig dokumentär till frukostkaffet dagen efter. Den enda festen som ens kom i närheten av detta högtidliga firande var förmodligen Sammys egna födelsedagskalas, eller Birthday Bash som han kallar det, i Cabo San Lucas, Mexiko…
/Ulfstockledningen
