Lite drygt nio månader efter debuten släpps Led Zeppelin II och det är här gruppen visar att man inte kommer att nöja sig med blyfotad bluesrock som födkrok. ”What is and What Should Never Be”, ”Thank You” och ”Ramble On” förvandlar debutens akustiska små nyanser till tydliga drag som visar att man menar allvar med sina folkmusikinfluenser. Men den stora släggan använder de fortfarande till bluesrock. ”Whole Lotta Love”, vars brottarriff till ledmotiv otaliga gånger röstats fram som historiens bästa gitarriff, är en psykedelisk bluesspindel som spinner guld under varenda sekund av sin varaktighet. Och precis som på debuten hämtar Jimmy Page inspiration från blueshistorien. Delar av ”Whole Lotta Love” är lånade från Muddy Waters ”You Need Love” (inspelad 1962) och det finns faktiskt utgåvor av Led Zeppelin II där ”The Lemon Song” är listad som ”Killing Floor”, Howlin´ Wolfs låt från 1964. Men inte ens Led Zeppelin ger ut två skivor under loppet av ett år utan barlast. ”Moby Dick”, med runt tre minuter slumpmässigt hamrande på trummorna signerat John Bonham (1948-1980), är ingen låt man någonsin känner för att lyssna på.
Black Sabbath ville väl inte bli kallade för de söliga småkusinerna från Birmingham för de presenterade sitt andra album blott sju månader efter debuten. Paranoid destillerar de bästa bitarna från den självbetitlade debuten och resultatet är, med undantag för ”Moby Dick”-pastischen ”Rat Salad”, klassisk heavy metal. Doom metals kronjuvel ”War Pigs” med sina vältajmade temposkiften och ”Iron Man” med sin ödesmättade tyngd hör till de mest stilbildande låtarna i genren. Men Black Sabbath visar i ”Planet Caravan” och ”Hand of Doom” att man inte är en ”one-trick-pony”. ”Planet Caravan” är med sitt psykedeliska flyt en oas för alla stonerrockband och har bland annat framgångsrikt tolkats av Pantera. Pärlor som ”Electric Funeral” och ”Fairies Wear Boots” understryker kvaliteten i detta praktverk och kröner Tony Iommi till hårdrockens riffmakare nummer ett.
Duellpoäng:
Led Zeppelin II 7/10
Paranoid 8/10
